Det känns som jag vill se ett TEDtalk med nån smart person som förklarar varför all skit ska klumpa ihop sig. I mitt fall så har jag en benägenhet att ägna mig alltför mycket åt saker som gör att jag slipper umgås med mig själv när jag är allena. Ul är i gbg så vad gör Marcus då? Jo han jubbar. Jag är nu såpass stressad av jobb att allt annat i livet helt plötsligt förlorat mening. Det är en ganska jobbig tillvaro egentligen när man reducerar sitt liv till en faktor, det konstiga är att jag om och om igen verkar tycka att det är en smart idé innan jag börjar göra det. Deadlines, vinter, ensamhet… fifan.
Mitt i all denna sörja där jag rusar mot en deadline större än jag vet inte vad så överväger jag att åka till San Fran i vår och jobba mig bortom allt förstånd, hur fan kan jag göra det tänker du? Jo, tänker jag, Ul är ju ändå inte här så jag kan ju lika gärna gå all-in. Min logik är så obefintlig att inte ens jag själv missar det, likväl är beslutet i luften…
Vad har hänt förutom jobb det senaste då, just det, ingenting…
Nej, det bedöms ju inte endast på arbetsbelastning och utförande så enkelt är det väl inte. Men lite är det väl så att det bedöms på ansvar, tar man det så kommer arbetsloaden som ett brev på posten för då är det man själv som får skiten om det inte funkar.
Det lustiga i mitt sammanhang är ju att jag inte strävar efter att klättra, för tillfället trivs jag bra där jag är.
Alltså, jag har ju egentligen ingen saying i det här, ty jag inget arbete har eller har haft. Men att alla vill utvecklas så långt som möjligt, det är ju inget större att diskutera. Det är ju ett axiom.
Men är den enda vägen att gå, om man vill visa sig på styva linan och ge sig själv goda utvecklingsmöjligheter, att ta på sig övermäkigt med jobb och på köpet drabbas av tidsbrist och existensiell arbetsangst?
Är motsatsförhållandet verkligen så enkelt? Välj att jobba ihjäl dig eller bli kvar på botten, eller åtminstone på den plats i hierarkin som du för närvarande befinner dig.
För mig låter det; dvs personen med mest output vinner, som en maskinernas och inte medarbetarnas logik.
Men återigen, vad vet jag.
jag jobbade halvt ihjäl mig förra terminen. 12timmarsdagar i alldeles för många veckor. på helgerna hade jag änna tråkigt för plötsligt brukade jag inte göra annat än jobba, så jag hade ingen lust att göra annat. den här terminen får jag betala, för jag tycker inte att det är lika kul att jobba. så vad gör jag åt det? drar på mig fler 12timmarspass. och hund! man tycker ju att tiden skulle ställa upp och gå långsammare, så att man kan rusa på och hinna, men den är smartare än så. lär sig!
i hear you, chrille.. men det är ju så förbannat enkelt att skjuta upp sånt. Sen är det så svårt att värja sig mot valet att dra. Om man försöker väga saker mot varandra så blir det bara hittepå metrics. Det som är det läskiga är att jag tror den egentliga utmaningen för mig är att spendera en vår i Malmö allena men jag har ju nu valet att fly den och äventyra i Kalifonien… herreminje
Vill du spendera en vår med enbart dig själv som reell referenspunkt i alt-Kuröd? Det förutsätter väl typ att du älskar dig själv över allt annat. Min uppfattning är att du är mer än så.
Förlora inte dig själv ty du då förlorar du allt. Minns våra 10+ år gamla ölstinna gryningsdiskussioner på varierande stentrappor i Uddevalla.
Och ett har jag lärt mig under året som gått. Skjut inte upp en mental fajt mot dig själv. Det riktiga jaget förlorar alltid kampen mot det förskjutande jaget. Och nästa oundvikliga re-match vilar bara på högre stakes. Und so weiter.
Nu lät det domedagsfeeling över min ståndpunkt. Det är det givetvis inte. Men tänk över ett varv till vart du vill komma. Det bör man nog göra oavsett om man står utan jobb, eller är mitt uppe i välrullande karriärsnöboll.
All work and no play… Bli ingen dull boy utan åk och hälsa på Ul och oss andra här i Götet vettja. Kanske i samband med att Lars drar norrut?
vi har fula stolar, men jag ska unna mig flex nästa vecka. passionen finns fortfarande, men jag är ju inte dummare än att jag anar vart det barkar åt om jag plöjer vidare
Det där med att döva ensamhet med jobb låter bekant. Gjorde det hela 2008 och halva 2009. Det är synd att det är så fruktansvärt effektivt, för det leder en i fördärvet. Har du fortfarande kvar passionen? För jobbet alltså. Där har du annars en varningsklocka av massivaste av massiv mässing.
Unna dig en snodd kontorsstol från jobbet, så känner du dig kanske bättre.