Jag anställde en systerson som körkortsfotograf. Jag var tvungen att avskeda honom, tyvärr.
Det blev en lite sen kvartalsrapport här. Och i livet händer följande: Jag åker till Kuala Lumpur den 14 december, borta till slutet av mars. Förhoppningsvis bor Martins syster Nanna här under tiden, hon ska komma och kolla i veckan. Om inte kanske du har koll på nån som vill hyra en snorbillig lägenhet i Götet? (drygt tretusen med el och internet). För att finansiera det hela måste jag göra massa hemsidor, så vet du någon, vem som helst som behöver en sida, be dem kolla på petal.se och ni får gärna gå in och facebook-gilla den. Nu får jag väl en kommentar av Figge, men då kan jag skicka räkningen på heylisa till honom istället. Och det här med Asien, jag försöker få ryskt visum för att ta trans-sibiriska tillbaka, men de jävlarna vill inte ge visum mer än 90 dagar innan man åker in i landet så vi får se hur det går med den saken. Ok. Ladda ner lite musik nu. Jag har förresten gjort två nya blandband de senaste dagarna och uppdaterat den här gamla sidan.

Kvartalsrapporten laddar ni ner här.

Anna von Hausswolff – Track of Time

Hon är fin, Anna.

Arcade Fire – The Suburbs, Ready to Start, City with no Children & Suburban War

Jag var lite besviken på The Suburbs först, men sedan har den bara växt och växt och kommer helt klart komma på årets topp tio.

Beach Fossils – The Horse

Trevlig surfpunk. Egentligen är jag rätt trött på sån här musik, men är jag på rätt humör är Beach Fossils rätt fina.

Bill Withers – Harlem

Någon laddade upp Mats Olssons New York-samling från när han, Lokko och Gradvall hade den fenomenala sidan feber för många år sedan nu. Den börjar med den här underbara soulklassikern.

The Books – A Cold Freezin’ Night, The Story of Hip-Hop & Free Translator.

The Books är äntligen tillbaka med deras fina samplingar över cello och dubbelbas och alla knasiga instrument de bygger själva.

Brian Eno – 1/1

Anna T gjorde en lista på skivor på fejjan och jag återupptäckte Music for Airports – och somnade.

Death from Above 1979 – Romantic Rights

Den här låten användes som opening credits till den suveräna tv-serien Human Giant. Bandet har numera lagt ner. Och de hette 1979 på slutet för att James Murphys (LCD Soundsystem) bolag DFA hotade med stämning. Wanker.

Deerhunter – Revival

Jag har inte lyssnat så mycket på Halcyon Digest egentligen. Men jag borde nog.

Doris Duke – I Don’t Care Anymore

Aidan Moffat gjorde en a capella cover på den här och tipsade om den som världens bästa soul-låt. Det är den inte, men sorglig som få.

Edwyn Collins – Girl Like You

Herr Collins spelar på Primavera Club, som jag tänkte åka på, men de pengarna får sparas till sydostasien. Jag laddade ner några album, men han har aldrig toppat det här mästerverket tyvärr.

Elliott Smith – I Don’t Think I’m Ever Gonna Figure it Out

Nej, inte jag heller, Elliott.

Fanfarlo – Atlas

Arcade Fire-komplexet är kanske kvar, men skit i det, det låter ju alldeles underbart!

Gang of Four – I Found that Essence Rare (live)

Jag fick en live-spelning av Zacharias. Den är fylld med guld, men jag har inte betygsatt allt, med andra ord som vanligt.

Ganglians – 100 Years

Ännnu ett band jag sett om jag skulle åkt till Primavera Club.

Girls – Hellhole Ratrace

Det tog mig länge att inse Girls storhet. Det tog mig en spelning på WOW där vi passade upp dem med oerhört många Coronas.

Jens Lekman – The End of the World is Bigger than Love

Jag frågade Jens om han ville spela i Slottskogen som en CS-event, men Luger hade ju bokat en “exklusiv spelning” med honom på WOW. Klockan ett på dagen. Jävla wankers. Han spelade i vart fall en liten spelning solo på Kontiki innan han flög hem till Melbourne. Den var finfin.

