Never wear a helmet when I’m riding my bike…

Yo La Tengo – Periodically Triple or Double.

Jag är för tillfället helt otroligt jävla trött på cyklar. Båt är vad det ska vara! Cykel-Stefan har gjort bort sig en gång för mycket nu. Jag lämnade in Sofies 70 år gamla, oerhört vackra cykel, kallad »Renen«, så skulle han kolla om det finns nåt att göra åt de icke-existerande bromsarna. Det slutade med att han snodde kedjeskyddet, han sade att han slängt det. My ass, att han gjort det. Han har vurmat de vackra gamla kedjeskydden både till mig och Frans. Vidare har han pajat två av Christians tre växlar och sagt att man ändå bara behöver en växel i stan. Sic.

I tisdags kändes det konstigt med luft i min “vanliga” cykel, den fina Rex jag köpte häromåret, jag pumpade den hos den fina handlaren i Bräcke och cyklade vidare, det kändes knasigt och i backen ner mot Vågmästareplatsen brast ett pistolskott och när jag ändå tänkte lämna in den på Cykelringen. När de sedan “lagat” den får jag tillbaka den med ett helsvart däck (den har väldigt snygga däck med vita däcksidor) och en växel som fastnat på sjuan. Och de tar de fyrahundra pix för. Jag klagar hann inte klaga förrän i måndags och nu får vi väl se hur mycket notan hamnar på denna gång.

Till på det har jag fått två cyklar donerade till mig, eller till BikeSurfing, som är en vidareutveckling av CouchSurfing, att man ska kunna låna en cykel när man är i en ny stad – det är ju det i särklass bästa sättet att se en ny stad. Problemet var att det Nya Zeeländska paret som gav mig cyklarna inte kunde ta med dem på tåget från Köpenhamn så för några veckor sedan tog jag ett billigt Tradera-tåg ner och började cykla den ena norrut. Jag försökte soffsurfa och enda värden jag hittade bodde i en liten hydda, två gånger två meter, med sin man två mil öster om Ängelholm. Det blev en fin cykeltur med överskattat Louisiana i läkande bara fötter och totalt elva mil innan jag fick ta mig ett dopp i deras lilla, lilla sjö. Hippieparet jag hamnat hos höll på att bygga ett hus bredvid sin hydda, men nu när de bott där i ett år ville de inte flytta därifrån. Jag fick sova i huset, ett loft där jag somnade väldigt snabbt. Dagen därpå var det trögt, jag hade fått ett random samtal av Jonathan som undrat om billigt boende i Köpenhamn och annonserat att han ämnade att åka hem under denna söndag. Med det i bakhuvudet och den sega Hallandsåsen gick det jävligt trött. Jag cyklade till Mellbystrand och lade mig och sov och åkte sedan hem med J och Erica. Den cykeln blev stulen förra helgen. Härligt. Så nu planerar jag att hämta den andra, som en amerikanska lånade att cykla till Fredrikshamn med. Om den var lika snabb som den jag cyklade från Köpenhamn säljer jag nog av min “vanliga” (till våren när folk vill köpa’n naturligtvis) och fixar en annan som får vara CS-cykel.

Jää jää, nog ordat om dessa satans cyklar, de senaste två helgerna har det åkts båt. Förrförra åkte jag, Frans och Chrille ut med Frans far Lennarts snipa och hade det otroligt lugnt, sansat och trevligt. Gött och komma ifrån lite och äta lite gött, vettni. Den senaste helgen var vi ute en snabbis med fars båt, jag, far och Rolf. Rolf är fars sambos före detta. Det var en lite märklig konstellation, men vad skönt det var att än en gång puttra ut runt Ulvön och Oxholmen. Jag funderar på om man borde styra upp nån liten tillställning på den där lilla dansbanan som är på Ulvön. Bara låta några artister spela akustisk och så tältar man ikring. Någon som är pepp på idén? Jag tänker ASS, kanske Sofia (Casal Ventoso) och vem som helst som är pepp. Det vore nåt nu när man missade den där Clandestino på landet-grejen.

Jää jää, i min sjuka hjärna (just nu med feber) gillar jag just nu att Arcade Fires The Suburbs läckt.

Gimme Danger.

Jag fick påtryckningar från några håll om att de ville se bilder. Here goes ett blandat material.

I november åkte jag till Södra Tyskland, närmare bestämt en liten håla som heter Gernsbach där Shelley höll till för tillfället. Väl där skulle det göras Thanksgiving-middag som även en fotograf kom och fotade för nån mattidning. Hon tänker på det mesta, den där Shelley. För ungefär en månad sedan frågade hon om jag ville hänga med henne och driva en second hand-affär på Bali till förmån för utrotningshotade orangutanger. Låter som en rätt trevlig deal med fyra timmars arbetsdag i paradiset ett halvår. Ja, det låter som det är upplagt för en alkoholism.

Ett par veckor senare åkte jag och tittade på Primavera Club, Primavera Sounds lillasyster mitt i december när festivalångesten är som störst. Underbart. De allra flesta nätter bodde jag hos Gabriel och Kaylin. Det var sweet.

I Madrid hade de lustiga hattar.

Kaylin blev lite svartsjuk när jag och Gabriel rodde roddbåt i en park.

I samma park finns en av få statyer av Lucifer. På 666 meters höjd över havet naturligtvis.

I blue myself!

Nån som varken gillar handskar eller mode. Jag gillar denna någon.

Jag styrde upp ett CS-möte på en argentinsk restaurang och åt underbar biff och gjorde några nya vänner i Vlad och Nelly. Vi drog runt på stan och sedan hem till Marcos, min andra värd i Madrid. Han var sådär jättesnäll och osäker som man är när man får sin första soffsurfare på besök. Underbar man.

På vägen hem stannade jag till i London ett par timmar och köpte en ringklocka till cykeln samt fotade lite.

Nyår firades hos Otto med bland andra Alex.

Jag köpte mig en Iphone (sämsta köpet på år och dar om man lägger in allt meck kring) och tog lite ego- och streetart-bilder i Björlanda och Biskopsgården.

I slutet av mars fick jag en idé och lämnade den här skitfilmen på Södra Dragspelsgatan (det allra gråaste av Frölunda).

Jag hittade ett gammalt foto hos mormor. När jag var tio älskade jag allt som hade med USA att göra, nu vet jag bättre.

Jag åkte till Köpenhamn med gubbarna på jobbet. Det var… sådär.

Den här fina roboten regnade bort för en vecka sedan.

En rätt fin bugg måste jag säga…

Melvin fyllde åtta! Han fick Domino och fyra-i-rad jag köpt på Erikshjälpen. Glad började vi spela fyra-i-rad direkt. En fin dag där tre generationer njöt av solen.

Falk fyllde år och styrde upp en härligt testosteronstinn hemmafest där jag fick hybris efter att ha lyckats lyfta Martin T. Att försöka lyfta en tjej som lyfte en annan tjej, det gav mig ryggvärk i flera dagar.

Hang onto yourself, säger du? Jaja.

Förra helgen hängde jag i England. Torsdagen bjöd på cykel kring Manchester, ganska ointressanta museer där mina fingrar var roligare, en knasig kyrka, ett operahus som erbjöd kvalitativ underhållning och ett stort leende kring photoshoppande som grafikern gjort kring Steven Seagal-boxen. I Manchesters Chinatown fanns en katt, The Haçienda är idag lägenheter berättade Steve, som visade mig runt i stan på cykel, mot rödljus och enkelriktat. Ett härligt äventyr. Dagen efter stod körsbärsträden i blod, någon hade gjort ett verk de kallade Rain på väggen och vi blev alla spikrakt övervakade överallt.

Jag tog ett tåg från Manchester till Liverpool där jag träffade Olers och Oscar. Vi hade en fin kväll med öl och Olers blev påkörd när vi gick på gågatan. Gött att bli påkörd av en Escort. Top-notch.

Jag tog en promenad allena medan Olers gick till frisören.

Sedan tog vi en kaffe och kollade in Beatles-museet samt diskuterade om det nya museet har samma arkitekter som Oslos operahus. Jag har inte lyckats luska ut det. Vet ni?

Dagen efter bjöd på en lång bussresa till London där vi mötte upp med Greg, en av mina allra första soffsurfare. Vi slog alla följe och kollade när Suicide framförde sin självbetitlade LP samt Stooges köra Raw Power-plattan plus ett gäng andra låtar. Suicide var rätt kassa, det blir för monotomt att titta på live. Stooges var fullkomligt lysande när de körde Raw Power, efter det tyckte jag att det föll, det var inte lika tight på I Wanna Be Your Dog till exempel, men det var kul att det körde både Cock in my Pocket och I Got a Right, två favoriter bland de låtarna som inte hittat in på nåt album. Sedan var det då Iggy, som trots att han i NME nyligen sagt att han slutat stage-diva då det var några som inte tagit emot honom, flängde runt som den dåre han alltid gjort sken av att vara – och stage-divade flertalet gånger. Det var dessutom roligt att se att det var så många som publiksurfade, det var länge sedan man såg någon göra det. Här gjorde massvis med folk det och när de körde Shake Appeal bjöd de upp folk på scen och det var fullkomligt underbart. Men när den 63-årige Iggy dallrar runt på scen iförd endast jeans som i vanlig ordning visar hela det gamla arslet tycker jag att det är direkt osmakligt. Det är väl svårt att säga till någon som gjort samma grej i fyrtio år att inse sin ålder, så det var lite freakshow mot slutet. Nåväl.

