Sunkigheten gör ännu en utflykt och fördjupar sig i blanka band.

Förra veckan var det alltså musikvideoinspelning. Två dagars filmning på diverse platser med Emrik i diverse munderingar, och hans band på en pråm i älven. Mycket stress. Mycket trötthet. Sängen skrek på mig efter inspelningen. Alltså ingen extrakoll av de inspelade banden förrän de två dagarna var till enda. Det visade sig att båda banden var soprena från tidskod, och soprena från rörlig bild: Stor ångest, och arg Emrik.

I lördags skulle jag o Elin på minisemester på havet med fassans snipa. Jag hade fyra dagar ledigt och kände att äntligen skulle havet få omfamna mina bekymmer, för att sen bryta ner dom till tång och alger. Men icke. Emrik återhämtade sig från Johannebergs mörka katakomber (vilket i sig kändes som en liten seger), och vi bokade ny filmsession. Så i söndags var det åter dags. Emrik svidade en en gång om till guldig morgonrock på Ramberget, och det hela började om på nytt.

Sisyfos viskar i mitt öra och Rambergets backar är lika branta som förra gången. Jag tänker återigen på DI, och känslan av att förlora något man aldrig haft är konstig. Som en väldigt bra idé, som kommit bort. Det är svårt att slitas från tanken om en värld full av möjligheter, som nu är förlorad.

Röva numero dos tar mig tillbaka till röva numero uno.

Sisyfos på sin väg upp

Röva

Det var länge sen jag var så här trött. Började spela in en musikvideo med Emrik igår efter att jag jobbat morgonpass. Idag är det tredje dagen med tidig morgon. Känner mig som ett utsketet äpple, och det kännetecknar nog hela den här våren på nåt vis. Sen nästan ett halvår tillbaka har min framtid här i Göteborg varit under lupp. I vintras sökte jag nämligen in på DI (dokumentärlinjen) i Stockholm, vilket gick förvånandsvärt bra. Jag gick vidare i alla uttagningar och fick till o med höra att jag eventuellt är överkvalificerad för utbildningen. Något märkligt i mitt tycke. Det borde väl jag kunna avgöra själv kan man tycka? I vilket fall som helst fick den här situationen mig att bli oförtjänt avslappnad. Vilket i sin tur gjorde att det sista praktiska provet inte gick nåt vidare (det är min teori iallafall). Jag kom inte in helt enkelt. Sen att jag var totalt utblåst efter en helg i festens tecken i Malmö gjorde antagligen sitt..

Men det är ju själva fan. Det är svårt att vrida tillbaka klockan, och göra saker ogjort! Efter ett halvårs osäker väntan så blir det platt fall. Skit o röv. Samtidigt tycker professor Holmqvist att jag borde söka in till en  masterkurs som ev kommer sättas ihop om nåt år. Så framtiden får utvisa om min tillvaro fortsättningsvis kommer likna ett totalgenomruttet utsketet äpple. Just nu spirar inte optimismen!

/F