John Legend & The Roots – Compared to What

Jag trodde det var en David Holmes-cover, men även hans låt var visst en cover, jää jää, bra skit i vart fall.

Lou Barlow – Too Much Freedom & The One I Call

Skulle varit en av höjdpunkterna på Primavera Club, Sebadohs gamle man.

Madvillain – Accordion, Figaro, Strange Ways & All Caps

Kan vara världens bästa hiphop-skiva. Den jag har lyssnat på i åratal hade dock lite jobbiga promo-grejen inbakat. Det tog mig många år att få tummen ur att uppdatera filerna…

Neil Young – Walk with Me

Jag vet inte om den här är så bra som en fyra egentligen. Men den kanske kan bli? ^_^

Paul McCartney – Uncle Albert-Admiral Halsey

Lokkos fru Lisa Millberg gjorde en < href="http://www.letsmix.com/mix/47492/these_salty_days_are_yours_and_mine" target=_blank>mix där denna var med. Jag borde lyssna mer på hennes nya skiva med Concretes nu.

Pink Floyd – See Emily Play

Laddade ner The Piper at the Gates of Dawn igen. Floyd var helt klart bäst när Barrett fortfarande var med. Efter det tycker jag det är världens mest överskattade band.

Rye Rye – Bang (feat M.I.A.)
Kan någon förklara för mig varför jag satt och drack ljummen folköl vid Linnéplatsen när M.I.A. spelade? Rye Rye krockade med nåt annat har jag för mig. Årets bästa danslåt.

Silje Nes – Crystals

Tänk Stina Nordenstam. Mys.

Slow Club – Me & You

Igår såg jag Blue Velvet. Den här duon har tagit sitt namn från klubben där Izabella Rosselini sjunger på. Bergis.

Sun Kil Moon – Ålesund

Undra vad det är Mark Kozelek gillar med den där hålan jag och Alex spenderade två märkliga månader i för fyra år sedan… Vem ska med och se honom på Park Lane (av alla ställen) den 26:e oktober? Jag och Olof S ska gå.

Säkert! – Fredrik & Dansa, fastän

Jag är säker på att det kommer komma fler höga betyg från denna om jag tar mig tid att betygsätta!

Velvet Underground – Rock & Roll

Klart som fan att Mats Olsson hade med Velvet på sin New York-samling. Velvet ÄR New York.

Visa kommentarer (7) »

  • FRED
  • Christian

    Jag skämtar aldrig. Jag är världens näst yngsta gubbe. Världens yngsta gubbe är finnpajsaren som för några år sedan kandiderade till finska Riksdagen för det finska Pensionistpartiet vid den aktningsvärda åldern av tjugotvå år.

  • bob

    Åh, en stor människa som förstår sig på humor. Eller så är det Christian som också skämtar och således är det jag som står med fåntratten, men då har han väl vunnit, oavsett vilket spel det gäller.

  • figge

    Jag känner mig sårad. Men jag tryckte ändå på “like”-knappen. Det visar vilken stor människa jag är.

  • Christian

    Jag tycker inte att man skall få diskutera huruvida man bör tillåtas att författa vad man önskar att göra, eller inte.

  • bob

    Vi kom väl fram till att man fick säga vad fan man ville. Och det här var då ett skämt då jag gjorde reklam.

  • Christian

    Att du ska skicka räkningen till Figge: är innebörden av det att du betalar för sidan och därmed gör/säger vad du vill?

  • I Köpenhamn.

    I Köpenhamn.

    Dags för ny kvartalsrapport! Jag sitter här med mitt försök till att kolsyra kaffe, det funkar dåligt ty kokandet gör att kolsyran försvinner. Egentligen skulle jag nu bege mig ut på en tvådagarspromenad med Slangen och Frans, men jag är idag Bangare Bob och har träningsvärk från en torsdag som bjöd på mycket kul, men gjorde mig ack så trött. I trötthetens hemmavarande namn tänker jag i vart fall göra nåt kreativt från min lilla stuga, skriva lite om årets första kvartal och dess bästa låtar. Ladda ner torrent-filen här.