På måndagen cyklade vi runt i London, Olers inte helt säker bland dubbeldäckare och all trafik, men det gick allt prima. Vi cyklade bland annat igenom Mayfair där de erbjöd “Snob food”. Inte illa. Vi cyklade vidare, men tyvärr hade de inga ringklockor kvar i Covent Garden så Greg fick få sig en liten bok istället. Jää jää. Olers begav sig till tåget mot Liverpool och vi firade Madeira Day med Portugiserna och deras delikata grillat innan jag tog det svindyra tåget ut till Stansted och blev sur när de hade slut på Ham & Greve på Pret.

Häromdagen på jobbet mötte jag en solbränd Chrille precis när jag skulle fota den här vid Kapellplatsen.

Någon hade tapetklistrat upp en tidning om båtar. Den satt inte uppe länge.

David var på besök i torsdags och vi cyklade runt för att hitta en basketplan, men hittade ingen i varken Bräcke eller Eriksberg, men istället hittade vi ett bord med gratis prylar på Slottsberget. Jag norpade en dinosaur som numera är en del av min T-Rex.

Jag fick en punka lagad av cykel-Stefan i torsdags, men han måste gjort nåt galet ty när jag i full fräs cyklade mot Clouzot-filmen på Cinemateket havererade de interna bromsarna och gav ett motstånd som gjorde det omöjligt att cykla så jag ledde den hemåt, men vid Vågmästareplatsen släppte det bara så jag tog mig till House of Win-Win och såg Hasse Appelqvist med Chrille, Jo och hennes Lule-polare. Jag gillar att Hans kör så mycket blockflöjt. Det är ett demokratiskt instrument var det någon som sa. Därefter mötte jag upp några belgare och tog dem på cykeltur upp till Ramberget, men sedan kom samma jävla punka tillbaka. Stefan klarar nog fan inte av nyare cyklar. Bu för det.

Marcus, you’re gonna love this, part two.

Way overdue, but this is the continued story of my trip to North America. I gotta get this out there. Here’s Part 1 (Quick recap: We’ve been driving from Colorado, east to California and Part 1 ended in Seattle).

May 4th. Seattle, WA – Vancouver, BC. 4541 km.

Monday morning. We woke up and found a nice little note Marie had left us. We left the flour we’d bought as a gift to the bakers and said goodbye to Cookie and each other. Ellen was going to go back to Portland and would go to Canada later on. Gabe came by and we drove the few hours across the border to Canada. And no, we had never had a fire arm in the car.

We arrived in Vancouver and walked around before we met up with our hosts, Evan and Spencer. The buses said Sorry, there was nice street art and very clever garbage bins.

May 5th. Vancouver, BC. 4541 km.

We started the day with eating Zouvlaki for brunch. Not at Sweet Revenge, though. It was closed. I will avenge them.

Tourists. You gotta love ‘em. The bus driver was really cool and was a bit disappointed when I paid too much for the bus fare. On the bus back home at night we rode for free. I love Canadian bus drivers!

Vancouver has a really pretty harbour and skyline.

Told ya.

And airplanes that land on lakes. I wanna go in one of those, weee (that’s what you say when you’re having fun – you refer to yourself and some other people)!

They’ve got ducks. I like.

And black squirrels! We walked around in this nice big park I’ve forgotten the name of.

And bigger ducks, a.k.a. swans!

More people than I like ducks. These people do. The ducks’ opinion of them was influenced.

We ate at this place where people put up currency on the wall. Some Swedes from Umeå had put a Selma on the wall.

After visiting the art gallery and seen Cockfighter at the local Cinemateque (they had snacks after the film, get inspired SFI) we got all artsy ourselves and took a nice photographing walk.

It was a beautiful night.

Gabe took these great shots with a long exposure time and then Spencer picked us up in his van that made a lot of noise.

May 6th. Vancouver, BC – Calgary, AB. 5523 km.

We start the long drive for someone with nothing to think about by having another Horton’s bagel after saying good-bye to our boys in Vancouver.

Where we at, Gabe? -Lilloet. -Oh.

Apparently this view use to be on a Canadian bill. I can see why.

I’m finishing my coffee. This isn’t a first amendment issue.

Smörgåsbord!

Screamers are back!

Salmon Arm! My favourite village name.

I wonder if Johan S is practising his “semi-trajler” accent in California these days (damn it, he’s in Australia now)…

Banff was beautiful, but covered in snow. That means no go for a hike with a twisted ankle. We kept on truckin’ and slept at a motel in Calgary.

May 7th. Calgary, AB – Winnipeg, MA. 6857 km.

I could drive forever is a good song by Smog. We just drove and drove and late at night met up with Nicole and became her first surfers. She was super excited and had a really old cat. She also had some hamsters, and one of them died. Sad day, yo. Small Deaths are the Saddest, says Múm, I don’t know about that.

May 8th, Winnipeg, MA. 6857 km.

We drove around in Nicole’s targa, looking for “Erotic Bakery”, I am very sad to say we never found it.

It’s Ringo!

Probably the world’s oldest cat.

May 9th, Winnipeg, MA – Sault Ste. Marie, ON. 8241 km.

We took off in the snow (!) and had Tim Horton’s for breakfast (we were hooked on that special caffeine or whatever), lunch at a Finnish restaurant in the middle of nowhere (thanks Lonely Planet!). Felt like being in a canteen. Strange, but good food.

We stopped at a lake where Drifters normally stop too…

Especially Gabe was amused by the Night Danger. We arrive late at a Jodi’s house, she was an aerial student, so were most of her flat-mates, two of them came in all dressed up, apparently they had tried to get into a wedding they weren’t invited to, sneaky! We had some noodles and went off to bed, did you hear me?, I wrote bed, Jodi was kind enough to let us surf her bed and she took the couch. She insisted on it. Very kind soul.

May 10th, Sault Ste. Marie – Toronto, ON. 8919 km.

We overslept and had to leave in a hurry, barely said a word to our kind host, yeah yeah, sometimes you have to be a moocher, ey? We wanted to catch a gig with Dan Deacon (who I saw in Barcelona a couple of weeks after this and he was fun, making dance contests in the audience and whatnot!), but it sold out and we ended up with Dan, our host, at the last day of a Documentary festival that was going on. We saw a film called 65 red roses, about a girl who got a terrible disease but found friends with the same sickness online. Pretty good.

May 11th, Toronto, ON. 8919 km.

We started the day with walking up to Casa Loma, Henry Mill Pellatt’s castle. Unfortunately that’s where my camera died, so we’d had so suffice with just Gabe’s afterwards, so the rest of the pictures is by him, but I borrowed it occasionally.

After a pineapple break we went to Chinatown and Kensington Market, which was closed and we strolled around, found a bar where a sign said “what people remember is the shit on the walls” and there was a lot of stuff on their walls, we continue to another bar where a tired old gubbrock-band was playing.

May 12th, Toronto, ON – Montreal, QC. 9719 km.

Have you ever been to Niagara falls? I have seen water, it’s water, that’s all. We weren’t super stoked about Niagara, Gabe had seen them before but it wasn’t that much of a detour so we went down there and checked out the water for half an hour and kept on truckin’.

We had lunch in Kingston and arrived in Montreal at night and went out and got ourselves a batch of Poutine (which is French fries with gravy that has big pieces of cheese in it), probably the fattest thing I’ve ever eaten. I have. Once. This is the picture to prove it. I won’t again. I can’t prove that. We met our hosts, Roxy and Julia, the latter had really good music taste. The thing with beer in the States and Canada is not as good though, in my humble opinion. We tried some and considered riding an electric bull. I have lost a lot of sleep because we didn’t ride that bull.

May 13th, Montreal, QC. 9719 km.

We started the day with a HUGE breakfast, I’ve never had so much for breakfast, it included everything, I mean, everything, bacon, eggs, toast, yoghurt and whatnot. Mmm. Then we climbed Mont Royal, which you might have guess is what Montreal is named after. I made a detour.

We liked the city a lot, my favorite Canadian city actually.

But I wouldn’t eat or drink here!

Modern art is rubbish. However, I did find a street-art book where somebody in Stockholm had put up swings around the city. I like that.

We met up with our hosts and went for an art opening and strolled around and had some free wine before we stopped by a cake shop and had the biggest pieces of cake I’ve ever seen. Dual-Layered Carrot Cake, damn it! I want that, NOW! In stead we had pale ale bla bla near the so-called “Bar” (-Honey, I’m heading down to the “bar”). The girls were surprised to hear that I’ve never been to a strip club and we almost took my strip-virginity. Almost, instead we had noodles with peanut butter. Lo-fi.

May 14th, Montreal, QC – Sharon, MA. 10227 km.

