“Jag har två laster i livet – cyklar och vin”

Fick min punka lagad av Cykelstefan och tackade ja till jobb. Min status har alltså gått från arbetsfri ägare av cykel med punka till arbetsofri (i juni) ägare av cykel utan punka. Känns helt ok (trots att lönen ligger på 2,50 och en korvmacka om dan) att ha ett jobb, om än tillfälligt och att ha en fungerande cykel. Stefan malde på som vanligt om min alldeles förträffliga cykel. “Den enda ordentliga rexcykeln i stan…du kommer få 2000 spänn för den om du lägger ut den på blocket…” Så höll det på i över tio minuter. Jag gillar Stefan, han är ett genuint inslag i en annars rätt så likriktad vardag. En smått alkad cykelgubbe från Ungern (el var det nu är). “Jag har två laster i livet – cyklar och vin”.

Heppåre!

Valet och kvalet!

Har genom min s.k. praktik fått ett jobb på en filmproduktion, men jag e tvek. För det första är lönen urusel (till o med för en filmarbetare som sålt sin själ), sen så är arbetsuppgiften väldigt tidsödande och ingår i en annan del av produktionen där jag inte får ta del av fotobiten. Alltså kommer jag gå och harva för ca 2,5 och en ostmacka per dag utan att utvecklas åt det håll jag vill.. är det en bra dil? nja.. men men, jag är ändå sugen. Även om det är lite pengar så är det pengar och det är ändå en filmproduktion där kontaker kan knytas osv. Innan dagen är slut måste ett beslut ha tagits!

Sol, Kärlek och bättre humör!

Folknykterhetens dag firades med parkhäng och schackspel.

Jag och Elin tog en rejäl sovmorgon efter sen natt med filmen Deerhunter (ett mästerverk). Sen vankades det promenad till berget ovanför flunsparken (el vad den nu heter). Hittade nytt gott grillhak med utsikt över Hisingen. Sen spelades det schack på det bosniska cafet Creme cafe. Det var länge sen jag kände mig så uppåt. Det finns hopp ändå. I veckan så påbörjades en ny era – praktik på camera center. Känns bra att göra nåt konstruktivt i dessa tider (något jag försöker påminna mig om under de mörka stunderna). Hade aldrig trott att jag skulle påverkas så hårt av den här arbetsfriheten. Ibland undrar jag om jag nånsin kommer få ett meningsfullt jobb. De existensiella frågorna haglar. Men som sagt, idag har jag medvind! Nu ska det klippas, sen ska det grillas hos min kusin i Partille.

Gott så, heppåre!

/F.Det här är min morfar Heino. Om en månad ska jag åka och hälsa på honom på Vadstenas ålderdomshem.

BÖS2

Flyttgubbar och tekniknördar!

Det sammanfattar veckan som gick och veckan som är. Var och snackade med en snubbe på GLC flyttfirma. Inga konstigheter. Samtalet varade kanske i fem minuter. Inte en fråga gällande mitt förflutna! Rätt gött på nåt vis, alla får chansen till jobb. Den mest intressanta detaljen gällde de gamla stofilerna som varit där sen trettio år tillbaks. Det nämndes att de själva minns att deras egna inskolning gick på tio minuter, och att de därför förväntar sig att det ska gå lika snabbt för alla andra att komma in i jobbet. Något som mkt väl kan leda till konflikt. Men jag är ändå intresserad av denna för mig okända värld. Som vanligt är jag groteskt optimistisk, vilket kommer sänka mig när det väl är dax att handskas med desa surgubbar (“de är inte världens lyckligaste människor som jobbar här” – en annan detalj..).  Jobb väntas i slutet av månaden.

