Ja, det här valet kommer gå till historien, mycket pga att Sverige inte längre är var det var. Ny vindar blåser från höger och högers höger. På lokalplanet i Gbg ser det intressant ut (om man inte gillar invandrare och biltuppar, eller biltullar). För att citera Chrille - ”fucking jävla sätt inte-upp-trafikbetalstationer-i-city-för-då-kan-jag inte-soloköra-min-feta-bilröv-till-och-från-jobbet-utan-att-betala-50-spänn-om-dan-och-det-har-jag-inte-råd-med-partiet fick fem (5!) mandat.
Men inte nog med det. Miljöpartiet, som gick upp två mandat i Gbg, säger sig nu vara villiga att förhandla med båda blocken. Undra exakt hur nöjda deras väljare är för det beskedet. Tveksamt om MP hade fått samma resultat om man vetat att Kia Skit Andreasson skulle föra kohandel efter valet!!! Politik handlar om förtroende, och om hon fortsätter på det spåret så har hon satt sin sista kravpotatis!
Heppåre.
Visa kommentarer (6) »
Figge: Att det blåser höger är det väl ingen tvekan om! och att Sverige är förändrat i grunden är det väl heller ingen som betvivlar? eller? Men visst, jag kan väl hålla med om att meningen om sverige, som syftar på vad som förlorats, är bombastisk, bakåtsträvande och okonstruktiv. Men så är det ibland. Man kan inte alltid vara på topp.. varken själsligt eller retoriskt:)
O vesst är de gröna mer höger än många tror, men jag tror ändå att många har röstat på dom med förhoppning om att de röstat på de rödgröna! vilket inte är så konstigt med tanke på att de kört den alliansen i två år… (oavsett hur den politiska scenen ser ut i gbg).
för det första: de har alltid varit mer av mitten/höger (de cirkulerar som i en ring kring mitten, men vill egentligen själva utgöra en alternativ dimension till vä-höskalan) än av vänster på vänster-högerskalan. för det andra: deras politik är ju inte direkt ‘vänsterpolitik’ direkt, snarare politik för samhällspolitiskt medvetna och förhållandevis samhällslyckade trettionåntingåringar. inget nytt under solen.
tror då rakt inte det var rödgrön röra som grundlade valresultatet. alternativet hade la varit att såssarna körde ett enmansrace, och det hade varit än värre (och än mer uråldrigt gammalmodigt och ur led med tiden).
Miljöpartiet har ju tidigare inte velat stå på höger-vänster-skalan, ännu en anledning till att ett rödgrönt samarbete bara var idioti. De är ju redan höger i Götet, i januari röstade de med borgarna till ekonomiska frizoner. Bergsjön är först ut. Frågan är väl bara när. http://www.goteborgsfria.nu/artikel/85036
Yay!
Ja. Det är utlänningarnas fel. Jävla skåningar.
En annan rolig sak. Lars Ohly vevar ju för fullt nu om vems felet var att SD kom in. Syndabocken nummer ett hos V-ledaren är badabim badabam – högervindarna som blåser in från Europa.
Kort analys: det är alltså utlänningarnas fel att vi har fått in ett parti i Sveriges riksdag som tycker det är fel med utlänningar i Sverige.
Där ser man.
“Sverige inte längre är var det var. ” Humpf! Det där låter ju som Jimmie själv!
För några dagarsen kom jag o Elin hem från Kroatien. Sen fick jag en dags återhämtning för att sen dra vidare till Stockholm o Finland. Nu är jag här i Finland. Har satt upp tältet på en camping utanför Helsinki, och ska snart dra ut på tangojakt. Den här resan går nämligen i den finska tangons, och den finländska naturens tecken. Imon ska jag gå på Helsinki Pavo. En legendarisk dansbana utanför stan. Känner mig upprymd och mycket förväntansfull inför den första tangokvällen. På måndag kommer brorsan o då drar vi vidare in mot insjöområdet, där det blir vandring och kanotering.