We started with REAL maple syrup pancakes at Beauty’s. Delicious, then we drove as fast as we could into the US and Boston. When we were outside Boston we did a 360 on the highway. We drove a fourth of the equator and when we were 40 km from our destination we almost crashed. Luckily no cars were around us so we got away scot-free. We reached our destination, Gabe’s parents house in Sharon, outside Boston. Gabe’s sister had a Sunn O))) t-shirt. They’re one of the weirdest bands I’ve seen live, I watched some of their gig at Primavera, it was like a cymbal stroke then another five seconds later. Kinda dull.

May 15th, Sharon, MA – Boston, MA. 10267 km.

We drove into town and saw the Shepard Fairey exhibition (he’s the guy behind OBEY and the Obama’s campaign). It was really good in my opinion, Gabe didn’t like it at all. He drove me to the train station and we said adieu. I was gonna couch surf with some girls, but they kinda made the impression that they thought it was a hassle having to host me (don’t know why they agreed in the first place) so I walked around for a few hours and took a Chinatown bus back to New York. Checked if Vickie was at the hut, she was not. She had quit that gig, but I did see her a couple of times before I went to Barcelona and Primavera. Here comes a few random shot from my cell phone camera the last week in New York. Enjoy.

Me and Russ was at a rooftop party, you could see both Empire State Building and the Chrysler Building, top-notch.

Ben’s restaurant had the best signs. Apparently Natalie Portman was a customer too. Sweet.

A new kind of advertising?

Finally!

Me and Johan went to this great restaurant where you bought meat by the pound, it use to be an automechanic workshop. Cool atmosphere, but damn it, we should’ve gone to Peter Luger after all, ey?

This reminds me of that Banksy spoof on Paris Hilton (Scroll down passed the Mitch Hedberg quotes).

I went shopping with Vickie. We saw a man not obeying the rules!

Sthlm. Denna underbara stad.

I fredags morse for jag österut med Hanna Hedes vän Minna och hennes pojkvän Christian. Vi hade siktet inställt på Sthlm Jazz Festival.

En soulkonsert är som Chrilles observation om pizza på Bleecker Street. Att man kanske inte ska ha “extra allt” utan satsa på några, riktigt bra, råvaror. Det är därför Raphael Saadiq är suverän med sin fantastiska basist och en keyboardist som helt plötsligt visar sig vara en fantastisk sångare. Det är rätt långt ifrån Erykah Badus sena ankomst, tråkiga digitaltrummor och flöjtister, det!

Dessutom, är en soulkonsert ett musikaliskt arrangemang eller en väldigt trött striptease? Erykah börjar i en kappa med stor hatt och avslutar i nån sorts gördel med lackbyxor. Raphael börjar i stilig gul 60-tals kostym och avslutar i linne. Ok, jag fattar att de blir varma i rampljuset, men kunde de inte tänkt på det innan de valde kostym?

I fredags träffade jag Martin Wallström och vi drog till Rasmus, som snart ska springa Göteborg-Stockholm som protest mot SJ:s biljettpriser (gå med i facebookgruppen). Där styrdes det upp ostfondue. Flöd!? Överflöd… Det var gött i början, men blev lite tjatigt i längden att doppa bröd i flytande ost. Martin skulle hem och möta upp med frugan sin så jag slafade hos Razzmatazz (Guru gjorde tydligen en väldigt trött spelning sa Minna och Christian).

På lördagen mötte jag och Rasmus upp med Johannes, som visst sjunger i Cult of Luna. Vi gick sedan och spelade dodgeball med eliten inom sporten, givetvis var de sponsrade av American Apparel och hade kortkorta shorts på sig. A.k.a. såg ut som idioter. Trevliga idioter. Kul att spela, trots att jag vara totalt värdelös. Jag och Martin gick sedan och tog några folk vid Söder Mälarstrand. Trevligt. Han skulle möta frugan så jag tog mig tillbaka till den fina, sjukt stilrent inredda lägenheten på Folkungagatan och tog en dusch innan jag drog in till stan med en Estrella i näven och en till i påsen. Den fick jag öppnad av en engelsman som ordade väl om mitt ölval när hans tändare fick öppna flaskan. Det kom ett hällregn och jag var sådär pepp på att se Tallest man on earth uppe på Kulturhusets takterass i regn, men det duggade bara när han väl spelade. Mötte upp med Elin från Couchsurfing och tog några öl och snackade lite skit innan jag tog en promenad tillbaka till lägenheten.

Söndagen bjöd på dyr macka till frulle, chorizo, glass och kanelbulle samt en giro till nattamat. Och en latte på det. Dessutom trötta gubben Booker T, cut n’ paste-musiken från Joss Stone och lite annat. Älskade Emiliana Torrini (hennes fantastiska album Fisherman’s Woman är nummer tre i flest antal spelningar någonsin på min last.fm. Någonsin är väl bortåt fyra-fem år. Det har mycket med att jag nästan alltid somnar till den där fina plattan. Och när hon Summer Road kom det, rysningarna. Mmm. Härligt. Resten av spelningar var också finfin och hennes nervösa dans och blyga lilla mellansnack var bara så underbart älskvärt. Man vill ju bara krama henne. Jag hann även med att träffa en trevlig fransman, Benoît, som tagit fotot här uppe. Klicka för hans flickr. Fina grejer. Han jobbar för fransk radio och ska komma ner och lyssna på Fever Ray med oss andra. Dagsklubben kommer vara överbefolkad för övrigt. Alla är pepp på idén och vill komma. Ska vi få SMHI att flytta moln a la Sovjet?

Efter den tråkiga Erykah-spelningen gick vi tillbaka till lägenheten och packade ihop kitet. Jag körde en liten stund, men var aptrött. Christian tog över och körde som en kung, jag hann sova tre-fyra timmar. Det behövdes då jag bara var hemma och vände i morse innan tio timmars jobb (vilotid, javisst!). Nu ska jag ta igen de där timmarna (kinda). Ta-ta.

Marcus, you’re gonna love this, part one.

May 24th. Boulder, CO. 0 km.

Different kinds of street-art..

Middle class.

In Boulder they have round-abouts, Shelley!

The fraternities aimed for a big crowd. I mean, who doesn’t like boobs?

Scandinavians getting married in the Rockies. Weird.

Is HIV a big problem in Sweden?

I slept well on Gabe’s couch, we went into town and he had to do some errands, I walked around down-town in one of the places in the States that’s suppose to be a bit more alternative, the only thing I saw that was alternative was that the kids in the square all played xylophone. The new cello?

Later we went to Gabe’s AA meeting, which was interesting. An open dialogue among the people there concerning their problems. I kinda wish there was that kind of meetings for people with other problems too. The open atmosphere about serious shit. I like that. After the meeting a girl in the group lost her keys and we were true gentlemen and waited with her until the lucksmith arrived. After that we drove her home and went to a hot tub party. Gabe had a character of a friend that kept asking me questions about Sweden. It was both obnoxious and fun.

May 25th. Zion National Park, UT. 1044 km.

We’re off! We drove through mormon country without seeing any of them.

We passed the gas station “Kum & Go”,

nearby they killed babies,

while I had my double blueberry pancakes.

Gabe drinks Coca-Cola in the States. When he’s in Sweden he drinks mostly juice. I drink flavoured sparkling water in Sweden. When I’m in the States I drink juice.

Around six we arrived in Zion National Park. It sure was beautiful.

May 26th. Zion National Park / Grand Canyon. 1443 km.

We checked into a motell where I did a parody of Marcus’ entry. Figge ended the circle (for this time) in Japan.

We started the day with a hike up to Angel’s landing. It was quite steep at certain places, and people have died up there. Jack-asses.

It sure was tiresome.

Then we tried to drive to the North Rim of Grand Canyon, but it was closed. We had great hamburgers and the most delicious oat meal cookies – ever. Ah. Want me one of them cookies now, damn it.

A quickie at Grand Canyon. Zion was more impressive, but we saw that from within the valley, it’s not the same if you just look from a view point up above.

As Gabe said, the first of many The Big Lebowski references. We had some burgers, some laughs, our fucking problems were over! The In-N-Out was a quick stop towards L.A., where we arrived at two in the morning. Lovely Tara and her friends had left us the key on the patio and we just snuck in.

May 27th. Los Angeles, CA. 2233km.

In the morning we had a nice conversation with Tara and her flat mates. I ended up giving her that Jens Lekman song about vegan pancakes. She was vegan and loved Sweden. I hope to see her again some time. Did you guys read that Filter thing about the pig industry where there was a girl in Halland who came to Sweden and the reporter was the second person who knew who Jens Lekman was – “I thought he was bigger here”. Poor girl.

We passed Empeño Pawn Shop on Hollywood Blvd. No Sobchak securiy, though.

We picked up Gabe’s friend, erm, Callahan! Sorry dude, can’t remember your name… I normally write names down, but failed to do so with yours… First we went to Venice and then to

Mulholland Drive, where we were trying to find a short cut, but a lady on a big fucking horse told us we couldn’t.

So instead we went to Ralph’s and tried the half-and-half. It really tied the day together. That and some nice Indian food.

May 28th. Highway 1 from Los Angeles to San Francisco, CA. 3010 km.