    Babian – Skaka Röv

    Babian är ett roligt band med smarta texter och lyssnar man på denna låt vill man helt klart följa dess titel.

    Badly Drawn boy – The Shining

    Jag tittade på nån film så hade de en låt med Badly Drawn Boy i soundtracket och det fick mig att ladda ner hans fina gamla skiva The Hour of Bewilderbeast igen och öppningsspåret är nog allra finast.

    Basia Bulat – Before I Knew

    En söt kanadensiska som kommer till Norden i början av maj, men hoppar tyvärr över Götet. Way Out West har dock haft den goda smaken att boka henne (till en klubbspelningen vi inte kommer komma in på och således gör de sig skyldiga till en sorts felaktig marknadsföring i mitt tycke). Denna låt är från hennes förra skiva, Oh, My Darling. Nya Heart of My Own är fin den med.

    Beck – Debra och MTV Makes Me Wanna Smoke Crack

    Kommer ni ihåg på 90-talet när det var populärt att ha ett låååångt mellanrum mellan sista låten på en skiva och ett “gömt” spår? Debra är en sådan låt. Jag har försökt att dela upp låten (så att den inte tar upp så jävla mycket utrymme på hårddiskar, iPods och iPhones), men har inte lyckats att skapa en “[Hidden track] som låten därefter. Jag ger härmed upp. Dessutom dök en skiva som kallas Original Glue Sniffer Episode One! upp på what.cd, det är en skiva där Beck och några vänner sägs sniffa liv och sedan spela in de här låtarna. MTV.. är en klassiker, resten av skivan var väl sådär. Beck är dock ganska rolig nuförtiden, han har ett projekt han kallar Record Club, där han spelar in hela skivor med lite kända vänner i en tagning. Feist, Wilco och Jamie Lidell var med och gjorde Skip Spences Oar till exempel. Jag är måttligt imponerad och tja, ännu har ingen fått en fyra och kommit upp här. Nu när jag förfriskar mitt minne med att lyssna på Weighted Down är dock fyran inte långt bort. Det är för övrigt en låt som Cat Power blandade ihop med Sonic Youths Schizophrenia och gav titeln Schizophrenia’s Bringing Me Down. Undra vad hon har för sig nuförtiden? Madeleine – har du hört nåt?

    Bill Callahan – Taken

    Bill Callahan släppte sin första live-skiva, Rough Travel for a Rare Thing där han sånär som Diamond Dancer kör uteslutande gamla Smog-låtar. Lite tråkigt då jag ju som bekant tyckte förra årets Sometimes I Wish We Were an Eagle var årets bästa. Men Smog var ju minst lika bra, speciellt när Jim O’Rourke var med och producerade – Red Apple Falls och Knock Knock är två favoritskivor. Även A River Aint’ Too Much to Love är ett mästerverk. Go hunt!

    Black Sabbath – N.I.B. från självbetitlade skivan samt Sweet Leaf samt Solitude från Master of Reality

    Rockcirkeln (ni vet, gubbarna jag träffar och snackar musik med) ska ha möte snart där vi ska bestämma 1970 års bästa skivor. Deras självbetitlade debut släpptes då, men kommer nog inte platsa. Hur det är med Paranoid, som kom samma år, får vi se…

    Broken Social Scene – World Sick

    BBS har fattat hur man använder internet för att marknadsföra sig genom att först släppa denna gratis och sedan släppa en “Double A-Side Single” som givetvis hittade ut på nätet fortare än kvickt. Skivan har nu läckt och Texico Bitches är just nu min favorit. Den kommer dyka upp vid nästa kvartalsrapport. Nextopiskt!

    Caribou – Odessa

    Caribous skiva Swim borde jag lyssna mer på. här hittar ni en mix han gjorde häromdagen.

    Clogs – Red Seas och Last Song

    Clogs är ett band med medlemmar från The National (en ny låt från den finns här. Vad jag har förstått var The National är sidoprojekt till Clogs först och sedan har de slagit igenom med buller och numera större än brak. Bästa låten på skivan är helt klart Last Song där The Nationals sångare Matt Berninger gästsjunger “if this was our last song what we do then?”. Förresten hittade jag precis den där Vincent Moon-filmade dokumentären om The National, A Skin, A Night på Karagarga. Yay!