För lite mer än en vecka sedan fick jag ett sms från Fassan som meddelade att Lanthandeln skulle gå på svt (dagen efter). Det kändes lite buttert att svt inte kunde förmå sig att meddela detta själva i tid. Men men. Nu har den sänts och den kan fortfarande ses på svt play:
http://svtplay.se/v/2104387/dokumentarfilm/lanthandeln?sb,p115254,2,f,-1
Nu är det dags för upptäcktsfärd i Helsinki.
Heppåre/F
Ingen kommentar än.
Igår var jag hemma hos Johan och Soraya. De ska göra en liten film om Jori, och jag var där och lånade ut lite utrustning. Vi pratade en del, vilket kändes bra. Varje dag är ett steg bort från overkligheten, och att bara få vara hos Joris nära och kära känns upplyftande. Johan föreslog att jag också skulle göra en film, om Jori och mig, vilket i nuläget känns som en bra idé. Inte för att förstå utan för att minnas. Annars använder jag ganska mycket tankeresurser till att förstå sakernas tillstånd, dess sammanhang, men det känns lönnlöst. Samtidigt vet jag inte om jag vill förstå. Idag skulle de ta ett sista farväl av Jori på bårhuset, och Johan frågade om jag ville följa med. Jag kände mig osäker. Kluven. Vilken bild vill man ha av honom i framtiden? Men jag tror ändå att det är en god idé att säga adjö, men det blev ändå inte så. Jag stannade hemma.
Efter besöket hos Johan gick jag hem genom ett åskladdat Göteborg. Tog en öl på 7ans och tittade på rodeo-VM. Det är en konstig sport, som är till bredden fylld av adrenalinspäckad manlighet präglad av ett machoideal s0m få når upp till, och på det en fanatisk kristenhet. Kanske ingen ovanlig mix i västerns och söderns USA, men i Sverige. Jag försöker frammana bilden av Ljungskile-ekumenerna med fradgma i mungiporna sittandes på frustande tjurar. Vilken syn!
På vägen hem över bron märker jag hur jag slänger blickar bakåt ideligen. Försöker intala mig själv att rädslan är obefogad. Världen har inte blivit full av knivmördare över en natt. Efter ett tag närmar jag mig två killar som går ca 20 meter framför mig. Vid gamla Backa teatern viker den ena av, och jag förtsätter i hälarna på den återstående. Plötsligt tittar han sig nervöst bakåt, som om han undrar varför jag följer efter just honom. Och jag är säker på att han känner samma rädsla som jag. Där gick vi och blängde bakåt båda två, sammanlänkade av rädslan. Hettan och åskan tryckte på från alla håll, och det kändes absurt, nästan filmiskt. Samtidigt som rädslans kraft skrämde upplevde jag något annat. Rädslan förband oss. Vi var en del av något större. Tillvaron kändes återigen greppbar. Ibalnd är vi lite rädda, och ibland är vi ledsna. Ibland arga, och ibland lyckliga.
/F
Ingen kommentar än.
Jag och Elin har spenderat helgen i Fiskebäckskil där vi fick låna Karins sommarställe. Koskär är ett paradis på jorden där tankarna får plats. För en gångs skull har vi bara varit. Ätit. badat. druckit vin. Grillat. Badat, osv.
Vad det beträffar Jori så har allt gått upp och ner. Ena stunden rinner tårarna, andra stunden känner man enbart tomhet, och kyla. Plötsligt känns allt som vanligt, och man skräms över att man distanserar sig såpass lätt. Sen minns man något och man börjar nysta, och är tillbaka på ruta ett. Har tänkt mycket på Johan och Gritt, och har svårt att föreställa mig deras situation. Var på platsen idag igen, och träffade där Joris kompis Jashou, och senare Gritt som satt och fikade med Donald och Joris kompis Christian, och några andra bekanta. Det var väldigt känslosamt, men det kändes samtidigt väldigt skönt att få träffa henne. Vi pratade gamla minnen för en stund innan jag var tvungen att rusa.
