Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Jag och Jori har varit vänner så länge jag kan minnas. Vår vänskap odlades i princip från dag 1 (om man bortser från det halvåret det tog innan Jori föddes efter att jag kommit till världen). Det gjorde vår vänskap speciell. Han skulle kunna ha varit min bror, men jag såg honom aldrig som min bror, jag såg honom som min bästa vän. Vi hade ett eget språk ihop, ett sätt att kommunicera utan att behöva kommunicera. Vi visste jämt var vi hade varandra. Ibland hände det att vi började säga exakt samma mening samtidigt. Vi delade allt, och det mesta genom leken. Zorro. Batman o Robin. Upptäcktsfärderna genom trollskogen på andra sidan ängen vid Blåsopp. Fotbollen. Skejten. Intresset för nya skor (som var på gränsen till vanvett). Resorna med farsan o Joris pappa. Jag minns en gång på Blåsopp (ett soldattorp mitt ute i skogan en bit utanför Ljungskile) då vi skulle packa upp maten, som med svett och tårar hade släpats genom skogen. I stugan triumferade vi genom att kasta gris med filen. Det slutade naturligtvis med att nån tappade den med fil över hela golvet som resultat. Fnissandes försökte vi reda ut det hela utan att Joris mamma skulle upptäcka något. Jori går ut halvt kvävd av skratt och kommer tillbaka med två sugrör (de tunnaste). Efter ett gediget försök går det inte att hålla sig. Skrattet väller ut, och Joris mamma kommer indundrandes, varpå vi tog vår tillflykt till kojan utanför, som var byggd av elefantblad och nåt som var en blandning av bambuträ och rabarber. Vi skrattade ofta ihop, ibland utan nån direkt anledning. Det bara bubblade, och smittade, och bubblade, och gav liv. Vår uppväxt var ett äventyr, som jag nu i efterhand värderar väldigt högt. Jori är hårt sammanflätad med min barndom, och han är på så vis en del av den jag är.
Jori var den våghalsige. Han klättrade alltid högst. Skejtade alltid värst. Hoppade från den högsta klippan osv, och jag får för mig att han tog med sig detta sättet att leva in i vuxen ålder. Äventyret hade inga gränser, och när dom infann sig var dom till för att sprängas.
Jag träffade honom senast för nån månadsen på röda sten. Han gick på kryckor, stortån hade tydligen gått av, och han hade gått med bruten tå utan att märka det. Operation väntade. Vi pratade en stund och jag fick hans nya nummer. Äntligen skulle vi ses lite oftare, tänkte jag. Mycket har förändrats sen vi var små, men varje gång vi har mötts så har kärnan alltid funnits där, och jag trodde vi hade en grund tillsammans som var omöjlig att rasera. Men så är inte fallet. Tyvärr finns inte Jori mer, och det gör så jävla jävla ont. Han knivskars till döds i Linnéstan natten till onsdagen. Jag var på platsen idag och la bukett med några skrivna ord. Tomhet. Frustration. Helvettes jävlar. Jag känner framförallt förbannelse över denna meningslöshet. Varför? Varför? Varför?
Som person var Jori full av sympati och medkänsla för sin omgivning. Han brydde sig om sina nära, och jag har träffat få personer med en sådan innerlighet och värme. När jag tänker på honom känns det som ett knytnävslag av omöjlighet. Det är så svårt att förstå.
Tack Jori för allt. Saknar dig så.
5 kommentarer »
Tack alla för ert stöd.
Fruktansvärt tråkigt och jag beklagar sorgen. Å det djupaste.
Minns också Jori, även om det var nästan 20 år sedan jag såg honom sist. Har för mig att vi hade lite svårt att komma bra överens, eftersom vi båda tävlade om titeln Frans bästa vän. Minns speciellt en gång när vi spelade fotboll utanför huset på Hälle och ni hade likadana träningsoveraller på er, och hur utanför jag kände mig då.
Jag kan inte sätta mig in i hur du känner du just nu, Frans. Men du har mina tankar, min sorg och min sympati.
Jag beklagar din sorg. Hur har Johan tagit det?
Fruktansvärt. Håller med David, delar via dina starka ord din sorg. Beklagar å det djupaste.
Det är omöjligt att inte själv känna en del av din sorg, bara genom att läsa de här starka orden. Jag beklagar sorgen och beklagar att det finns idioter med för mycket makt över andras liv. Fyfan.