Jag är som ni nog alla vet ute på resande fot. Just nu är jag i en mysig liten håla på det Filippinska höglandet, Sagada. Här har jag hamnat efter att jag mötte en trevlig Schweizare i mitt dorm i Boracay. Vi ville båda se de ståtliga risterasserna här uppe i norr och bestämde oss att resa en vecka tillsammans. Sånt gillar jag. Förutom den uppenbara anledningen att slippa mörkret där hemma är den här resan en test av mig själv. Jag har rest en del, men jag har alltid valt väldigt enkla saker, jag åker till Mexiko när Fedda bor där och så vidare. Europa är ett undantag, det är ju praktiskt taget likadant som Sverige ändå. Här borta får man se sidor av världen man inte vill se. Det vill man inte alltid ensam, igår var jag till exempel i en grotta fylld med ett hundratal kistor – själv. Det var ärligt talat lite spooky. Att vara ensam innebär att jag måste finna nya människor, att bli mer framåt. Just nu har jag fastnat i denna mysiga håla med Tobias, som har en skadan fot. Kanske borde jag åkt till Baguio ikväll och kollat läget där, men jag känner för att bara ta det lugnt här, även om vi kanske inte umgås så mycket, just nu tittar han på Bourne Identity på tvn utanför och jag surfar. Vi kanske umgåtts för mycket. Imorn lämnar jag i vart fall honom här för att ta mig till Angeles, ett ställe som endast nämns i förbifarten i min Lonely Planet med att där kan man ha oturen att se barnprostitution. Då jag åker med Asiens motsvarighet till Ryan Air, Air Asia, härifrån så känner jag inte för att åka ner till Manila och sedan backtracka två timmar till Clark, denna före detta amerikanska flygplats. Man kan givetvis räkna ut med röven att det var på grund av många kåta amerikaner som gjort Angeles till prostitutionens högborg. Tydligen var det tio gånger värre innan drog sig tillbaka från Clark i början av nittiotalet. Eftersom inte Lonely Planet har några förslag på var man kan bo i denna märkliga håla tog jag kontakt med en snubbe på CouchSurfing, som lovade att man aldrig ser barnprostitutionen i Angeles utan att den enda man ser är i ordnad form med damer med ID på de olika barerna. Märklig stad, men ärligt talat är distriktet av Manila där alla hostel ligger, Malate, ungefär likadant. Tydligen gay-distriktet sade några Filippiner vi träffade där förra veckan, men det var inget Christopher St i vart fall. Jag flyger till Kuala Lumpur för en natt och sedan vidare till Saigon där jag nog ska soffsurfa hos en 47-årig britt som är lika lyrisk över cyklar och bärs som jag (han hade till och med importerat nån speciell sorts öl och var gräsänkling. Det innebär nog att vi firar Tet-offensiven på min födelsedag, yay!