Igår och idag var jag på nya möten på produktionsbolag. Som vanligt var det stiltje vad det gällde produktionen. Men i höst kanske.. Ett av dessa besök innefattade en förfrågan om en slags praktikplats. Tanken är att jag ska gå bredvid på större produktioner för att så småningom jobba som B-fotograf. Tyvärr har jag inte det brinnande teknikintresset som behövs. Min inställning är att det är mer givande att vara ute i verkligheten och filma och faktiskt använda kameran, och inte sitta i ett kameraförråd och kåta upp sig över dessa mängder av penaler som finns. Men samtidigt kan jag känna en viss avund inför dessa människors kärlek till teknik. Jag hoppas helt enkelt att deras energi och fanatism kommer smitta av sig och att jag kommer få mersmak! Nu ska jag gotta ner mig i youtubes utbud av hur bl.a RED-kameran fungerar, samt hur den nya SI K2-kameran står sig mot den.

Heppåre!

Könst på andra lång (har försökt vrida bilden, men efter enträgna försök skiter jag i att bilden inte är rättvänd. Det här skapar dessutom ytterligare dimensioner…).

Bös!

Ulvesunds lanthandel håller mig vid liv.

Sitter och klipper filmen som handlar om den nyss nämnda affären. Utan den kreativa energins goda effekter så vet jag inte vad jag hade varit eller mått vid det här laget. Den senaste tiden har gått ut på att söka jobb på diverse produktionsbolag  i staden. Hela situationen kan sammanfattas med ett stort enda kanske! “Eventuellt behöver vi kanske folk senare”… När tiden väl är kommen. När senare har blivit nu, så är det fortfarande ökentorrt. Beskedet att  jag endast har kvar ca 30 ersättningsdagar på a-kassan gjorde inte saken bättre!! Men men. Sökte jobb på Krickans fönsterputsjobb häromdan. Men eftersom jag inte har någon erfarenhet av att putsa fönster så får jag vänta.. Ska söka jobb som flyttgubbe härnäst! Men som sagt, klippandet sprider ett positivt skimmer. I vissa fall tänker jag att man inte behöver så mycket mer än det kreativa skapandet. Film är magi, och jakten på det filmiska, poetiska, magiska är påbörjad.  Den här filmen ska bli bra (o tillomed mer än bra), och den ska inte släppas iväg förän jag har det där lilla extra. För jag har nämligen resurser, och det ska jag uttnyttja! Att ha tiden som vän  är bra (något jag ofta glömmer av. Istället låter jag ivern att bli klar ta över. En ständig kamp som måste övervinnas).Man med mustasch  – Alexandria, Egypten.

Mellan hopp och förtvivlan!

Kanske ett slitet uttryck, men det stämmer bra överrens med min verklighet just nu.

Det här är faktiskt första gången i mitt liv som jag är ordentligt pank, och även skuldsatt. När jag var ute och reste, och tänkte på den kommande tiden i Sverige, kunde jag ibland känna en känsla av nyhetens behag – “någon gång ska man väl krisa, och det ska bli intressant att gå in i en ny fas” – typ. Jag kan nu mitt i detta krisandet säga att det inte alls är speciellt intressant. Jag kan bara konstatera att man inte går under (något jag allt som oftast försöker intala mig vid mörkare stunder). Men visst, situationen ger på ett vis perspektiv på tillvaron. För att förstå själva utsattheten i att inte ha några pengar och vara skuldsatt (något som naturligtvis är olika från situation till situation, gradvis från person till person) måste man ju vara där själv. Fångad är ett ord som ganska bra beskriver känslan. Både mentalt och kroppsligt. Man blir hela tiden påmind om situationen, vilket påverkar ens sätt att vara, ens sätt att tänka, ens humör, och man är hela tiden begränsad i vad man kan och inte kan göra. Kort sagt pengar styr. Och pengar betyder mer när man inte har dem!  Till den mentala biten hör att baksmällan från resan har gjort det hela värre. En total tomhet kan ibland ta över. Ångest (som på bakfyllan fast utan alkohol). Jag antar att detta beror just på dessa två komponenter. En stor förändring av ens tillvaro, från lyxvardag i Sydamerika till arbetslöshet i Sverige. Att gå från hundratjugo till minus sjutton (på en skala jag inte vet ett dyft om) gör att man inte hänger med (även om man är förberedd). Häromdan på radion sa en kvinna, som forskade om människor med svåra sjukdomar, att vi inte är vana vid för stora förändringar. Vi är alltså sengångare som måste låta saker och ting sjunka in innan vi godkänner förändringen. Inga konstigheter egentligen. Bara ett konstaterande av sakernas natur. Nu ska jag gå ut i vårsolen och läsa Konsekvenser av Björn Runge.