We started the day with picking up an Austrian couchsurfer, Ellen, who we’d been in contact with in the rideshare groups. She had been to Mexico on a hippie bus ride and there met Jonah, who also joined us. I drove like a true man of L.A. and we comforted the two in the back by telling them we’re both professionals. After a short while we got hungry and stopped for coffee and a sandwich. The coffee was terrible. Ellen has strange eating habits so she only ate muffins and chocolate. We stopped by The Hearst Castle, but it would take hours to get up to the hill and see his shit.

It was almost like being in Sideways, rah-rah, rawr!

The world’s most beautiful car, Porsche 356 passed us. It was bliss.

Jonah Lindstrand took this picture…

Gabe was not impressed.

We skipped the castle and took a bath in the Pacific instead. I had never swum in the Pacific so it sorta had to be done. It was fucking freezing.

We hit traffic on our way to our host, Jennifer. The iPhone told us we passed Shoreline lake. We came into a mad house. Jennifer’s fourteen year old daughter was cooking with a friend. Add to the equation an Italian Greyhound who’s scared shitless, it was insane. She went salsa dancing while we went to Haight-Ashbury, having some food, some beers and shooting some pool. I liked the independent cinema (that’s their programme I’m reading) and their selection. We first walked into a crowded restaurant where it smelled wonderfully of garlic, put our name on the waiting list, but ended up having steak across the street. We asked the girl at the counter about what’s going on and she went to the other side of the street to get us a newspaper with listings. That’s the kind of thing that makes you fall in love with San Francisco. I bought some road beers, but apparently it’s illegal to drink in the car, so I had to wait until we got to the beach to open up those PBR’s. We warmed ourselves by a fire on the beach and then went back to the house.

May 29th. San Francisco, CA. 3010 km.

We had a slow start, chillin’ and trying to persuade the dog, Gucci, to like us. I didn’t succeed. Gabe and Jonah kinda did I think. I sat in my sleeping bag on the floor with my laptop in my lap until both of my feet fell asleep, then I got up with a jump. Bad idea. I twisted my ankle terribly and fell into a chest of drawers. It hurted like a mad man, but we went for breakfast anyways. The best breakfast – ever. Wonderful scramble and the best banana bread I’ve ever tasted (sorry, Shelley!). Afterwards we realized I needed to do something with my swullen ankle so Jonah, who use to play football knew what I needed – Icy-hot! We wrapped it up and it felt a lot better, but far from good. Anyways, that didn’t stop us from checking the city out. It was really expensive to rent a wheel chair, so I did a pretty good Keyzer Söze impression. We joked about it that now when I was a cripple I wouldn’t have to drive, so Gabe would have to drive all the way to Boston, and there, when we would part ways I would limp away and then just walk away like a “normal” person again, just like in the movie…

Show some thigh, guy!

Don’t you ever obey…

Segways galore!

We never went to the Castro. This tram had some experience of the neighbourhood, though.

What the fuck, is that a car? A go-cart?

Jonah bought us icecream! Gabe was happy. So was I. I was a bit pissed off at myself for not ordering something with chocolate at Ghiradelli’s, though, so I bought a chocolate bar for later.

We walked to the beach and shot some photos at that bridge, The Oakland Bridge? I had great fun with a couple of dogs. Gabe relaxed with his phone with Alcatraz far there in the background.

You’re clear for lift-off! Go!

The US’ most curvy street. It’s insane.

We went up to the Coit Tower, a big fuck-off phallos symbol you can view the city from. Inside they had some paintings on the wall, with working class motives. Here’s a guy grabbing Das Kapital.

We had fun up there in the tower of ms Coit.

We went over to Treasure Island, an old military base that’s just been open to the public the last couple of years.

Then we met up with Jennifer, our host, at a bar that carded little Ellen, but she got away with drinking handed down drinks later on anyways. We played pool and me and Jennifer was down to the eight ball when I won once, I don’t remember exactly what happened, but I managed to win everytime, which made her really pissed off. Good fun. Haha.

May 30th. San Francisco, CA – Portland, OR. 4032 km.

We started the day by gift-wrapping my ankle while getting an oil-check. That’s something people do in the States. Leave the car and they’ll check shit and try to get you to change your safety belts. Yeah yeah.

This is a long drive for someone with nothing to think about. The meditation of driving long distances began. Or I wasn’t driving, I had an ice-pack around my ankle.

We got fortune cookies at the Mongolian grill place we finally found. Jonah was skipping work when he was riding along with us. That makes his fortune way off! My two was kinda spot-on. Or well, at least the first.

We got to our college host kids at eleven o’clock and the party was on the way. I thought, hell, I’ve never been to a frat party so I’m gonna go all in…

Beer bong! Also another bong was tried. Big mistake. I haven’t smoked a thing since I tried cigarettes at thirteen. Made me cough like a motherfucker. For a month. That was really bad in Barcelona, where everybody smokes. Ah! I sounded like a 60-year old with lungcancer. Swedish air cleared that up, though!

Ok, back to Portland. We went out to climb a tree, I did not since my foot was fucked. But when the opportunity of skinny-dipping in a pool we had to break into had arisen I was all for it! Then one of the college boys offered his bed. Kind dude slept as his girlfriend’s.

May 1st. Portland, OR-Seattle, WA. 4315 km.

I started the day with skyping my nephew Melvin, who was having his, hrm, seventh?, birthday. I’m lousy with years and shit. Unfortunately my sister hadn’t managed to get their webcam working, but I guess he got to see me at least. But I think the gift I’d already left him before I left, My Neighbour Totoro, the world’s cutest movie, was more appealing, though. Haha.

Then we had breakfast and I wasn’t as hung over as one would think. We had a great breakfast at Fat City with two of the guys.

Ell(k)en liked my pillow.

Next time. We didn’t get to see much of Portland, we didn’t know where to go, so we drove around for half an hour and then left for the airport, where we dropped off Jonah, who had finally decided to go home for work. And then we were just three.

Are you gonna pitch in Tillicum?

We came to Seattle and ate a great meal at Gabe’s friend Katie’s restaurant/micro brewery. Ale just ain’t my thing, but I tried it anyways, it was brewed right in front of you, I mean you gotta try, right? The salmon was delicious. And cheap. Katie knew how to get things cheap. So she got a big tip instead. Win-win-lose. The third being ‘the system’. Yeah. Her restaurant was right by the market.

Then we went to The Nunnery, Cookie’s house. Cookie is a friend of Shelley’s. This is where me and Ellen spent the next couple of nights. We walked right into baking and shaking. It was a nice atmosphere. I later learned that Marie, the girl holding out her hand, liked Mirah and you know what I think about people who like Mirah – they’re all gorgeous people. Gabe left for Katie’s and Cookie came around and some of us walked over to this roof party, but none of us were really in party mood so we soon returned.

May 2nd. Seattle. 4315 km.

Me and Ellen finally slept like kittens, then had a discussion about oat meal. She doesn’t put water in and put it in the microwave. She uses oat meal like it was müsli. Weird Austrians…

Me, Ellen and Cookie went downtown and checked out the weird library. It was pretty cool and Cookie found his book. Yay.

We met up with Gabe and everybody had a different choice of food. I used my bandage roll thing to take pictures…

Gabe went to see Katie and the rest of us had coffee at Capitol Hill, this beautiful place called Bauhaus. Me like.

Then we went to Cookie’s friend’s house and played rundpingis! That was shocking, that people would play this very Swedish sport in Seattle. And when you wanna be Rog – choose Rogue…

No buses, so here we are waiting for a taxi. Gabe was hanging out at Katie’s restaurant and there he met Evan and Spencer, who was on a trip exploring the micro breweries in Oregon and Washington. They were from Vancouver, where we had a lot of trouble finding a couch to surf, so they offered us theirs, totally outside the CS system. Nice.

May 3rd. Seattle. 4315 km.

The day started with Marie making us french toast, something I actually hadn’t eaten before. It was delicious. We talked about music and stuff. Then Ellen and I went to Fremont where we found a Lenin statue and a very sad Han Solo towel.

After that we took a bus down to the Space Needle and that weird music museum thingie (the pink building). Outside you could take “a duck”, sightseeing on both land and water. Nice.

We chilled at some park.

Don’t touch the trees, they’re art, damn it!

We walked down in the harbour. It was a very pleasant day.

Never forget your salmon heritage!

It WILL hurt!

My luck? We went shopping for Couchsurfing presents and we decided to do mix cds and get the nunnery some flour. They did a lot of baking… The blank cd’s wouldn’t burn though, so I uploaded the mixes at petal.se/temp/nunnery. When me and Ellen were out looking for blank cd’s and dvd’s (for her pictures) I convinced her that we should try at the porn shop, they might have blanks. Not Very likely, but hey… So we went in and asked for DVD’s, you know, if you wanna make your own… Haha.

The weekend ended with all of us watching Hedwig and the Angry Inch. It’s a funny little movie, and even though it’s a musical I quite enjoy it. Shortbus is better, though.

To be continued… (I’ll post the rest of the trip when I’m done sorting it all out.)

Mexico part deux.

Hej mina vänner. Nu kommer en fortsättning på min Mexico-reseredogörelse.

Torsdag.

