Tillbaks på ruta 2!

Efter en lång tid utan arbete fick jag i torsdags dubbelt upp. Först kompletteringar av filmprojektet jag jobbade med i somras, sen kom erbjudande från Västnytt som fågel Fenix. Jag tackade självklart ja till båda jobben, vilket gjorde helgen till en slags prövning. Två arbetsveckor på en är inget att rekommendera, men med tanke på den ekonomiska situationen så hade jag kunnat ta tre jobb av bara farten..

Västnytt ja. Tillbaka på ruta två (rent karriärmässigt är TV4fyrstad ruta 1). År 2003 började jag vikariera där och det var en fantastisk era som påbörjades. En ny stad, en ny tid och ett nytt jobb (om något osäkert). Jag var 21 år och bara tanken på att man en gång skulle fylla 25 kändes avgrundsdjup. Nyhetens behag förgyllde allt. Livet lekte. Jag träffade Calle på Västnyttredaktionen och vi började spela schack i väntan på nya uppdrag (som inte duggade värst tätt där. Det här låter fö som en kass novell i okej från 95..). Det var avenyn som gällde på afterworken, sen en extra allt på Burger king innan hemfärd upp till Johanneberg. Vad som hände sen efter hösten 2003 vet jag inte riktigt. Det har gått så snabbt. Det är klart jag vet ungefär, men till skillnad från den där hösten så är tiden därefter mer suddig och svårare att definiera. Jag kan inte komma ifrån att man behöver uppbrott men jämna mellanrum för att tiden inte ska uppfattas som en sån där tjock odefinierbar dimma. Jaja. Nu är jag snart 27 år och är tillbaka på den arbetsplats som inledde en ny era. Håller samma sak på att hända igen? Det känns faktiskt så. Svt har flyttat. Jag har flyttat. Jag är inte ihop med Lotta. Men jag är däremot ihop med Elin. Nya känslor och förutsättningar. Och när jag går promenaden bort till det fashonabla bygget som en gång var Hasselblads känns allt nytt igen. Otryggheten i att inte veta om man ska jobba nästa vecka är dock väldigt bekant, men det känns ok för det är en slags nystart. Och den nystarten är oerhört välkommen. Samtidigt frågar jag mig hur länge man ska hålla ut. Svt rekryterar numera enbart via bemanningsföretag. Så osäker bransch har blivit än mer osäkrare. A-kassan slår bakut så fort de hör ordet bebamann.., och deras sätt att tackla situationen är att neka folk a-kassa som jobbar för dessa företag. Det är naturligtvis helt galet. Valet man står inför är således inte helt enkelt. Nystarten har ett plastigt skimmer över sig. Ambivalensen ekar. Ena stunden känner man sig blåst och utnyttjad, men annars känns det rätt ok. Som att det går i rätt riktning. Men hur som haver känner jag mig lycklig. Ambivalens ja, men också balans. Det finns en framtid, och den ska levas.

Lång tid utan seende. Jag är i princip installerad i lägenheten. Har gått på fjället. Åkt båt. Och nu fått jobb från flera fronter. Den här helgen jobbar jag dubbelt. Typiskt att när man väl får jobb så kommer allt på samma gång! Funderar på att börja snusa.

Lång tid utan seende. Jag är i princip installerad i lägenheten. Har gått på fjället. Åkt båt. Och nu fått jobb från flera fronter. Den här helgen jobbar jag dubbelt. Typiskt att när man väl får jobb så kommer allt på samma gång! Funderar på att börja snusa.

På apokalypsens rand.

Jag har varti ute i det högtravande stäppernas marker. Tassemarker som luktar nobel, voluminös, storartad, definitiv, högfärd, grundläggande och avgörande. Jag har skrivit en grundplåt för en filmidé. Något att utveckla. Frågan är, är min pessimism befogad. Är jag allt för färgad av min egna likviditet och arbetsförmedlingens nedtryckande informationsmöten?

På apokalypsens rand

En film om vår tids rädsla, brist på framtid(stro), brist på initiativ, om nuets ideologi, det kortsiktiga, och paradoxen om vår räddning.

Jag fattar inte hur man vrider bilder! Detta är i vilket fall en bild från andra lång föreställande en människa utan näsa och mun (kanske är han lite rädd ).