Ingen kommentar än.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Jag och Jori har varit vänner så länge jag kan minnas. Vår vänskap odlades i princip från dag 1 (om man bortser från det halvåret det tog innan Jori föddes efter att jag kommit till världen). Det gjorde vår vänskap speciell. Han skulle kunna ha varit min bror, men jag såg honom aldrig som min bror, jag såg honom som min bästa vän. Vi hade ett eget språk ihop, ett sätt att kommunicera utan att behöva kommunicera. Vi visste jämt var vi hade varandra. Ibland hände det att vi började säga exakt samma mening samtidigt. Vi delade allt, och det mesta genom leken. Zorro. Batman o Robin. Upptäcktsfärderna genom trollskogen på andra sidan ängen vid Blåsopp. Fotbollen. Skejten. Intresset för nya skor (som var på gränsen till vanvett). Resorna med farsan o Joris pappa. Jag minns en gång på Blåsopp (ett soldattorp mitt ute i skogan en bit utanför Ljungskile) då vi skulle packa upp maten, som med svett och tårar hade släpats genom skogen. I stugan triumferade vi genom att kasta gris med filen. Det slutade naturligtvis med att nån tappade den med fil över hela golvet som resultat. Fnissandes försökte vi reda ut det hela utan att Joris mamma skulle upptäcka något. Jori går ut halvt kvävd av skratt och kommer tillbaka med två sugrör (de tunnaste). Efter ett gediget försök går det inte att hålla sig. Skrattet väller ut, och Joris mamma kommer indundrandes, varpå vi tog vår tillflykt till kojan utanför, som var byggd av elefantblad och nåt som var en blandning av bambuträ och rabarber. Vi skrattade ofta ihop, ibland utan nån direkt anledning. Det bara bubblade, och smittade, och bubblade, och gav liv. Vår uppväxt var ett äventyr, som jag nu i efterhand värderar väldigt högt. Jori är hårt sammanflätad med min barndom, och han är på så vis en del av den jag är.
Jori var den våghalsige. Han klättrade alltid högst. Skejtade alltid värst. Hoppade från den högsta klippan osv, och jag får för mig att han tog med sig detta sättet att leva in i vuxen ålder. Äventyret hade inga gränser, och när dom infann sig var dom till för att sprängas.
Jag träffade honom senast för nån månadsen på röda sten. Han gick på kryckor, stortån hade tydligen gått av, och han hade gått med bruten tå utan att märka det. Operation väntade. Vi pratade en stund och jag fick hans nya nummer. Äntligen skulle vi ses lite oftare, tänkte jag. Mycket har förändrats sen vi var små, men varje gång vi har mötts så har kärnan alltid funnits där, och jag trodde vi hade en grund tillsammans som var omöjlig att rasera. Men så är inte fallet. Tyvärr finns inte Jori mer, och det gör så jävla jävla ont. Han knivskars till döds i Linnéstan natten till onsdagen. Jag var på platsen idag och la bukett med några skrivna ord. Tomhet. Frustration. Helvettes jävlar. Jag känner framförallt förbannelse över denna meningslöshet. Varför? Varför? Varför?
Som person var Jori full av sympati och medkänsla för sin omgivning. Han brydde sig om sina nära, och jag har träffat få personer med en sådan innerlighet och värme. När jag tänker på honom känns det som ett knytnävslag av omöjlighet. Det är så svårt att förstå.
Tack Jori för allt. Saknar dig så.
Visa kommentarer (5) »
Tack alla för ert stöd.
Fruktansvärt tråkigt och jag beklagar sorgen. Å det djupaste.
Minns också Jori, även om det var nästan 20 år sedan jag såg honom sist. Har för mig att vi hade lite svårt att komma bra överens, eftersom vi båda tävlade om titeln Frans bästa vän. Minns speciellt en gång när vi spelade fotboll utanför huset på Hälle och ni hade likadana träningsoveraller på er, och hur utanför jag kände mig då.
Jag kan inte sätta mig in i hur du känner du just nu, Frans. Men du har mina tankar, min sorg och min sympati.