Jag beger mig från Rincada del sol, Feddan och Marias kurort, går femtonde avenyn bort till platsen där man tar collectivon. Hopp in och snart iväg. När jag ber chauffören stanna vid “Ruinas Tulum” börjar en argentinsk tjej prata med mig. Hon undrar om jag vill dela en taxi från motorvägen, då hon inte vill gå ensam. Vi går istället den halva kilometern ner, hon visar sig vara barnläkare och en trevlig prick. Vi går igenom alla vackert belägna ruiner och tar oss sedan ett dopp på den vackra stranden där vågorna är stora och roliga. Jag tröttnar dock och när hon träffar en vän från Buenos Aires överger jag dem till sitt återfinnande.

Vi går alla tre och äter på ett trevligt ställe där de har finfina juicedrinkar och helt ok mat. Fantastisk guacamole. Varför har jag inte ätit mer guacamole? Más!

Vi drar till Walmart och beter oss. Sådär.

Där har de ost gjord på chihuahua?

De har fina lysrör också.

Utanför konkurrenten har någon satt upp lite streetart.

Fedda tar ut pengar i ett bås…

…medan jag leker med kameran.

Fredag.

Vi hyr oss en vacker bil (eller hur, Olers?) och jag sätter mig bakom ratten och kör söderut i Quintana Roo, delstaten öster om Yucatan, som denna karta är över, och där vi har våra mål.

Första delmålet var Izamal, en stad där hela staden var målad gul. Mycket trevlig liten håla, men ack så varmt.

Visst är den vacker, vänner? Bilen alltså.

Vi stannade till vid en gigantisk agaveodling. Alltså plantan man gör berusningsdrycken tequila på.

It don’t matter if you’re black or white. You’re still a pup.

Efter att ha kört igenom ett gäng hålor där de tittade storögt på de bleka människorna kom vi till norra kusten. Jag och Fedda tog oss raskt ett bad. Men före hann ett litet barn.

Att sköta kameran samt köra bil samtidigt är roligt, men ungefär som att köra bil i Mexico – rätt farligt.

Snart var vi framme i Puerto Progresso, där vi hittade ett hotell i Lonely Planet. Helt ok hak. Om ni reflekterar över min nya gettostil kan jag meddela att så blir det när man köper en ny t-shirt på Juarez-gatan. V-ring all the way!

Vi gick ner till stranden där det satt en pojke på en bänk och åt.

Vi åt pasta, pasta respektive räkor. Det var riktigt goda räkor ska jag säga. Man får ju passa på när man är på kosta [koo-sta]. Efter det gick vi till Oxxo (Pressbyrån) och satte oss på strandkanten och spanade på poliser som fick pengar av en påtänd man som gillade att hjälpa folk att backa ut från parkeringsplatserna. Vi förstod inte riktigt.

Apostrophe s!

Jag var oerhört ghetto. För övrigt målar de loggor på väggarna. Inga affischer eller liknande, bara färg. Ett riktigt hantverk. Me like.

Maria gick och lade sig. Jag och Fedda gick upp på taket en sväng. När även han snart gick och lade sig gick jag ut på en promenad i staden. Jag hann se en hel del; en skönhetstävling för en gymnasieklass, ett band som spelade för en inte särskilt fullsatt liten stadium samt en fotbollsmatch med domare och allt. Enligt en gubbe vid klubbkiosken, där jag sponsrade med ett vattenköp, skulle de spela hela natten, fram till klockan nio. Galet.

Lördag.

Vi börjar med att duscha, äta fruktost (fruktfrukost), köra till Merida, hitta ett vandrarhem och sedan äta frukost och ta en kopp kaff.

Schyst med streetart och att det fortfarande är så vanligt med bubblor. När slutade de tillverka dem i Sydamerika, Olers? Eller håller de på än?

Jag är barnslig och hamnade i en diskussion om kukar och om omöjliga ställningar med en tjej som jobbade i en affär. Det slutade med att jag köpte mig en hängmatta. Dock glömde jag bort att få den där kalendern med alla sexlekar man kunde hitta på i den. Doh!

Vi åkte till antropologiska museet där vi fick lära oss att de gillade att sätta grejer på små ungar så att deras kranier blev deformerade.

Inte ens Mad-killen slapp undan.

Och sedan har det mage att fråga: “vad liiider du av?”

All in all hade jag ganska tråkigt, dock.

Vi gick till hostelet och chillade ett tag istället.

Sedan kollade vi läget nere vid Plaza Grande, där vi tidigare hade blivit hit- och ditskickade av olika “trevliga” män. De börjar snacka väldigt vänligt och sedan blir man alltid följd till ett ställe som säljer hammockar. Vi hade långa diskussioner om vem av alla man kunde lite på. Egentligen är väl den tråkiga slutsatsen: ingen.

Rock n’ Roll!

Spring-break!

Vi avslutade kvällen med att titta på folk nere på stora torget. Där hade de sådana där roliga stolar man sitter mitt emot varandra på.

Söndag.

Vi börjar dagen med en hostel-frukost, alltså vattnigt kaffe och några bitar toastbröd med sylt på. Mmm. Därefter kör jag fort till Chichen Itza, ett av världens underverk. Tyvärr gör jag ej nån Where the hell in the world is Matt?-dans.

Jag tycker det är kul en liten stund. Sedan börjar jag be Fedda ta massa dumma kort på mig. Tee!

Men det är fint. Det är det. Molnen också.

Men varför har de inte numrerat med det mayanska alfabetets glyfer?

Här kunde de observera rymden. Häftigt.

Måndag.

Jag och Fedda tog en collectivo till två cenoter idag. Det här är den första, Azul. Trevligt ställe där man kunde få gammal fothud uppäten av de småfiskarna. Kittlande. Givetvis behövdes ett Bobhopp.

Därefter gick vi till Cenote Eden. Den var markant större och där var det markant fler som ville hoppa från den markant högre kanten. Cirka fyra meter och sedan blev det än högre när man klättrade upp i ett träd. Vi var tio år gamla igen. Mycket kul.

Spring-break!?

Phuh. Nu kommer ett klassiskt bobinlägg från Hank. Jag har suttit och döpt om samt förminskat ett antal bilder för er att beskåda. Samt fyllt ut med lite text. Men är man exhibitionist så är man?

Hemma i Sverige var det snö. Någon i Önnered gjorde en snökuk.

Själv roade jag mig med att göra ett franskt avslut på Färdtjänstbussen.

För drygt en vecka sedan jobbade jag min sista dag på ett bra tag. Sedan hem och packa så kom Hasse från jobbet och körde mig ut till flyget mitt i natten. Väl där satte jag mig och läste Ordfront och den passande boken Breakfast at Tiffany’s. Jag satte uppe hela natten, checkade in och träffade Coty, en man som brukade vara stammis på Shell Ullevi. Han ville jag skulle köpa med mig en Voyager hem från statera. Vi får se på det. Sedan flög jag till Amsterdam tillsammans med en taxichaffis från Borås som skulle hälsa på sina föräldrar i Turkiet. I Amsterdam spelade de Shoreline i min iPod, så ett sms flög iväg till Tomas som kontrade med att meddela att han skulle be P3 om att lägga den på a-rotation. Jag mikrosov lite och snart bordade jag mitt Niggers With Attitude-plan (eller Northwest Airlines om du så behagar). Detta nämnde jag för mannen som satt bredvid mig varpå vi började snacka, det var en trevlig norsk som skulle åka över till Statera och hälsa på ett behandlingshem för mentalt funktionshindrade barn. Trevlig kis. Lite väl trevlig, jag fick inte riktigt så mycket sömn som jag planerat. Han delade jag vägar med vid passkontrollen. Hans två veckor var inga problem. Mina tre månader gav mig några kapitels väntan vid immigrationsverket. De var oroliga att jag inte skulle kunna upprätthålla mig i New York så länge med 220 dollar och 5000 mexikanska pesos på fickan. Men när jag sedan fick förklarat att det ju fanns pengar på annat håll och i värsta fall från far min, fick jag det hela till Unlimited funds, vilket kanske var att ta i, men men. Slog på mobilen och sekunden efter ringer Plurre och undrar var fan jag är. Jag tar New Jersey Transit-tåget med lite underligt folk, bland annat en man helt klädd i lila genom ett landskap som vittnar om en industri som dött ut och flyttat till Mexico.

Väl i stan skulle jag möta Plurre och Christian vid en av utgångarna från Penn Station. Jag åker upp i rulltrappan, varpå de åker ner. Jag vänder och tror mig åka ner till dem varpå de vänder och tror sig åka upp till mig. Ett härligt möte. Det blir tub ut till Brooklyn, en snabb dusch och iväg till Bowery Ballroom där ölen är dyr och Soundtrack of our Lives samt publiken är oerhört gubbiga. Förutom de norska ungmöerna som alla verkar tycka om. Spring-break i NYC.

Fredag.