Heppåre!

/F.

På Slangens soffa för kanske två år sedan. Ett talande foto!

Nyklippt i Alexandria i Egypten. Jag var väl kanske inte fullt så nöjd som jag ser ut att vara! Men vad kan man begära för en tia?

Gossen (barnet till frisören) tyckte tydligen jag såg lustig ut. Förstår inte var han fick det ifrån, men han lättade iallafall upp stämningen!

Tillbaka i Swedejl!

Så var man tillbaka igen! Tillbaka till en märklig vardagsblandning av gött  och ångest.

Vi tog en nattbuss från Santiago, och så var cirkeln sluten. Nio dagar i Buenos aires var vad som återstod av fyra månaders resa. Vår plan var bla att filma så mkt tango vi kunde. La catedral var tangostallet med stort T. En fantastisk gammal fabrikslokal som stod för BA tangoundergroundscen. Ägaren ville först ha 2500 euro för besväret. Efter att ha förklarat att det svenska kulturklimatet inte heller var en dans på rosor så fick vi över honom på vår sida (något som kändes som en omöjlighet i början). Kontrakt skrevs och vi var på banan. Då återstod en vecka och stressen började komma över mig. Idén till filmen kom när vi var på La catedral första gången i BA fyra månader tidigare. Tanken är att spegla den klassiska argentinska tangon mot den finska tangon. Likheter och olikheter mellan musiken, människorna och kulturen i sig. Båda länderna andas tango fast på olika sätt. Finländarna har skapat en egen stil som de är ensamma om i världen. Den övriga tangon är i princip likadan som den argentinska. Ett gigantprojekt om man så vill. Men vi hade vårt schema som skulle täcka lite av deras nationalkultur. I efterhand så känns det helt ok med tanke på hur lite tid som fanns till handa.

Förutom tangon så gjorde vi vad som börs göras i Buenos aires. Åt stora köttstycken (dock inte Elin som är veg). Kände lite på nattlivet. Shoppade i Palermo.

När det var dags för hemfärd var jag helt slut. Det sista finalrejset med tangon tog på krafterna. Elin och jag hade olika flajter hem. Hennes flyg gick några timmar tidigare. Vi sa hej då, och jag var ensam på flygplatsen. En konstig känsla efter att ha rest tillsammans i tre månader. Jag skulle återigen mellanlanda i Atlanta. Sov dåligt på flyget. Väl framme i Atlanta började jag noja mig för deras förhörsmetoder. I usa kan man inte göra vanlig transfer. Alla måste officiellt in i landet. Gillar inte känslan av att känna sig skyldig till nåt man inte gjort. Men det gick hyfsat smidigt ändå. Ännu tröttare nu. Satte mig och läste Snabba cash. Två killar kommer fram och frågar om de får slå sig ner. Visst. Det visar att de är från Sverige. Den ena utbrister på rinkebysvenska. ”Fan läser du snabba cash. Den är skitgrym”. De var krögare och hade startat upp en restaurang i LA och höll på med diamantbuisniss.. ”Vi är krögare, men vi håller ju inte på som dom där i den boken”. Hehe, visst, tänkte jag! Vi hade en trevlig pratstund. Snackade om problemen kring integrationen i Sverige. De förstod varför svennar blev förbannade på blattarna. Vissa sköter sig tydligen inte, och de var förbannade för att få skit pga av att vissa inte vill spela spelets regler. ”Svenskar är för snälla”. När de är i usa kallar de sig för svenskar. Jag kan tänka mig reaktionen. En Iraksyrier, och en alban..

