Igår var jag hemma hos Johan och Soraya. De ska göra en liten film om Jori, och jag var där och lånade ut lite utrustning. Vi pratade en del, vilket kändes bra. Varje dag är ett steg bort från overkligheten, och att bara få vara hos Joris nära och kära känns upplyftande. Johan föreslog att jag också skulle göra en film, om Jori och mig, vilket i nuläget känns som en bra idé. Inte för att förstå utan för att minnas. Annars använder jag ganska mycket tankeresurser till att förstå sakernas tillstånd, dess sammanhang, men det känns lönnlöst. Samtidigt vet jag inte om jag vill förstå. Idag skulle de ta ett sista farväl av Jori på bårhuset, och Johan frågade om jag ville följa med. Jag kände mig osäker. Kluven. Vilken bild vill man ha av honom i framtiden? Men jag tror ändå att det är en god idé att säga adjö, men det blev ändå inte så. Jag stannade hemma.
Efter besöket hos Johan gick jag hem genom ett åskladdat Göteborg. Tog en öl på 7ans och tittade på rodeo-VM. Det är en konstig sport, som är till bredden fylld av adrenalinspäckad manlighet präglad av ett machoideal s0m få når upp till, och på det en fanatisk kristenhet. Kanske ingen ovanlig mix i västerns och söderns USA, men i Sverige. Jag försöker frammana bilden av Ljungskile-ekumenerna med fradgma i mungiporna sittandes på frustande tjurar. Vilken syn!
På vägen hem över bron märker jag hur jag slänger blickar bakåt ideligen. Försöker intala mig själv att rädslan är obefogad. Världen har inte blivit full av knivmördare över en natt. Efter ett tag närmar jag mig två killar som går ca 20 meter framför mig. Vid gamla Backa teatern viker den ena av, och jag förtsätter i hälarna på den återstående. Plötsligt tittar han sig nervöst bakåt, som om han undrar varför jag följer efter just honom. Och jag är säker på att han känner samma rädsla som jag. Där gick vi och blängde bakåt båda två, sammanlänkade av rädslan. Hettan och åskan tryckte på från alla håll, och det kändes absurt, nästan filmiskt. Samtidigt som rädslans kraft skrämde upplevde jag något annat. Rädslan förband oss. Vi var en del av något större. Tillvaron kändes återigen greppbar. Ibalnd är vi lite rädda, och ibland är vi ledsna. Ibland arga, och ibland lyckliga.
/F