    Efterklang – Modern Drift

    Jag är lite grinig på Efterklang ty de inte kommer låta Heather Woods Broderick spela förband när de spelar här i Götet. Mer om henne senare. Modern Drift är fortfarande hejdlöst bra och resten av Magic Chairs är inte dum den heller.

    Elliott Smith – Needle in the Hay från självbetitlade skivan samt Pretty (Ugly Before), Strung Out Again, King’s Crossing, Memory Lane och A Distorted Reality is Now a Necessity to be Free från det postuma mästerverket From a Basement on the Hill

    Jag uppdaterade mina album med vår tids Nick Drake. Har du inte hört den här mannen är det dags nu. Tyvärr kommer jag starkt ihåg när vi bodde i det hemska svensk-kollektivet på Edgware Road i London och Cindy Lee kom på besök och mer eller mindre det första hon sa var att Elliott Smith hade tagit livet av sig, huggit sig själv i hjärtat. Då hatar man verkligen sig själv. Det är för jävla synd, för mig är just From a Basement-skivan starkt förknippad med en promenad jag gjorde allena i ett höstigt San Martín de Los Andes när vi var och luffade runt i Sydamerika för fem (!) år sedan.

    Four Tet – This Unfolds och She Just Likes to Fight

    Four Tets nya borde jag lyssna än mer på! Som David sa; det låter som gamla Four Tet – och det är då sannerligen inte dåligt, det inte!

    Gigi – The Hundredth Time (with Duffy Driediger & Ryan Peters) samt årets bästa låt The Marquee (with Katie Eastburn)

    Så här kan jag upptäcka musik: Jag får en RSS-feed med nya torrents där någon av alla artister jag lyssnat på på last.fm dyker upp. Gigis skiva hittade jag genom att Owen Pallett (gamla Final Fantasy vars senaste skiva var en riktig besvikelse) gästsjunger på en låt. Gigi är ett kanadensiskt band som fortsätter det man kan säga She & Him började med Volume 1, att göra musik som låter så där härligt 50-talspoppigt. Det finns mycket bra saker som låter gammalt nuförtiden. The Marquee på denna plattan är hittills årets näst bästa låt, efter Beach Houses Walk in the Park. Men det är ganska jämnt skägg. Sjunger på den gör en Brooklyn-tös som heter Katie Eastburn som annars sjunger i Young People. Jag har för mig att jag testat nån av deras skivor för några år sedan, men har för mig att det inte var så bra. Men det var några år sedan också…

    Heather Woods Broderick – Something Other Than och Cottonwood Bay

    Jo, Heather Woods Broderick, ja. Jag upptäckte henne när jag såg att hon skulle agera förband till Efterklang. Då det vid tillfället inte var bestämt vem som skulle öppna för dem här i Götet försökte jag genom Facebook få henne att spela här, men de valde nåt annat band just här. Bu! Heather är för övrigt Peter Brodericks syster och är aktiv i Portlands musikliv där hon bland annat satt ihop skivorna Music and Migration samt Portland Stories. De samt hennes egen platta From the Ground rekommenderas varmt för en ljuv våreftermiddag.

    Ikons – The Hawk

    Den här fyran kom nog lite väl hastigt, men helt dumt är då inte alls Göteborgsbandet Ikons, som senast syntes på Pecha Kucha-Jespers t-shirt. Krautigt, monotomt och är man på det humöret riktigt gött.

    Joanna Newsom – Good Intentions Paving Company

    En trippel-cd säger du, Jo? Come on! Så mycket harpuner orkar vi inte med! Men i måttlig dos är den givetvis alldeles underbar. Om ni gillar harpor och söta indieflickor tycker jag ni ska slänga ett getöga på Gregory & The Hawks video till nåt de kallar Geysir Nationale.