Efter september 2001 har vi skakats av en rad katastrofer, och dessa har kommit att forma vårt sätt att leva och förhålla oss till varandra. Jag tänker på terrorism, klimathot och finanskris. Det är ord som är laddade med många känslor, men framför allt rädsla. Ord som får en att sparka bakut och samtidigt känna vanmakt.
Framtid. Ett annat ord, som de senaste åren fått en annan klang, en annan betydelse.
Jag ser det som att även begreppet framtiden börjar glida över i rädslans sfär. Nuet regerar tillsammans med rädslan.
Paradoxen i hur man hanterar kriserna är uppenbar. Likt den blottade kejsaren går vi förbi med blicken i backen och hoppas på att hjulen snart kommer i rullning. Vi hoppas så innerligt på att folk där ute ska återfå sitt självförtroende och börja shoppa som förr. Snart händer det, snart är vi på fötter igen. Vi ska allt komma upp i samma hastighet som innan fartbegränsningen. Ingen fara. Samtidigt gnager något inombords, klimatnojan. En liten röst som påminner om konsekvenserna av vårt leverne, av vårt konsumerande. – Men jag köper ju kravmärkt iallafall! Vårt svenska duktiga och sunda förnuft är inte i närheten av att skapa det plåster som man hoppas ska täcka en liten bit av vårat såriga jordklot. Från ena hållet hör vi höjda rop som lovordar mammon, och från det andra hållet hörs en körsång bestående av en medial tsunami som utfärdar klimatvarningar kompat av det dåliga samvetet.
Och det är ett ljud som klär framtiden i rädslans skimmer. Eller? Håller framtidstron på att försvinna?

Jag vill göra en film om vad som händer med oss i denna hetsiga kamp om vår framtid. Vem har rätt? Och går det att bekämpa rädslan?

Just nu målar jag den lägenhet som kommer bli mitt nästa hem, och själva målandet, en ganska monoton syssla, känns som en lisa för själen. Ett anspråkslöst skapande som inte är alltför krävande. Man målar väggar, man blir trött, och sen hux flux så har allt bytt karaktär. En glädjens förändring på flera plan.

Just nu målar jag den lägenhet som kommer bli mitt nästa hem, och själva målandet, en ganska monoton syssla, känns som en lisa för själen. Ett anspråkslöst skapande som inte är alltför krävande. Man målar väggar, man blir trött, man svettas och sen hux flux så har allt bytt karaktär. En glädjens förändring på flera plan.

Livegen, men rätt nöjd!

För tillfället ingår jag i något som kallas för jobb och utvecklingsgarantin (borgarna påhitt naturligtvis). Anledningen till att jag är med i denna satsning, som garanterar jobb (och eller?) utveckling, är att mina a-kassedagar är slut. Så därför har staten gått in med hull o hår för att man ska få jobb. Inget fel i det. Faktum är att borgarna överraskade med att man under denna satsning får ta ledigt från jobbsökandet i 20 dagar under det aktuella året. Inte illa för en regering som jobbar ganska hårt för att dra ner på den sociala välfärden (reformerna inom tex a-kassan är inte av denna värld). Men efter ett tags funderande känns det rätt skumt att behöva ansöka om ledighet. Även om jag förstår hela poängen med restriktionerna för oss arbetsfria individer så kan jag inte komma ifrån att man är fången i sitt hem, eller åtminstonde i sin stad. Jag får trots allt röra mig inom stadsgränserna (tänk om jag bara hade fått hålla mig på hisingen..). En annan del i det här programmet är att man ska sitta på en privat typ av arbetsförmedling (ännu en borgaridé) i sex månader där det ska sökas jobb utav bara sjuttan påhejandes av en 25årig konsult som tror att han/hon har koll på livets krokigheter. Eller så skaffar man en praktikplats. Jag ska definitivt gå på alt nr. 2!!!

Livegenskapen botades i helgen då jag o Tomas var ute på en tur med fassans båt. Vi skulle planera framtida filmprojekt och njuta av västkustens behag. Och till min förvåning så lyckades vi med båda dessa uppgifter trots att miljön inte gynnade diciplinen! Själen fick sin dos av hav, klippor och sol (brände upp rygg och bröst, varpå jag hettan togs med till ett regnigt Gbg). Höjdpunkten var när Tomas höll på att bli hängandes med baken i en krok i fören av båten då han skulle hoppa i land med tampen. Han kom undan med en rejäl stjärtlapp hängandes som exponerade hans bleka bakdel. Så kan det gå när inte haspen är på!

