Sthlm. Denna underbara stad.

I fredags morse for jag österut med Hanna Hedes vän Minna och hennes pojkvän Christian. Vi hade siktet inställt på Sthlm Jazz Festival.

En soulkonsert är som Chrilles observation om pizza på Bleecker Street. Att man kanske inte ska ha “extra allt” utan satsa på några, riktigt bra, råvaror. Det är därför Raphael Saadiq är suverän med sin fantastiska basist och en keyboardist som helt plötsligt visar sig vara en fantastisk sångare. Det är rätt långt ifrån Erykah Badus sena ankomst, tråkiga digitaltrummor och flöjtister, det!

Dessutom, är en soulkonsert ett musikaliskt arrangemang eller en väldigt trött striptease? Erykah börjar i en kappa med stor hatt och avslutar i nån sorts gördel med lackbyxor. Raphael börjar i stilig gul 60-tals kostym och avslutar i linne. Ok, jag fattar att de blir varma i rampljuset, men kunde de inte tänkt på det innan de valde kostym?

I fredags träffade jag Martin Wallström och vi drog till Rasmus, som snart ska springa Göteborg-Stockholm som protest mot SJ:s biljettpriser (gå med i facebookgruppen). Där styrdes det upp ostfondue. Flöd!? Överflöd… Det var gött i början, men blev lite tjatigt i längden att doppa bröd i flytande ost. Martin skulle hem och möta upp med frugan sin så jag slafade hos Razzmatazz (Guru gjorde tydligen en väldigt trött spelning sa Minna och Christian).

På lördagen mötte jag och Rasmus upp med Johannes, som visst sjunger i Cult of Luna. Vi gick sedan och spelade dodgeball med eliten inom sporten, givetvis var de sponsrade av American Apparel och hade kortkorta shorts på sig. A.k.a. såg ut som idioter. Trevliga idioter. Kul att spela, trots att jag vara totalt värdelös. Jag och Martin gick sedan och tog några folk vid Söder Mälarstrand. Trevligt. Han skulle möta frugan så jag tog mig tillbaka till den fina, sjukt stilrent inredda lägenheten på Folkungagatan och tog en dusch innan jag drog in till stan med en Estrella i näven och en till i påsen. Den fick jag öppnad av en engelsman som ordade väl om mitt ölval när hans tändare fick öppna flaskan. Det kom ett hällregn och jag var sådär pepp på att se Tallest man on earth uppe på Kulturhusets takterass i regn, men det duggade bara när han väl spelade. Mötte upp med Elin från Couchsurfing och tog några öl och snackade lite skit innan jag tog en promenad tillbaka till lägenheten.

Söndagen bjöd på dyr macka till frulle, chorizo, glass och kanelbulle samt en giro till nattamat. Och en latte på det. Dessutom trötta gubben Booker T, cut n’ paste-musiken från Joss Stone och lite annat. Älskade Emiliana Torrini (hennes fantastiska album Fisherman’s Woman är nummer tre i flest antal spelningar någonsin på min last.fm. Någonsin är väl bortåt fyra-fem år. Det har mycket med att jag nästan alltid somnar till den där fina plattan. Och när hon Summer Road kom det, rysningarna. Mmm. Härligt. Resten av spelningar var också finfin och hennes nervösa dans och blyga lilla mellansnack var bara så underbart älskvärt. Man vill ju bara krama henne. Jag hann även med att träffa en trevlig fransman, Benoît, som tagit fotot här uppe. Klicka för hans flickr. Fina grejer. Han jobbar för fransk radio och ska komma ner och lyssna på Fever Ray med oss andra. Dagsklubben kommer vara överbefolkad för övrigt. Alla är pepp på idén och vill komma. Ska vi få SMHI att flytta moln a la Sovjet?

Efter den tråkiga Erykah-spelningen gick vi tillbaka till lägenheten och packade ihop kitet. Jag körde en liten stund, men var aptrött. Christian tog över och körde som en kung, jag hann sova tre-fyra timmar. Det behövdes då jag bara var hemma och vände i morse innan tio timmars jobb (vilotid, javisst!). Nu ska jag ta igen de där timmarna (kinda). Ta-ta.