Jag har varti ute i det högtravande stäppernas marker. Tassemarker som luktar nobel, voluminös, storartad, definitiv, högfärd, grundläggande och avgörande. Jag har skrivit en grundplåt för en filmidé. Något att utveckla. Frågan är, är min pessimism befogad. Är jag allt för färgad av min egna likviditet och arbetsförmedlingens nedtryckande informationsmöten?
På apokalypsens rand
En film om vår tids rädsla, brist på framtid(stro), brist på initiativ, om nuets ideologi, det kortsiktiga, och paradoxen om vår räddning.
Jag fattar inte hur man vrider bilder! Detta är i vilket fall en bild från andra lång föreställande en människa utan näsa och mun (kanske är han lite rädd ).
Efter september 2001 har vi skakats av en rad katastrofer, och dessa har kommit att forma vårt sätt att leva och förhålla oss till varandra. Jag tänker på terrorism, klimathot och finanskris. Det är ord som är laddade med många känslor, men framför allt rädsla. Ord som får en att sparka bakut och samtidigt känna vanmakt.
Framtid. Ett annat ord, som de senaste åren fått en annan klang, en annan betydelse.
Jag ser det som att även begreppet framtiden börjar glida över i rädslans sfär. Nuet regerar tillsammans med rädslan.
Paradoxen i hur man hanterar kriserna är uppenbar. Likt den blottade kejsaren går vi förbi med blicken i backen och hoppas på att hjulen snart kommer i rullning. Vi hoppas så innerligt på att folk där ute ska återfå sitt självförtroende och börja shoppa som förr. Snart händer det, snart är vi på fötter igen. Vi ska allt komma upp i samma hastighet som innan fartbegränsningen. Ingen fara. Samtidigt gnager något inombords, klimatnojan. En liten röst som påminner om konsekvenserna av vårt leverne, av vårt konsumerande. – Men jag köper ju kravmärkt iallafall! Vårt svenska duktiga och sunda förnuft är inte i närheten av att skapa det plåster som man hoppas ska täcka en liten bit av vårat såriga jordklot. Från ena hållet hör vi höjda rop som lovordar mammon, och från det andra hållet hörs en körsång bestående av en medial tsunami som utfärdar klimatvarningar kompat av det dåliga samvetet.
Och det är ett ljud som klär framtiden i rädslans skimmer. Eller? Håller framtidstron på att försvinna?
Jag vill göra en film om vad som händer med oss i denna hetsiga kamp om vår framtid. Vem har rätt? Och går det att bekämpa rädslan?
5 kommentarer »
Oro inför framtiden. Kanske var det bättre för?
Spännande idé.
jag tycker det låter jävligt intressant att se hur människors humör/framtidstro/agerande ändras iom de här makro aspekterna. mycket intressantare för mig personligen än att lära mig mer om själva makron eller få den belyst på ytterligare ett sätt. MICRO FOR THE WIN!
lever vi som att varje dag var den sista eller fryser vi och inte vågar tro på våra drömmar för det kommer bara gå åt helvete ändå? om det nu vore så att domen är nära skulle man ju kunna tänka sig att fler borde släppa loss och leva livet för man är ju slav under makron ändå.
(detta inlägg kanske är helt oförståeligt, första dagen på jobbet)
Bra tankar och frågor. Jag ser framför mig att den sortens frågeställningar och struktur snarare kommer bli en del av researcharbetet och inte så mkt av filmens innehåll. Jag vill se det stora i det lilla. Alltså ett microperspektiv. Mer av poesi och symbolik än ren fakta. Jag var och filmade när vägen rasade utanför munkedal för några år sedan. Min första tanke var att inleda med bilder därifrån och nån kommentar när en av de drabbade berättar om hur världen rasade samman. Ett anslag, och lokalt exempel, som visar på hur naturen och miljön säger ifran (det är möjligt att det finns mer konkreta exempel, men det raserade området med räddningsaktionen och den efterföljande uppbyggnaden med rymddräktsbeklädda män som med robotaktiga maskiner mätte av marken och stabiliteten är en bra gestaltning av temat helt enkelt).
Jag ser det som en s.k. episk berättelse om ett tillstånd och en anda som är väldigt emotsägelsefull. Men än så länge är det bara lösa trådar, som förhoppningsvis kan leda nånstans nångång i framtiden.
Ett par minuter senare hittar jag det här:
http://svt.se/svttext/web/pages/137.html
Point proven… ; )
Ett tema som jag gillar starkt, kan bli precis hur bra som helst! Vilken nivå tänker du dig, vilka skulle du vilja intervjua – mikro eller makro? Räknar med att skillnaderna att bli uppenbara när du intervjuar folk som växte upp under 60- & 70-talen jämfört med idag.
Vet dock inte hur mycket fokus vi skall tillskriva 9/11 i Sverige? Känns mer som att vår egna ekonomiska kris i början på 90-talet var startskottet… Följt av Estonia. Dessutom känns det som att tsunamin och mordet på Anna Lind mottogs starkare än 9/11. Efter Estonia någonstans upplever jag att svensk media, naturligtvis påhejad av dess konsumenter, gick från att rapportera, stödja och informera till att berätta, leta syndabockar och sätta feta rubriker. Från svensk/nordisk samförstånd och kompromiss mot amerikansk put the blame och ADHD. Där vi tidigare såg lösningar och möjligheter ser vi nu problem och vilka problem samma problem kan skapa i framtiden.
Hur är det förresten med förebilder? Kan bara komma att tänka på Al Gore, men han har ju knappast positiva budskap… Vem talar framtidens lov? Efterfrågas vision eller domedagsretorik? Kan du som politiker tala om långtgående framtidsprojekt och fortfarande bli vald?
Hur bra vi trivs kan vi även se i användandet av antidepressiva läkemedel. Det sjukliga användandet kan ju bara tolkas som att “vi” äter pillren för att orka klara av att leva ett liv vi inte trivs med. Att bota symptomen istället för att förändra sin vardag och bota roten till problemen…
Som sagt intressant ämne!