Jag beklagar din sorg. Hur har Johan tagit det?
Fruktansvärt. Håller med David, delar via dina starka ord din sorg. Beklagar å det djupaste.
Det är omöjligt att inte själv känna en del av din sorg, bara genom att läsa de här starka orden. Jag beklagar sorgen och beklagar att det finns idioter med för mycket makt över andras liv. Fyfan.
Äntligen! Sommarens match äger rum ikväll kl 20.00 på heden. Svt möter 4.an. Glenn Hysén är domare. Kom o heja på det rätta laget (som spelar för samhällets tjänst)!!!
Förra veckan var det alltså musikvideoinspelning. Två dagars filmning på diverse platser med Emrik i diverse munderingar, och hans band på en pråm i älven. Mycket stress. Mycket trötthet. Sängen skrek på mig efter inspelningen. Alltså ingen extrakoll av de inspelade banden förrän de två dagarna var till enda. Det visade sig att båda banden var soprena från tidskod, och soprena från rörlig bild: Stor ångest, och arg Emrik.
I lördags skulle jag o Elin på minisemester på havet med fassans snipa. Jag hade fyra dagar ledigt och kände att äntligen skulle havet få omfamna mina bekymmer, för att sen bryta ner dom till tång och alger. Men icke. Emrik återhämtade sig från Johannebergs mörka katakomber (vilket i sig kändes som en liten seger), och vi bokade ny filmsession. Så i söndags var det åter dags. Emrik svidade en en gång om till guldig morgonrock på Ramberget, och det hela började om på nytt.
Sisyfos viskar i mitt öra och Rambergets backar är lika branta som förra gången. Jag tänker återigen på DI, och känslan av att förlora något man aldrig haft är konstig. Som en väldigt bra idé, som kommit bort. Det är svårt att slitas från tanken om en värld full av möjligheter, som nu är förlorad.
Röva numero dos tar mig tillbaka till röva numero uno.
Sisyfos på sin väg upp
Visa kommentarer (9) »
nu framstår jag ju som ett drygt pucko, istället för enbart dryg som innan fixen
Ve och fasa! Jag tycker överlag att vi hänger ut varandra för lite på Heylisa. Din tur med mig nästa gång, Bob! Ser fram emot tekoppsfoto nu i veckan.
Yeah, shoot the blooy messenger. The bloody motherfucking asshole (helt klart Martha Wainwrights bästa låt). http://www.youtube.com/watch?v=pX-bIr8dr6U
Jag kommer aldrig förlåta detta intrång. Nä då! Det är helt på sin plats. inga fasa David. Tog nästan för givet att nån av er skulle rätta till detta missöde.
Bob made me do it!
Franvo.
Frams! Jag tog mig den tvivelaktiga friheten att snygga till (?) ditt inlägg. Du får kalla mig Franco, om du vill.
För all del. Det är som med penecilinet – ett misstag. Kanske kan bli lika stort…
Tycker det är STORT att du tänker på våra synskadade heylisor. Äntligen kan Jenny och Bob läsa heylisa utan glasögonen på. Jenny gjorde ju en liknande manifestation när hon ju faktiskt la upp en bild på sina glasögon i måttet 43 000 x 32 000 pixlar.
BIG up!
Det var länge sen jag var så här trött. Började spela in en musikvideo med Emrik igår efter att jag jobbat morgonpass. Idag är det tredje dagen med tidig morgon. Känner mig som ett utsketet äpple, och det kännetecknar nog hela den här våren på nåt vis. Sen nästan ett halvår tillbaka har min framtid här i Göteborg varit under lupp. I vintras sökte jag nämligen in på DI (dokumentärlinjen) i Stockholm, vilket gick förvånandsvärt bra. Jag gick vidare i alla uttagningar och fick till o med höra att jag eventuellt är överkvalificerad för utbildningen. Något märkligt i mitt tycke. Det borde väl jag kunna avgöra själv kan man tycka? I vilket fall som helst fick den här situationen mig att bli oförtjänt avslappnad. Vilket i sin tur gjorde att det sista praktiska provet inte gick nåt vidare (det är min teori iallafall). Jag kom inte in helt enkelt. Sen att jag var totalt utblåst efter en helg i festens tecken i Malmö gjorde antagligen sitt..
