Den enes död. Den andres bröd.

Mannen på bilden är min far – Lennart Karlsson. Jag antar att bilden togs nån gång på 70-talet. Jag vet däremot att det är i Haga och att han står och säljer böcker utgivna av bokförlaget Korpen som han en gång jobbade med. Jag tycker bilden gestaltar livet som frilansare ganska bra. När jag var liten sa jag uttryckligen att frilansandet inte var något för mig. Senare kom saker o ting gå åt precis det hållet jag var rädd för. Inget som jag nånsin ångrat. Jag har trivts bra som frilansare, men som det ser ut nu är det slut med det kapitlet (iallafall för ett tag framöver). Fick beskedet häromdan att jag fått en tillsvidareanställning (den första hittills). Även om det ironiska skimret kring ordet tillsvidare är talande och att anställningen är på ett bemanningsföretag så ser framtiden tryggare ut än någonsin. Tryggheten har alltid varit frihetens motpol. Själv har jag alltid satt friheten i det första rummet. Kanske föra att jag inte haft något val. Nu känns tryggheten i vilket fall som helst ytterst välkommen. Men balansen infinner sig. Det fria i frilansandet har NU ÄNTLIGEN fått sin beskärda del av kakan. “Livsmedel” är såld till svt. Att förhandla om en film som tagit ca tre år att göra känns rätt märkligt. Sen att summan man förhandlar om är ett skämt gör inte saken bättre, men jag försöker glida på de euforiska känslorna istället för att undertryckas av de motsatta (som i det här läget väger ganska tungt). Men men. Jag har inte femtusen norska spänn att betala för fortkörningsböter (vilket hade varit väldigt konstigt med tanke på att jag inte varit i Norge på 20 år). Så det lilla, tunna, torra brödet är bättre än inget alls.

Heppåre/Frans