Efter detta, flyg hem till Sverige. Arlanda tidig morgon den 27.e mars. Min trötthet hade gått över till nåt annat än vanlig trötthet. Kroppen gick i försvarsställning, och gav mig ytterligare energi till att ta mig till fassans bekanta som jag skulle spendera de närmsta dagarna hos. Efter en helg i vilans tecken så var det dags att söka jobb. Att flytta till sthlm är inget jag är direkt sugen på, men jag hoppas på att kunna ta några frilanskneg där, eller ev nåt projekt om så finns. Vad det gäller jobb i Gbg så ser det torrt ut. Efter ytterligare några dagars hattande mellan diverse produktionsbolag kunde jag äntligen åka hem till Götet och Bobs lägenhet.

Det känns aningen tomt och lite visset att vara hemma igen totalt pank och utan jobb. Jag isolerar mig i Bobs lägenhet. Lever på hans övervintrade pesto som jag blandar med silverfiskar (bra m protein). Vissa gör olika insatser för sina vänner. Bob sket i att städa, vilket nu gör att jag klarar våren ut… (skoja bara bob. Inga silverfiskar här inte). Har i alla fall städat lägenheten. Imponerades av bobs alla rengöringsmedel. Lika imponerad som jag då blev, lika besviken blev jag då ingen mopp hittades. Skurade sittandes på knäna. När jag var färdig hittade jag den jäkla skurmoppen på toa. Typiskt!

Nu fortsätter jobbsökandet. Gbg ska återerövras!

Heppåre!

Javla skitinternet!

Ar pa atlantas flygplats. Trott o forbannad.

Borjade skriva nytt inlagg. Skiten forsvann. Och dollarna tickar ivag (typ en dollar i minuten..). Har ca nio timmar  kvar av mitt tolvtimmarspass har. Ar grymt trott. De senaste dagarna har fulla av tangoaktiviteter fran morgon till kvall, vilket gjort att jga nu ar helt slut! Idag har jag lyssnat pa en sjalvspelande flygel, last ur snabba cash (bra vantbok). titttat pa folk. De flesta som jobbar har ar fargade. Pa de sju snabbmatsrestaurangerna jobbar det uteslutande fargade. de har ett kroppsprak  som minner om hiphop o forort (konstig analays.. men inte som jag forestallt mig). Har kollat pa nyheter for forsta gangen pa fyra manader. Cnn suger stor hastballe. Avskyr amerikansk tv-journalistik. Tillgjort, plastigt och sa langt fran verkligheten det gar att komma. Borde vara skrackexe,pel pa journalisthogskolan.

nu ska jag sova, sen ata skrapmat, lasa, flyga till sthlm.

Heppare!

/F.

Potatisgratang!

Lagar mat. Potatis i gratang!

Det har blivit ett staende inslag i var resa. Nu var det ett tagsen, men om det finns ugn finns det ocksa en stor chans for var gratang. Mycket gott ar det iallafall. Gratangen tillagas i Valparaiso – Chile. Vi kom hit igar, och jag masta saga att jag (vi) fatt en ny favoritstad. Pa forra sydamerikaresan hoppade vi over denna fina stad. Nu ar jag glad for det hoppet. Alltid gott med nya upplevelser. Staden paminner lite om Rio med berget som stracker sig over havet. Med farggranna hus, och goa cafeer. Idag var vi pa El museu cielo abierto (el nat sant) – muséet med oppen himmel (typ). Omradet ar ett stort galleri. Tavelduken utbytt mot husvaggar. Grymt. mer sant! Gatukonsten ar spirande over lag, och det kanns verkligen som den har staden lever. Hoppas nu verkligen att den lever upp till denna bild! Annars da? Peru eller ska man saga Machu Pichu var makalost. Langt in i ljungeln och upp pa ett hogt berg berfinner sig varje dag tusen och ater tusen av turister. Turisterna var inte sa lockande men resten var hapnadsvackande. Hojdpunkten var helt klart klattringen uppfor och vyn fran Wahyna Pichu – det unga berget. Stigen var brant (milt uttryckt). Vyn var fin (ocksa milt uttryckt). Man fick se Machu Pichu uppifran, och genom tjuvlyssning horde jag att hela skapelsen ska bilda en fagel (uppochnerpa). Jag vet inte, men fint och valdigt hogt vart det. Sjalva byn som hyser alla dessa turister (som inte var sa valdans manga da det radde lagsasang) heter Aguascalientes. En by som ar relativt nybyggd och lyxuos. Det var en paradoxal kansla att befinna sig langt ute i ljungeln och samtidigt ha alla faciliteter man kunde onska sig. Det finns en speciell relation mellan pengar och landet Peru. Allt verkar vara privat (till o med Machu Pichu.. sas det iallafall). Taget som de flesta tar till sjalva Machu Pichu ar naturligtvis svindyrt da foretaget (som ags av en Chilenare) i princip har monopol pa transport till o fran MP. Vi tog den billiga och langa omvagen over bergen (vilket ar en historia i sig). Ett annat exempel pa den nyliberala ordningens oordning ar hur bussterminalerna ar funtade. Varje bussbolag har sin egen terminal, vilket betyder mycket oreda for de som inte har koll pa systemet! Men vad det galler privatiseringar och utforsaljningar i Sydamerika kan listan goras lang (boken “Latinamerikas oppna adror” av Galleano ar bra lasvirke om den har delen av varlden).