    Judee Sill – Things are Lookin’ Up

    Medan GATH-videon laddas kanske ni vill lyssna på Judee Sill, en dam som 70-talet gjorde två vackra singer-songwriter-skivor innan hon tog en överdos. Min husgud, Jim O’Rourke producerade outgivet material som gavs ut som plattan Dreams Come True för fem år sedan. Denna låt är från den plattan.

    LCD Soundsystem – Drunk Girls

    Oh oh oh, I believe in waking up together.

    The Magnetic Fields – You Must Be Out of Your Mind och We are Having a Hootenanny

    Realism är en av årets hittills bästa skivor. Med andra ord dags att lyssna lite mer på Distortion, skivan de gjorde innan. Come and take our personality quizzzzz.

    MF Doom – That’s That

    Jävla snyggt beat.

    Miles Kurosky – An Apple for an Apple

    Miles var hjärnan bakom Beulah, kanske 2000-talets mest förbisedda band. De spelade i Sverige en gång. Då bodde jag i England och när de skulle spela där blev de stoppade i tullen av nån outgrundlig anledning. Buhu. Det finns ingen skiva jag spelar oftare än The Coast is Never Clear när solen skiner och jag vill ha sommar, sommar, sommar. Nu såg jag att visst även albumet hittat ut på nätet. Och här överraskar några Miles med att låta resten av Beulah backa upp honom när han ska promota sin nya skiva.

    Mitty Collier – Git Out

    Jag laddade ner nåt som hette Chess Soul Sisters, där den här härliga gamla dängan stack ut. Nån som grävt i Chess Records och som vill ge mig fler tips?

    New Buffalo – Cheer Me Up Thank You

    New Buffalo går numera under sitt riktiga namn, Sally Seltmann, och ligger på Broken Social Scenes bolag Art & Crafts. Den här fina lilla melodin ligger på hennes skiva Somewhere, Anywhere från 2007.

    Nirvana – About a Girl

    När jag var kanske femton åkte jag med mor och Stefan till Norrland. I min Discman hade jag bara en skiva som jag lånat av Jonathan. Det var Sugar Rays Lemonade & Brownies med en naken tös på konvolutet. Titeln var tydligen vad en annons erbjöd långt bak i en porrtidning, alltså kiss och bajs. Moget. Den lyssnade jag i vart fall sönder och i en ICA-butik någonstans i Sverige fick jag en skiva av mamma. Jag stod i valet mellan Metallicas Load och Nirvanas Unplugged in New York. Jag valde det sistnämnda och fick därmed ett musikintresse. Jag lyssnade på den konstant i flera veckor och tycker än idag att deras version av The Man Who Sold the World slår Bowies original.

    Pavement – Stereo

    Jag peppar inför Pavements spelning på Primavera (och med största sannolikhet blir det en till titt på Way Out West) med att ladda ner några av deras gamla album. Dags för en liten anekdot till: när jag var nitton tyckte jag väldigt mycket om Stephen Malkmus första solo-skiva och blev väldigt sur när jag fick reda på att man kunde komma in på Pustervik även om man inte var de tjugo år man hade varit tvungen att vara. Jag kommer ihåg när jag läste recensionen i GP om att han hade strechat på scen. Jag har för mig att han även den gången lät Träd, Gräs och Stenar vara förband. De spelade förresten på Primavera häromåret när även Malkmus var där.

    The Radio Dept. – This Time Around

    Jag gillar nya skivan.

    She & Him – In the Sun

    Ni vet att jag älskar M. Ward och Zooey Deschanel, men har dock inte betygsatt fler låtar på deras fina Volume 2.

    Sun Kil Moon – Glenn Tipton

    Jag hade råkat radera den här fantastiska Mark Kozelek-skivan. Antagligen topp 50 någonsin på den skivan.

    Tricky – Singin’ the Blues

    Jag hade The Blues när jag fick 6000 i böter från Norge, ja. För övrigt är det Martina Topley-Bird som sjunger här. Hennes sologrejer är inte dumma de heller.

    Tunng – Hustle

    I want to Hustle, hustle, hustle!

    Vampire Weekend – Horchata

    Coolt – och ibland gillar jag det.

    Visa kommentarer (4) »

  • david

    Ingen vill säga något, Bob. Men nu känns det bra att vi rensat luften.

