För tillfället ingår jag i något som kallas för jobb och utvecklingsgarantin (borgarna påhitt naturligtvis). Anledningen till att jag är med i denna satsning, som garanterar jobb (och eller?) utveckling, är att mina a-kassedagar är slut. Så därför har staten gått in med hull o hår för att man ska få jobb. Inget fel i det. Faktum är att borgarna överraskade med att man under denna satsning får ta ledigt från jobbsökandet i 20 dagar under det aktuella året. Inte illa för en regering som jobbar ganska hårt för att dra ner på den sociala välfärden (reformerna inom tex a-kassan är inte av denna värld). Men efter ett tags funderande känns det rätt skumt att behöva ansöka om ledighet. Även om jag förstår hela poängen med restriktionerna för oss arbetsfria individer så kan jag inte komma ifrån att man är fången i sitt hem, eller åtminstonde i sin stad. Jag får trots allt röra mig inom stadsgränserna (tänk om jag bara hade fått hålla mig på hisingen..). En annan del i det här programmet är att man ska sitta på en privat typ av arbetsförmedling (ännu en borgaridé) i sex månader där det ska sökas jobb utav bara sjuttan påhejandes av en 25årig konsult som tror att han/hon har koll på livets krokigheter. Eller så skaffar man en praktikplats. Jag ska definitivt gå på alt nr. 2!!!
Livegenskapen botades i helgen då jag o Tomas var ute på en tur med fassans båt. Vi skulle planera framtida filmprojekt och njuta av västkustens behag. Och till min förvåning så lyckades vi med båda dessa uppgifter trots att miljön inte gynnade diciplinen! Själen fick sin dos av hav, klippor och sol (brände upp rygg och bröst, varpå jag hettan togs med till ett regnigt Gbg). Höjdpunkten var när Tomas höll på att bli hängandes med baken i en krok i fören av båten då han skulle hoppa i land med tampen. Han kom undan med en rejäl stjärtlapp hängandes som exponerade hans bleka bakdel. Så kan det gå när inte haspen är på!