Nu ska snart gratangen atas, och jag har mangder med internet ataganden att ta tag i. Bla research till ett lite speciellt filmprojekt om tango jag ev planerar. som min vana trogen har den inte gjorts, och det borjar brinna i knutarna da Buenos aires nalkas dar de historiska scenerna ev ska skjutas. Vi far se om viljan och kampen om tiden lyckas ga hand i hand.

Gratang pare

/F.

Bussresa nr.2

kroppen har blivit svedd av solen. Det ar varmt och Jag dryper av svett.

Aterigen ar det nat fel pa satet. Jag tvingas bulla upp med klader under mina ben for att skona ryggen mot nattens fard tillbaka till Lima.  Kanner efter var jag brant mig. Fotterna, ansiktet, ena sidan av magen och ryggen (men det kunde ha varit varre. Tanker pa bobs brasilianska ben..). En pojkes galla och nyfikna rost ljuder i satet bakom oss. Till en borjan gar det an, men efter ett tag borjar det bli aningen enerverande. Men som tur ar somnar han, och det gor aven jag.

Drommen: Vi aker buss. Plotsligt ar vi i mitt barndoms Ulvesund. Men jag ska inte av har. Var mitt slutmal ar framgar inte. Av nan anledning har jag att ansvara for en mangd olika vaskor. Flera av dem ar inte ens mina. Detta skapar oreda! Det ar varmt, och vi aker ifran Ulvesund. Elin ar ocksa med, men hon ska nan annanstans. Efter ett tag uppenbarar sig Rossbyn, och dar sitter Figge med sin mustach, fikandes i vargronskan. Han vinkar at mig att jag ska hoppa av och gora honom sallskap. Som det vore det mest naturliga borjar jag fippla med alla vaskor for att hoppa av. Chaufforen ar otalig. Han kor ivag, jag skriker att jag ska av. Han stannar igen. Men innan vill jag pussa Elin hejda. Chaufforen ar pavag att kora igen. Jag far bona och be for att jag ska fa ga av med alla vaskor. Pojken med den galla rosten borjar gasta igen! Jag vaknar. Nu med an mindre talamod. Halvsover mig igenom ytterligare 20 mil. Den galla rosten ar svar att somna ifran. Pojken forsoker fordjaves fa mamman intresserad av vad fan det nu ar, men ingen sager till honom.

Klockan sju pa morgonen kommer vi fram till Lima. Mitt forbannade ora tjuter, och jag kanner mig totalt utpumpad, som om jag vore bade fysiskt och psykiskt lobotomerad. Kanner aven for forsta gangen pa resan att jag ar riktigt trott pa bussresandet. Vill ha fasta rutiner. Kaffe och morkt brod pa morgonen. En tidning och ett inbjudande kok som far en att kanna trygghet.

Imon ska vi vidare ytterligare 20 timmar ner mot Chiles strander. Mer bad och sol. Bra bocker och sjalsligt lugn.

Heppare!

/F.