Plurre och Chrille åker iväg till sina kontorsbås och jag träffar Caleb, vars soffa jag ska spendera två nätter på. Han är ute och rastar sin hund Ophelia och vi tar en tur bort till Smith Street och köper bagels i en affär, kött i en annan och mjukost i en tredje. New Yorkskt. Vi snackar lite och det visar sig vara en trevlig kis. Han ska jobba lite på en video han gör till en polare så jag beger mig ut på upptäcksfärd. Jag tar tuben in till Manhattan, ser en söt s.k. hipster-tjej som jag följde efter av från tuben. Jag skrattar gött för mig själv när jag inser att det är precis där vi var dagen innan och såg Soundtrack. Odds.

Jag roar mig med att ta bilder på skyltar i vanlig ordning. Jag funderar i mitt stilla sinne på hur många plogbilar de har i NYC och om de inte vet var de ska dra upp sina plogar.

Tutar du kostar det dig skjortan.

Vissa hus är så stora och enformiga att de inte ens får plats på kort.

Jag får däremot plats. Det känns bra.

Även odjuret har sin plats i det stora äpplet.

Aren’t we all? För övrigt har jag inte haft en helt nykter dag sedan jag lämnade Götet. Semesteralkad? Jag? No no.

Boyaka!

Jag hoppar över räcket ner till East river och tappar givetvis kameran i sanden. Blir gött orolig när det bara går att ta kort efter de olika teman som finns i kameran. Jag blir glad när jag inser att det bara är en liten switch som kommits när i fallet.

I East River Park finns det baseball-, basket- och (tror jag) tennisplaner. Det var ett gäng som spelade baseball, jag satte mig ner och försökte förstå hur man spelade, men insåg snart att de bara latschade. En fiskare hade inte fått nån fisk med någon av sina spön och kunde heller inte svara på vad man fångade i East River. Efter hans fåordighet förhäxades jag av de söta ekorrarna istället. Jag besparar er dock de andra tio bilderna på parvlarna.

En joggare dök upp och gjorde bilden över FDR Drive mer intressant.

På andra sidan fanns trevlig gatukonst.

Hell, Yes?

Jag åkte hem och mötte Chrille och Plurre. Vi gjorde ett gott mål mat, Russell, vår flatmate fick sig ett hemlagat skrovmål, något som tillhör ovanligheterna för den mannen, som är stammis på hörnkiosken. Snart kom Olers och Håkan, de var trötta och ville kvarta. Jag och Plurre gick bort till Calebs penthouse, dumpade min väska och begav oss ut i Brooklyn för en vernissage. Caleb hade även hookat upp med två fransyskor genom Couchsurfing samt sin granne. Konstutställningen bjöd inte på så mycket intressanta grejer, förutom en stor målning över ett tak, kändes som att det var taget med fisheye och sedan avritat, men vi hittade snart ett helt gäng foton över taket. Jag gillade det skarpt. Det kändes som om vad man skulle se om man vaknade upp hos en konstnärinna efter en bläcka. That’s just like my opinion, man. Natten fortsatte, fransyskorna gick hem, vi hookade upp med en annan vän till Caleb och skulle gå till whiskeybaren, men den skulle precis stänga så det blev en sunkig irländsk sylta istället. Trevliga konversationer om att Portland tagit över Seattles roll som viktigaste musikexportstaden i Washington State osv.

Bob’s academy of Gymnastics är min blivande granne. Jag hoppas lite på en förväxling med en annan Bob. Det vore roligt.

På lördagen var det full fräs.

Jag vaknar upp hos Caleb, antagligen lite sen och meddelar Olers med det FRA-vänliga “ETA 10.40″ och tar en dusch i det fantastiskt stilrena badrum som Calebs nya lägenhet erbjuder, klappar hans hatade katt och drar kvarteret bort till Baltic Street. Just det, jag skickade ju iväg En förfrågan om soffsurf och fick ett positivt svar från Caleb, som visade sig bo ett kvarter bort! Odds.

Hela gänget beger sig in från Brooklyn där Brando dricker takeaway-latte (Olers – fixa Facebook så fattar du den referensen) till Manhattan där det, erm, grävs ett hål.

Ett rökande rör. Väldigt NYC.

En löjlig snutbil. Väldigt lite NYC.

Vi knallar omkring, börjar vid Times Square och går upp till Central Park, jävligt soft dag med solsken och annat gött. Ännu ingen öl dock, men det blir det snart ändring på.

En tunnelbaneresa och ett rockbandsfoto bort hamnar vi nämligen på Brooklyn Brewery där vi går på tur och dricker både Blast och gammal hederlig Lager.

Ute på gatan är det fotosession.

Nere vid East River på Williamsburg-sidan fortsätter den.

En ordinär rysk mössa.

Ett klassiskt Per-kort pajas fatalt av en Saab mitt i självutlösarn.

Kinda.

På kvällen tog vi bara några lugna öl på en local. Roligast var kanske toaklottret. Jag begav mig hem till Caleb, som jag tror, satt uppe och jobbade med sin video.

Söndagen började. Bäst.

Vi tog oss en promenad över Brooklyn Bridge. Innan den ligger Dumbo, där har Shortbus spelats in. Det är lite komiskt att den filmens kanske absoluta motsats, Jehovas vittnen, har flera stora byggnader i området.

Vare sig man är frikyrklig eller kommer sig själv i munnen måste man trots allt ha på sig säkerhetsbältet. Det hela påminner mig om Bill Hicks: “I don’t think smoking marijuana should be just legal, I think it should be mandatory! Shut up and smoke that, it’s the law!”

Brooklyn Bridge är betydligt snyggare på kort. Helst i svart-vitt, men den gubben går jag inte med på idag. Att det dessutom bara är de där skraltiga träplankorna som skyddar en från ett femtimeters-fall gör ju inte saken bättre. Nu ska jag lägga in mig själv som en artefakt på surkuksmuseet (det ligger på Staten Island sägs det).

Färjan till nyss nämnda ö var mycket trevlig och trots rätt tråkigt väder blev det ett par bra bilder och en bagel.

Vi drog oss norrut igen. Jag tror det var här någonstans vi gick förbi en irländare som stod i kilt utanför en av de oerhört många irländska pubarna och rökte. När Chrille gick förbi i sin fina mössa ställde han sig bredbent, drog upp kilten och visade sina minimala kallingar och skrek “Escimo Joe!” sju gånger innan Chrille vände sig om och fick se denna vackra syn. Några dagar efter satt samma gubbe för övrigt halvpackad på Times Square och firade samma St Patrick’s Day.

Flat iron ser rätt underligt ut i till exempel den här vinkeln.

Därefter slutade jag visst fota. Men burgarna på Daddy-O i Greenvich Village var så jävla goda att de borde fått hamna bakom linsen. Kvällen avslutades med ett ruskigt dåligt ståuppframträdande på Lower East Side. Jag skulle dessutom byta hus, så sent omsider kom jag till Rachel vid Prospect Park. Hon hade inga problem med min sena ankomst utan var sömndrucken, men glad att se mig. Jag klappade hennes söta hund Fonzie och bäddade till en soffa. Hon berättade att hon hade vaknat på lördagen, dagen innan, och känt sig sugen på vin. Hon hade en flaska, men det kändes lite väl att dricka vin på en lördagförmiddag. Det fixade hon med att skära upp lite frukt och kalla det sangria. Så var det fixat. Hon hade kvar lite trevlig dryck som hon bjöd på över snack om Belize och Big Lebowski.

Måndag.

Jag snurrade mig runt parken för att hooka upp med morgonpigge Håkan och vill-läsa-bok-Olers. Vi begav oss till Ground Zero, där en liten bit gatukonst hann fotas. Jag tror inte att den stämmer, men det är sorgligt hur Bush använde WTC till just sitt oljebehov. Håkan ville gå i en affär. Jag och Olers tappade bort honom när han pinnade iväg, så vi stod vid entrén med avsmak gentemot Ullaredsaffären och väntade tills han kom tillbaks.

En härlig cementblandare så blir Håkan glad. Mycket glad.

Det gäller att vara uppmärksam. Ser du vad jag ser?

Uppmärksamhet har en gräns. Jag har nog passerat den och ett par tre andra gränser.

Mycket NYC.

Vi begav oss norrut, för att möta upp Plurre och Chrille som jobbar på 42andra gatan. Sena till trots var vi tvungna att kolla läget inne på Grand Central Station. Där tog vi ett par turistbilder och fann en rebell.

Olers är en bra modell som inte är skygg framför kameran.

Vi begav oss till Chinatown där vi åt Vietnamesiskt. Jag tänkte slå på stora trumman, men kom inte ihåg att bläckfisk och nåt annat, scallops, som jag inte kommer ihåg vad det betyder, inte var min kopp te. Miss i protokollet. En till blev det när vi skulle pröjsa och Chrille visst tappat bort sin plånbok. Inte bra. Han begav sig hemåt för att kolla upp försäkringsprocedur samt gå till bängen. Vi andra åkte till, vad blir det, West Village?, dit en kollega till Chrille och Plurre, Elin, bjudit in oss, för att lyssna på hennes far jamma lite irländsk folkmusik. Lite nere över skiten med Chrille samt att vi fick stå, efter att hela dagen hållt Håkans takt, var jag lite grinig, men det gick snart över, mycket tack vare att Elin var så trevlig samt att en Stella satt fint. Den andra ölen som fick intagas sittande var än bättre.