Men det är ju själva fan. Det är svårt att vrida tillbaka klockan, och göra saker ogjort! Efter ett halvårs osäker väntan så blir det platt fall. Skit o röv. Samtidigt tycker professor Holmqvist att jag borde söka in till en masterkurs som ev kommer sättas ihop om nåt år. Så framtiden får utvisa om min tillvaro fortsättningsvis kommer likna ett totalgenomruttet utsketet äpple. Just nu spirar inte optimismen!
/F
Visa kommentarer (4) »
Jag försöker också intala mig detta:)
Det var nog någon bra anledning till att det blev så ska du se!
Håller med. Men nu var det ju en mix av över och underkvalifikation… beorende på det sista provet.
Blä. Mina kondoleanser. Sånt där tjafs om överkvalifikation är fruktansvärt frustrerande. En term som borde få användas en gång per årtionde. Max.
Jag väntar på värmen, som verkar vänta på sig. Men i morse när jag cyklade från Elin utmed älven kändes det bra. Saltvattenstånglukt slog in och kranarna stod som vanligt i givakt i väntan på ett lyft. Jag fick en minnesbild av havet och turerna med farsans båt, som jag och Elin nu väntar otåligt på. Det är så klyschigt, men samtidigt så sant – havet är frihet och lugn och ro. Iallafall har det den effekten på mig, samtidigt som det skrämmer lite grann. Skogen däremot är inte lika skrämmande, men tillika lugnande. Jag och Slangen tog en tur på Bredfjället för några veckorsen, vilket var en lisa för själen. Bob som numer går under namnet Bangare Bob gjorde en undanmanöver och sket i det i sista sekund. I mitt tycke ett misstag. De flesta behöver lisor att fly undan till (även bob). Efter några timmar över stock och sten lyckades jag och Slangen med konststycket att tappa bort varandra. Vi var precis färdiga med att ha inspekterat en gammal husgrund. Jag tog en piss. Han gick en bit i förväg. Jag gick efter, trodde jag. Efter ett tag gick det upp för mig att jag gått fel, och det kändes lite spännande. Man går ju sällan vilse nuförtiden (slangen hade kartan), och det hela var lite inspirerande. Tankarna snurrade kring olika överlevnadsstrategier, ända fram tills Slangen ringde på mobilen. Så det bidde inget oförutsett äventyr, vilket nog var ganska bra ändå. Det hade varit riktigt tråkigt att ensam dricka upp whiskeyn huttrandes under en gran (slangen hade även tältet). Whiskeyn förtärdes istället framför eld med korvgrillning. Mysfaktorn var på topp!! Att Slangen sätte whiskeyn i halsen och spydde (bildbevis finnes om någon är intresserad) var ju självklart pricken över iet.
Heppåre!
Visa kommentarer (8) »
Vi kan, vi vill, vi ska!
Cykla vi ska (kan).
Jag vill också cykla!
Jawohl! Det är ju inte mer än några timmar bort egentligen. Gött att cykla runt i Ljungan, ut till Sparreviken och så vidare. Sedan Skarsjön för att spola bort saltet. Nostalgi!
Cykla hela vägen menar du? låter ju schysst!
Hur många hus har den där mannen egentligen? Hur som låter det som en trevlig idé. Jag har även tänkt att cykla upp till Ljungskile nån torsdag-söndag i juli eller augusti om du är pepp.
Jo. Jag var nog också snäppet räddare när vi gick vilse på Kebne. Då var äventyret plötsligt på blodigt allvar,och inte så spännande. Vet inte om det blir nån vandring på ett tag, men jag har en idé om en tur till blåsopp – johanmagnetens och gritts soldattorp som ligger nånstans mellan ljungskile och ödsmål. Kan bli en skön o lagom vandring.