  • bob

    Märk väl att när jag skriver om nåt som händer i ett engelskspråkigt land skriver jag också särskrivna ord som Road Trip och använder engelsk versalisering.

  • bob

    Ok, David. Du kan lyssna på Beach House vettja! När vi var på Road Trip och hade med oss den Österrikiska tjejen sade vi att vi bara skulle välja en låt till på Ipoden innan hon fick välja. Vi valde Debra och hon suckade rejält. Haha.

  • david

    “I said lady, step inside my Hyundai”! Debra är en gammal goding. Tack för påminnelsen!

    Vad gäller “There Is Love In You” borde vi göra ett utbyte, då jag borde lyssna mindre på den. Det är min go-to-skiva när jag behöver koncentrera mig.

  • Jag är lite lullig, har precis kommit tillbaka från en spelning med Local Natives på Sticky. Jag tänkte dela upp den här essän i två delar:

    1. Identifikation ger dig din musiksmak?

    Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.

    Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.

    2. Vinst-maximering i konsertlivet.

    Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.

    Visa kommentarer (11) »

  • Christian

    du minns mycket väl! tom uttalsproblematiken återger du korrekt:

    - vooluuum (jag)
    - vålljum (lärare)
    - våliym
    - vålljum
    - vooluum
    hahahahahahaha (bakgrundsljud)
    - vålljum

    unt so weiter.

  • marcus

    jag har inget minne av situationen och blånekar. kan dock höra/se humorn när du föröker uttala “volum”

  • bob

    Tja, jag är väl äldst, inte bara rent tekniskt utan nu kanske också i sinnet. Men det är väl det vår interna strid handlar om nuförtiden, vem som är mest/minst gubbe. Fast så kanske det alltid varit.

  • Christian

    Oh, det var jag.

  • figge

    Blir man per automatik gubbe när man flyttar till Göteborg? Denna diskussionen hade jag väntat mig på ett PRO-möte.

  • Marcus

    Vem va mobbaren? Kommer ihåg att nån anklagat mig för nåt liknande, var det du?

  • Christian

    Vem var det som var en av Hisingens yngsta gubbar, jag !? Ok, det var öppet mål. Jag gillar faktiskt inte heller voluminösa ljudmattor.

    För övrigt tänker jag alltid (ALLTID!) på den gång under den inledande gymnasietiden då läraren insisterade 5-6 gånger i rad på att jag skulle uttala volume korrekt inför hela klassen, trots uppenbara nervositetstecken, då jag säger, tänker på eller skriver volym. En situation som traumatiserade min fortsatta engelskspråkliga undervisning under hela gymnasietiden. Mobbare!

  • frasse

    Jag ska gå på Dagurfilmen idag. Ska vi gå tillsammen?

  • Ol

    Instämmer, var på ett gött ställe igår där det lirades Blur och var allmänt trevligt och snygga folk. Men tvingades vräka i mig ölen (vilket jag i och för sig gillar) och evakuera p.g.a. just volymhelvetet.

  • Magnus

    Wel put! Hatar verkligen det där med volymen. Precis som du säger blir det ju ofta 2-3 kommunikations-bubblor vid ett bord oavsett hur litet det är.
    Utmärkta förutsättningar för känslan av att partyt rasar en meter bort medan man själv sitter och, typ tittar på partyt och omar sig för att försöka se ut som om man på något sätt är delaktig och inte bara sitter där och blänger som en idiot.

    Istället för att bara luta sig tillbaka och ha trevligt måste man ju anstränga sig i de där fallen. Förmågan att hålla igång konversationen med den enda människa som hör vad man skriker är avhängigt personen i fråga men också den egna sinnesstämningen. Helst skall båda två vara närmast uppvarvade och dela intressen. Blir ofta att man bara rättar sig i leden, håller käften och börjar fundera på en ursäkt att gå hem.

  • david

    För det första, väl formulerade tankar! Det var Hanna som tipsade mig om LN, med just blandningen AC/Fleet Foxes som motiv. Och det är en fin blandning.

    För det andra, Fuck Buttons och sedan Nattstadfest = stor komik!