Jag tryckte slokörat på 2G hos Rachel, som gått och lagt sig, jag svor för mig själv att jag var en sån där soffsurfare som jag inte gillar, men Rachel var inte lika kinkig med sin sömn-innan-jobb som jag är. Skönt var väl det. Vi växlade några ord innan sömn infann sig.

Tisdag.

När jag vaknade av att hon gick till jobbet märkte jag att hennes lille tax Fonzie smygit sig upp och lagt sig vid mitt bröst. Underbar hund. Jag begav mig till Baltgatan där Russell stod i kalsonger vid kylen. Således väldigt lätt att få dörren öppnad.

All times!

Jag tog mig en bagel och 50 centskaffe på hörnan och vi var iväg! St Patricks day! En tunnelbana tog oss till Rockefeller Center, där vi nöjde oss med att titta på skridskobanan.

Vi kom snart till paraden bland parader. Det var sådär. Ungen var roligare än säckpiporna.

Olers åt inte på Lenny’s, utan ute, mellan skraporna.

Efter paraden var jag och Olers jävligt sugna på en öl i solen, men då uteserveringar är svårare att hitta än knäckebröd gjorde vi upp en onödigt avancerad plan över hur vi skulle kunna dricka mitt på Times Square, precis som en annan gubbe gjorde. En Bud i servett helt enkelt. Håkan satte sig vid ett av borden mellan de två säkerhetsvakterna medan jag och Olers gick till närmsta snabbköp och halade upp ett sexpack bud. Fjorton dollar! Nej fan, tänkte vi och gick runt ett hörn in på en trevligare kiosk där det redan satt två gubbar och drack stora Bud vid frysdisken. Vi nöjde oss med varsin Bud, som vi fick i varsin, mycket indiskret brun papperspåse. När vi sedan kom tillbaka till Håkan och skulle börja pimpla på allmän plats kom det en dam och avbröt. Hon frågade om vi kände till David Letterman och dennes show. Hon undrade om vi ville gå gratis och kolla när de bandade kvällens avsnitt. Hm, vad är det för gäst undrade jag och fick det slingrande svaret en mycket vacker kvinna. Nåväl, vi skulle svara på några triviafrågor också. -Vad spelar Paul Schaffer? -Keyboard. -Vad är det för färg på korten Letterman kastar iväg? -Hm. -Det är en ganska dominerande färg, säger hon och tittar på himlen. -Blue. Finemang. Inställ er fem kvarter upp om en timme för biljetter och instruktioner. Vi flyttade oss upp på trappan över TCKTS (där man köper billiga biljetter till Broadway-musikaler, vilket leder till två långa köer på varsin sida. Trappan är dock idealisk för ölpimpleri. Något inte bara jag och Olers hade insett utan även, bland andra, irländaren som kallat Chrille för Escimo Joe. Han och sina landsmän drack JD direkt ur flaskan så våra dolda Bud kände onödigt invirade, men men, man kan aldrig vara för säker inför ordningsmakten.

Vi gick snart iväg och hämtade våra biljetter och fick första drillningen i hur man ska gapskratta och applådera. Vi stack iväg till Wendy’s och tog ett par snabba burgare (vi var på väg in på Donkan, men lite variation kan vi ju kanske testa). Wendy’s visade sig vara high school-kidsens favorithak så vi fick köa ett tag för våra budgetburgare. En snabbis till internetsche för att meddela våra vänner att vi skulle vara upptagna med filminspelning när de slutade kneget. Väl framme i kön in till inspelningen fick vi än mer drillning i hur vi skulle skratta (med hela magen) och hur vi inte skulle skratta (som en tjej på spring-break – som jag för övrigt inte hört någon skrika här i Mexico om ni undrar). Väl inne i Ed Sullivan Theathre, där tydligen både Beatles och Stones spelat, var vi förvånade över hur litet det var. Kanske 3-400 platser. Nu började det vi var där, obetalda, för att göra: applådera. Det skulle applåderas kors och tvärs och hela tiden. Ork. Det var ju inte som Daily Show med Jon Stewart, dvs roligt, utan ganska plumpt. Gästen visade sig vara Julia Roberts och det enda alltihop gick ut på var att Letterman skulle vara kåt på henne och ständigt prata om hur jävla snygg hon var. När det partiet var slut skulle vi gå in på det som skulle göra att de hamnade i nån sorts skvallerpress – Julia skulle svära som en borstbindare när hon citerade en namnlös skådespelarkollega som inte var lätt att jobba med. Därefter spelade Bell X1, jag hade hoppats på ett bättre band, det är ju det det programmet har att erbjuda. Dock ej denna gång, men det var kul att se hur det hela fungerade ned skottkärror i kulisserna och producenter som med armar vevar ut applåderna.

När den pärsen var över och vi således suttit nere hela dagen var Håkan rastlös. Chrille och Plurre kom förbi och vi skulle ta oss till Bleecker Street för en go pizza med Rachel. Olika tankar om vi skulle gå eller åka kollektivt gjorde att vi åkte tunnelbana dit vi skulle möta henne, men kom en timme tidigt så jag och Håkan tog oss en promenix där vi hittade tre trevliga väggtavlor mitt emot Bob’s Records (som dock bara fotades med Håkans kamera, men han skulle gå med i Facebook och lägga upp de bilderna, så då kan jag redigera in den bilden här – deadline: 2010).

Vi mötte upp Rachel och åt skitgod pizza på John’s on Bleecker Street. Därefter åkte hon hem medan vi gick till en jazzklubb där jag gillade första akten, en svart man som ensam spelade gura, medan Olers fastnade mer för det andra, där de även hade en till gitarrist, ståbas och trummor. Det hade varit det som Olers främst ville se i NYC, en bluesgubbe i tonad belysning med röd ridå som backdrop. Mycket mysigt ställe och en servitris med en mycket mysig röst. Jag åkte lite tidigare hemåt, då jag inte ville bli supersen till Rachel. Sen blev jag ju förvisso, men inte så farligt.

Onsdag.

Jag vaknar och får en kopp kaffe att dricka medan jag mailar Fedda om Maria ska möta mig i Cancun eller inte. Dessutom skriver jag av min reseplan. Det visar sig då att jag kollat fel, planen går inte 1.10 pm utan 11.10 am. Damn it! Jag tar en sån där svart Lincoln, som är lokala taxis i Brooklyn. Tolv dollar bör det kosta till Chrille, sade Rachel. Tolv dollar kostar det. Jag nojar mig och känner att det är värt att pröjsa ytterliggare 35 pix för att åka ut till flyget. Jag är där en och en halv timme innan avgång. Gött. Hinner lugnt checka in och ta mig en frulle på Donkan. Egg och Bacon tänker jag. Ost låter ok. När jag sedan får in mitt mål visar det sig att de klämt in ingredienserna mellan två brödskivor som snarare liknar sockerkaka än bröd. Jag ser fram emot Mexico med mat som kanske inte är riktigt lika fullt med kalorier. På flyget hamnar jag bredvid en äldre dam och hennes lillgamla barnbarn. Jaja, en av tre flighter där jag inte bara myser mig genom luftrummet är ju inte helt illa pinkat. Väl framme går tullen smidigt som fan, inte som USA med andra ord. När de automatiska dörrarna, bortom de tusentals turistarbetarna som jag lyckas undvika, öppnas möts jag av ett myller av människor med skyltar. Jag ser mig omkring och ser snart en tuppkam som hoppar upp och ner med en skylt där det står Pastor Bob. Hallå, Maria! Jävla kul. Jag borde fotat. Vi sätter oss och väntar på bussen till Playa del Carmen. En trevlig bussfärd med avslappnat skitsnack tar oss till semesterorten och en promenad längs femte avenyn ger mig som första intryck inte en massa turister, men sedan går vi femtio meter till och intrycket är genast förändrat, man erbjuds kubanska cigarrer och när man går förbi hör man dem även säger blow och annat smått och gott. En vänstersväng upp på 16e norra vägen, förbi några kubistiska växter och ett 51×54 meter stort kvarter med skit är vi framme vid parets boning. En grind av rang och en vakt att säga Hola till (gärna med amerikansk brytning, alltså att man uttalar h:et). Lägenhet är varm och mörk. Vi slår oss till ro i soffan och snart kommer Fedda hem.

Fedda sätter sig på min lånesäng och visar bland annat en Zapatist-tavla de köpt på en utflykt till Chiapas. Gött. Vi fortsätter kvällen med tacos och starka såser samt, givetvis, äntligen, en kall Corona. Kvällen avslutas med ett nattdopp. Kallt och gött.

Torsdag.