Jag ångrar som sagt bittert det beslutet och är pepp på att gå snart igen. Vad säger ni om nästa helg? Jag älskar för övrigt när du kommer in i det där överlevnads-modet. Jag har inte sett det sedan du var lyrisk över att försöka styra upp en eld i den Argentinska öknen, men ser den gärna igen. Kan inte erinra mig att jag såg den på Kebnekaise, var du lika orolig som jag då? Personligen var jag bra mycket mer rädd där än i öknen.
Mannen på bilden är min far – Lennart Karlsson. Jag antar att bilden togs nån gång på 70-talet. Jag vet däremot att det är i Haga och att han står och säljer böcker utgivna av bokförlaget Korpen som han en gång jobbade med. Jag tycker bilden gestaltar livet som frilansare ganska bra. När jag var liten sa jag uttryckligen att frilansandet inte var något för mig. Senare kom saker o ting gå åt precis det hållet jag var rädd för. Inget som jag nånsin ångrat. Jag har trivts bra som frilansare, men som det ser ut nu är det slut med det kapitlet (iallafall för ett tag framöver). Fick beskedet häromdan att jag fått en tillsvidareanställning (den första hittills). Även om det ironiska skimret kring ordet tillsvidare är talande och att anställningen är på ett bemanningsföretag så ser framtiden tryggare ut än någonsin. Tryggheten har alltid varit frihetens motpol. Själv har jag alltid satt friheten i det första rummet. Kanske föra att jag inte haft något val. Nu känns tryggheten i vilket fall som helst ytterst välkommen. Men balansen infinner sig. Det fria i frilansandet har NU ÄNTLIGEN fått sin beskärda del av kakan. “Livsmedel” är såld till svt. Att förhandla om en film som tagit ca tre år att göra känns rätt märkligt. Sen att summan man förhandlar om är ett skämt gör inte saken bättre, men jag försöker glida på de euforiska känslorna istället för att undertryckas av de motsatta (som i det här läget väger ganska tungt). Men men. Jag har inte femtusen norska spänn att betala för fortkörningsböter (vilket hade varit väldigt konstigt med tanke på att jag inte varit i Norge på 20 år). Så det lilla, tunna, torra brödet är bättre än inget alls.
Heppåre/Frans
Visa kommentarer (14) »
Alltså, den västerländske mannen gav mig ett erbjudande på 50 000 kr/månad och tjänstebil. Men jag tackade nej till det. Man kan inte lönesätta min frihet. Nu ska jag istället köpa livsmedel för 500 kr. Det är mycket bättre.
Haha. Ja, det låter ju som en strålande idé.. att håna fattiga människor har alltid varit lockande. El?
Fan va gött! Stort grattis. Säg till när första lönen från fastjobbet rullar in så sätter vi oss på Hisingen och kastar småmynt till fattiglapparna!
Just precis. Jo då, kul va ordet.. det känns mkt bra.
Åh vad bra att svt ville ha den så lite fler människor få ta del av den! jättekul ju, grattis!
Tacksåmkt OL. Jag ska meddela Erling snarast..
Hej Frans ! Grattis till fast tillsvidarejobb. Riktigt jobb kan du säga till din idiot till hyresvärd.
C:
Så svaret på din fråga – ja.
Att Svt betalar dåligt är en underdrift.
förresten, jag fattar inte. svt betalar dåligt?
fett med grattis.
Härligt att ditt livs medel ger dig tillbaka lite monetärt medel så du kan medla ditt liv lite mer medelmåttigt. Eller nåt. Lycka till med DI nu också. Och på din lilla pik: mitt nya problem är att jag inte förstår hur man gör när man betalar skiten. Dessutom har jag redan lagt 700 spänn på klantighet idag, med andra ord har jag gjort en till bilnyckel så hojta snarast så får du tillbaka din.
Tackar o bockar!
Fan vad kul med livsmedlet! Jag gratulerar!