Paradoxalt adelssamhälle

När begrepp direkt associerat till verkligheten representerar såväl vän som fiende uppstår konflikt. Detta snart förklarade scenario är gemensamt för oss alla. Där kvotering skapar oenighet och debatt skall jag nu konfrontera dig med två frågor kring anställning som vi är överens om svaren på. Nu skall paradox byggas.

1. Tycker du att jobb skall fördelas efter kompetens?
2. Tycker du om att hjälpa dina vänner få jobb?

Om du inte svarar instämmande på den första frågan anser du att vi lika gärna kan tillsätta Bingo Rimér som statsminister eller Viktoria Silvstedt som maktgranskande journalist. Overkligt. Orimligt. Omöjligt.

Om du inte svarar instämmande på den andra frågan saknas empati och du tycks missförstått konceptet vänskap. Ovänligt. Obekvämt. Otrevligt.

Nu skall vi se hur en paradox uppstår. Jag skall koncentrera mig på offentliga skattefinansierade organisationer. Det kan också gälla frivillig- och hjälporganisationer eller andra upptänkbara arbetsgivare vars ekonomiska bas kommer från skattemedel, gåvor och donationer. Kort sagt samtliga löneutbetalare utan försäljning och vinstintresse. Dessa organisationer har ansvar mot skattebetalare att prestera och är samtidigt maktutövare vars myndighetsutövning legitimeras i lag. De anses också allmänt ha ett vidare etiskt ansvar. Det faller sig självklart att dessa skall anställa kompetentast personal möjlig, samt följa rådande lagstiftning. Allt annat vore korrupt. Därför har vi anställningsprocesser och lagar. Det får inte diskrimeras på grund av kön, etnicitet, ålder etcetera. Så långt allt väl. Nu till pudelns kärna, har du hört talas om modeordet nätverk?

Att nätverka anses idag lika centralt som självklart. Det ger dig och din organisation fördelar. Extensiv kohandel bedrivs. Tjänster och gentjänster kors och tvärs. Inget konstigt med det, så har och kommer alltid utbyte att fungera. Det är när utövandet transcenderar från tjänster till tjänster det blir problem. Du läste rätt. Det är skillnad på tjänster och tjänster. Tjänster i form av tips, råd och hjälp är normalt. Tjänster i form av anställningar tyvärr det också. Idag tillsätts få nya tjänster där den nyanställde inte redan var vän med arbetsgivaren eller arbetsgivaren blivit tipsad av någon från den nyanställdes nätverk. Den nyanställde har nätverkat. Det anses fint, modernt och smart. Nätverkandet är inget annat än nepotism. Blåögt ser vi den nätverkande tungans makt skapa nytt blåblodssamhälle. Varmt och lättflytande på insidan, men kallt och klibbigt på utsidan.

Du kan hävda att nätverkandet ökar sannolikheten att den nyanställde kan ingå i teamet, samtidigt som arbetsgivaren redan innan eller via den nyanställdes nätverk förvissat sig om dennes kompetens. Du kan hävda att en god nätverkare besitter den sociala förmåga som krävs för att bemöta omvärldens krav. Du kan säkert hävda massa fler saker. Faktum kvarstår. En av skattebetalare finansierad organisation med en lagstiftad anställningsprocess skall basera sina nyanställingar därefter. I min breda definition av nepotism är därför nätverkande nepotism. Du frångår lagstiftningen för att hjälpa en vän. Du bedrar möjligtvis också skattebetalarna genom att inte anställa den potentiellt mest kompetente sökanden. Framförallt bedras den som står utanför och vill in. Den som lämnar in tjogvis med ansökningar och sedan undrar varför telefonen aldrig ringer. Vars självkänsla borttvinar för varje rejektion. Det är för att undvika den maktlösheten som vi har lagstiftning. Som vi hävdar allas likhet inför lagen. Men skall du bli anställd i kommun, landsting, stat, EU och FN idag krävs oftast nätverk. Nepotimsens lag reglerar kontouppgifterna på löneutbetalningen.

Så där har du paradoxen. Du kan inte svara jakande på båda frågeställningarna utan att riskera att bryta mot allas likhet inför lagen. Jag skriver riskera för din vän kan ju faktiskt vara den mest lämpade. Jag uppmärksammar paradoxen därför att jag under en period stått mitt i densamma. För ett par veckor sedan uppenbarade sig möjligheten att erbjuda en vän jobb utan fullfjädrad anställningsprocess, bara en intervju. Jag agerade självklart. Den gången betackade sig den uppringde snällt och vänligt. Idag kan samma förfarande burit frukt. I mitt agerande har jag återigen brustit mot min grundprincip på annonsering, granskning och intervju för tjänstetillsättning. Fastän jag enligt ovanstående logik och min egen etik borde skämmas mår jag fantastiskt bra. Ytterligare en paradox.

Jag gissar att jag mår bra därför att det inte är mitt beslut. Jag agerar efter spelreglerna medan löneutbetalaren brister mot lagen. Det ledsamma är att det sker jämnt och hela tiden. Frånvaro av korruption är en av Sveriges och de nordiska ländernas specialgrenar. Att sitta ner i båten och med sandlådeargumentation hävda att alla andra gör detsamma är fegt och bakåtsträvande. Men det är ju samtidigt legitimiteten från “alla” andras agerande som ironiskt nog legitimerar agerandet.

Nu när jag för tredje gången i rad skall knyta ihop ett inlägg skrivet om något helt annat än jag från början tänkt skriva om så har jag klargjort två paradoxer bara för att avsluta med en tredje. Lösningen är som med de flesta problem som rättfärdigas med simpel logik och har stöd i rådande lagstiftning som bygger på något så grundläggande som allas likhet inför lagen. Ställ dig upp i båten, spotta och fräs, argumentera och upplys. Över tid kommer du att vinna. Men med insikten att den som bryter mot spelreglerna, denne dissident, denne etiker i frivillighetstjänstgörande, lägger huvudet på stupstocken och ber om yxan så ryggar jag tillbaka. Jag kommer på ny förfrågan att bära med mig insikten och paradoxalt agera tvärtemot. Det är en kamp för en annan tid, från en annan position.