När jag vaknar har Fedda gått till jobbet och Maria sitter och spelar vid datorn. Det är snart dags att möta mannen för lunch med dennes kollega Isaac samt hans flickvän Milou. Det blir på en sleten lunchrestaurang. Ganska god mat dock. Jag äter som en häst. Efter lunch visar Fedda mig sitt företags lokaler och därefter tar jag mig ner till stranden och tar en lång promenad på stranden, tills mina främre fotsulor är alldeles trötta, köper mig en Sol och sätter mig i en solstol och läser Truman Capotes novell House of Flowers. Han har ett underbart språk som jag njuter av, jag njuter dock tyvärr inte av ölen, får hicka och funderar på hur min lever gillar en vecka med bärs varje dag. Tar det lite lugnare ett tag, beger mig hemåt och Maria gör god fisk till mig och datorarbetaren. Till den dricker vi givetvis öl. Fedda visar mig var collectivon* utgår ifrån. Jag tar mig in till Cancun där jag tänkt gå på ett Couchsurfing-möte på Avenue Nader 105. Jag hittar direkt gatan, men gatunumret var värre. Jag visste ju inte riktigt om det var ett café, en restaurang eller en bar jag skulle leta efter. Jag går gatan ner tills jag kommer till Radisson. Är det här, måhända? Njae, känns lite väl classy tänker jag och går gatan tillbaka ty jag ser att nummer två är på andra sidan. Två följs av fyra och sex, jag konstaterar att det bara är jämna nummer på den gatan och att 105 således bör vara på andra sidan. Denna sidan verkar dock inte ha några nummer på husen och jag går den långa, långa vägen bort. Nästan längst bort frågar jag en man som sitter och vaktar en parkeringsplats vad det är för nummer på parkeringsplatsen eller ja, huset som ligger bredvid. Han säger tre och att gatan slutar runt hörnet. Härligt. Är 105 borta vid Radisson trots allt? Jag börjar knalla tillbaka och stöter på en amerikan som har råkat ut för det man absolut inte vill råka ut för när man är på resande fot: att bli totalt bestulen och vara i ett främmande land och inte få nån hjälp. Jag nämner att jag ska till ett CS-möte och att det där kanske kan finnas någon som har större möjlighet att hjälpa honom än vad jag har. Han är trött på att gå runt, något han gjort de senaste tjugofyra timmarna och behöver bara 80 pesos för att kunna checka in på billigaste rummet i stan, han har redan tiggt ihop ytterligare 80 från annat folk. Efter att ha lyssnat på hans historia ett tag ger jag honom en hundring och hoppas på att han ska få hjälp på konsultatet som öppnar nästa dag. Jag börjar fråga folk var det här stället jag ska till kan tänkas vara, men det hjälper inte, ingen har koll på var 105 är. Jag ger upp och går till Radisson och frågar. Han vet inte heller, så jag frågar efter ett internetcafé. Det finns vid ADO buss-stationen i närheten och väl där ser jag att det även står vilken sidogata som stället ska ligga vid. Då blev det desto lättare. Jag hittar fram och det är ett dussintal personer där. Dock bara en som snackar engelska, Maurice. Vi börjar snacka och han visar sig vara jävligt trevlig, en kanadick som inte gör så mycket för tillfället, pillar med att få Mac OS X att funka på en netbook. Hans fru dyker upp samt en kille som hette Arturo som hade med sig en söt soffsurfartjej, även hon från Kanada. Arturo berättar att han tror på Mayakulturen tillsammans med vårt västerländska levnadssätt, vem vet, han kanske har rätt? Han gillade att Sverige försöker göra nåt åt problemet i vart fall. Förvisso står väl Sverige för 0,16% av världens koldioxidutsläpp om jag inte minns fel, men man måste väl börja någonstans. Dessutom lär ju inte utsläppsrätter and shit vara inräknade i den siffran. Jää jää. Jag gick upp till baren och köpte en öl och kom i samspråk med en servitör som gillade Hammerfall och hade en härlig bild av att vi i Sverige alla går omkring med Tors hammare runt halsen och tillber asagudarna. Härlig kis.

*En collectivo är en minibuss med elva passagerare som kan stanna på vägen om man kan spanska.

Kvällen avslutas med att jag soffsurfar hos Maurice. Vi hoppar in i hans Fiat, som han likt en riktig mexare kör fort som fan. Vi käkar en taco på vägen där jag tar mitt enda kort i Cancun. Spegeln var på mexikansk höjd. Jag har varit rätt kass på att ta kort egentligen, eller tja, det här inlägget innehåller ju en jävla massa, men de är ju oftast tagna under kortare perioder.

Fredag.

Jag vaknar och slår på mobilen. Jag har givetvis försovit mig och Fedda har skickat sms och undrar var jag är. Maurice släpper mig ut ur fortet och jag snurrar mig bortåt från äpplet och in i superäpplet. Tydligen är Cancun uppbyggd i äpplen (mindre kvarter – manzana) som är delar av ett större äpple (supermanzana!). New Yorkskt. Jag inser att det är klokast att ta en taxi mellan alla äpplen och snart är jag på busshållplatsen och timar in en collectivo till Playa perfekt. Jag är trots detta väldigt sen till Fedda och Maria. Ett snabbt ombyte och klet med solkräm innan vi möter upp Isaac och Milou.

Vi tar en buss söderut. Isaac och Fedda snackar medan jag kvartar lite längre bak.

Ett par timmar senare hamnar vi i Coba. Där slåss de på gatan medan vi äter ett par turistigt kryddade tacos. Gött med en avocadoslice dock.

Vi tittade intensivt efter krocodrillos, men fann bara storkar?

Vi hyrde cyklar för att titta på de olika ruinerna. Var cyklingen eller ruinerna roligast? God only knows.

Jag tyckte det såg roligt ut när Maria använde kikhålet i kameran. Old-school.

Fedda tyckte det såg roligt ut när jag skulle lyfta järngrejen, men hann släppa innan han tryckte av.

Fedda kör fullt ut på latinostylen med vitt linne och mexarstuket med en rejäl musch.

Jag gillar Digital närbild i min Ixus.

Vi var inte ensamma om att klättra upp på ruinen, men man kan ju försöka undvika att få med turisterna på kort. Men de är rätt roliga att ha med ibland också.

Men inte alltid.

Nya vänner som dyker upp på bilden är också kul.

Ibland ramlar turisterna in i bilden. Det är kul.

Hur som haver. Jag ägde.

Se upp!

Var är kameran? ^_^

En pontus!

En fet amerikanska skrattade gott åt det här självutlösarkortet.

Är det nån mer än jag som tänker på Richard D. James?

Eller en död Montezuma?

Inga crocodrillos, men dock en fin solnedgång. Vi tror att vi såg en rygg av en krokodil, men det pixliga kortet kan ni vara utan.

Jag satt och kvartade på vägen hem, det gjorde även pojken bredvid mig. Isaac har ett fint kort på det. Jag får norpa det snart. Väl hemma chillade vi några timmar, sedan mötte vi upp gänget igen för mat, dryck, eldshow och larv nere vid stranden. Suverän mat, men jag hade den där konstiga känslan i magen så jag drack bara halva min öl. När jag fått mat i magen kom jag på rätt köl igen och vi gick till ett ställe där husbandet spelade Feddans favoritcovers: Creedance, Stones och Gloria Gaynor.

Toaklottret var smått skumt. Svälj hela betydde det visst. Spring-break!

Lördag.

På lördagen tog vi en collectivo till Acumal. En flott strand där det enda som saknades var O(i)lers.

Vi snorklade. Såg både sköldpaddor och rockor. Mycket trevligt.

Vi åt melon. Tur att Fedda tagit med niiven!

Vi gjorde konster både i vatten och på land.

Maria åkte hem och spelade medan vi lekte lite till. Vi åt en god hamburgare och jag var lite plump i mitt uttalande om hur jag ogillar hur USA behandlar Mexico, men Isaac spelade bollen vidare till musikproduktion till skräckdatorspel via nätet. Han är programmerare på Feddas företag och gjorde dagens uttalande: Doing porn movies in Mexico is like programming computer games in Playa del Carmen.

På kvällen gjorde Maria lite god broccoli innan jag och Fedda gick och bad om Un corte Mexicano. Jag vet inte om min frisyr blev speciellt mexikansk, men men, jag är nöjd.

OG-Fedda framför både sitt jobb och en mycket löjlig turistpoliselbil (härligt med svenska där man kan klumpa ihop ord hur som helst).

Söndag.

Vi skulle åka till en cenote*, men vädret var piss så jag skrev det mesta av det här blogginlägget. Sedan blev det lite finare framåt eftermiddagen så jag och Fedda bröt oss in i La Zona (eller tja, vi gick bara rätt in), där det tydligen varit massa inbrott inne i communityt varpå en vakt hittat gömstället med tjuvgods. Strax därefter hade han blivit mördad. Muntert. Vi hade i vart fall förbannat roligt i vattnet, som bjöd på lite vågor, inga Bahia-vågor, men ändå tillräckligt för lite fun and games. Maria gjorde finfina färsfyllda paprikor och vi segade hemma under kvällen. Jag med det här inlägget, Fedda med en av de skumma böcker jag tagit med och Maria med nåt spel.

*ett vattenfyllt grottsystem (det du, Alex!)

Måndag.

Idag har vi inte gjort så mycket. Vi har segat, ätit lunch och jag har använt internet nere på femte avenyn. Köp två öl, få hela internet på köpet. Nu ska jag avsluta detta genom att gå ner dit igen, ladda upp dagens två bilder och ta en till Corona innan Fedda slutar kneg. Spring-break!?