Såg precis Crossing the line på svtPlay. En makalös dokumentär om en amerikan som under koreakriget flydde över till Nordkorea och blev kvar där. Under 60-t flydde sammanlagt fyra amerikanska soldater till Nordkorea där de blev verktyg för propagandan mot den amerikanska imperalismen (idag är de kända som filmstjärnor från filmer som Kim il sung2 regisserade). Allt är filmat innefrån Korea i nutid.Mkt fachinerande! Set.

Såg precis Crossing the line på svtPlay. En makalös dokumentär om en amerikan som under koreakriget flydde över till Nordkorea och blev kvar där. Under 60-t flydde sammanlagt fyra amerikanska soldater till Nordkorea där de blev verktyg för propagandan mot den amerikanska imperalismen (idag är de kända som filmstjärnor från filmer som Kim il sung2 regisserade). Allt är filmat innefrån Korea i nutid.Mkt fachinerande! Set.

Pankast av pankast

Helgen tillbringades hos moster och morfar. Det var ett tagsen nu. Många turer fram o tillbaka för att få allas schema att passa ihop har gjort att besöket skjutits upp. Till saken hör att vi gjorde ett tappert försök för några veckor sedan med att överraska min moster då hon skulle fylla de sextio. Flera veckors planering av mat, dryck och hämtning av folk slutade med en mycket arg moster som absolut inte ville fira sin sextioårsdag. Hon ville tydligen vara för sig själv. Så vi fick åka tillbaka de 25 milen med svansen mellan bena. Den här gången gick det bättre. Det spelades krocket (jag vann) och sällskapsspel (jag förlorade), och utflykt anordnades och morfar kom på besök (som numer bor på ålderdomshem) och sist men inte minst så bastades det. På det hela taget kändes det som att vi tog igen det tråkiga med den förra och mkt korta vistelsen med denna helgs kvalitétstid. Helgen avslutades dock i moll! När jag kom hem till Elin låg ett illavarslande brev från polismyndigheten, och innehållet i brevet var exakt vad jag befarade: hastigehetsöverträdelse – sju km. 2000 välbehövda kr i böter. Ett spänt och trött nylle (som allt för väl liknade passkortet) bevisade mitt brott. Bajs.

Jag är numera syntare!

Jag är numera syntare!

Feber och helglugn

Jag överraskade precis mig själv genom att skriva ett mejl på spanska. Jag var överraskad över att jag överhvudtaget kunde författa ett brev med mina falnande spanskakunskaper. Har nämligen funderat över mitt minne. Det är inte bara mitt s.k namnminne som brister. Allt som oftast känner jag nån form av rädsla inför nån form av ungdomscenilitet (kanske inte helt befogat men ändå). Just spanskan ligger illa till. Här har man försökt lära sig ett nytt språk under några månader (förvisso väldigt sporadiskt) , och sen när man kommer hem så hux flux är allt borta. De mest basala orden får man leta efter långt långt bak i bakhuvudet.. inte bra.

Annars då. En filminspelning i västergötland har klarats av, vilket var helt ok. Vi bodde på en herrgård (där också filmen spelades in). Bättre sommaridyll får man leta efter. Det kändes som man var mitt inne i svergies vykortshjärta. Grönskande fält, ringlande grusvägar, älgar i varje skogsvrå och klarblänkade sjöar  (samt skogsbolaget, vilken levererade den alkohol som intogs framför brasa på kvällarna). Man fann varandra rätt snabbt då det lilla teamet och isoleringen gjorde att man inte hade så mkt till val. Ett sommarkollo för vuxna helt enkelt, intensivt men förbannat kul.

Vidare har jag äntligen fått en lägenhet i Kvillestan (eller jag ska inte säga för mkt för fastigehetsskötaren är en idiot som bla har skjutit upp kontraktsskrivningen i en vecka nu. Han kallar mig för Hulta och tycker inte att jag har ett riktigt jobb, vilket jag iofsig inte har eftersom jag inte har något jobb alls för tillfället, men det jag sagt att jag har gills inte som “riktigt jobb” – “det är väl bara lek o stoj hela dagarna där”… – jo kanske, va fan svarar man?). För tillfället bor jag hos Chrille, vilket känns gött. Det känns som en välkommen förändring att dela bostad med nån annan än sin flickvän (absolut inte för att det är nåt fel med det, men umgänget blir ett annat).

Nu ska jag kissa. just det. Igår hade jag en ordentlig feberfrossa. Så så var det med det!

Omväxling förnöjer!

Kort+lång=dynamik=bra! Reglering=pisstrist!