Heylisarapporterna har duggat otätt det senaste, så nu är det dags för ett återupplivande av vardagsskriverierna (hoppas det inte blir som mina tänkta joggingrundor).
Mitt hem är upp och ned, och även sinnet, i viss mån. Har gått runt och nojat en stor del av sommaren över höstens omvälvningar. Efter åtta år i Göteborg hägrar Stockholm med utbildning och nya vyer. Jag kommer plugga en sväng på DI (som nu dumt nog har bytt namn till nåt annat). På schemat står “dokumentärfilmens dramaturgi”, 30 masterpoäng. Men det är inte här nojandet kommer in, för själva studierna och bytet av miljön känns riktigt rätt och riktigt bra (filmens byggnation ska penetreras in i minsta detalj). Det är lägenhetsmakeriet som föder oro. Att skaffa boende i huvfudstan är nämligen inte så lätt. I samma veva håller jag på att flytta. Ska ta över min mosters lägenhet i majorna samtidigt som jag måste hyra ut densamma det första jag gör, och lägenheten här på hisingen ska tömmas och sägas upp, o nån måste flytta in i den övergivna lägenheten så jag slipper betala dubbelt (alex ska träffa min hyresvärd imorgon bitti, om han nu minns det..), och lite så.
Men att flytta är inte enbart till förtret. Man hittar små spår, minnen och fragment från det förflutna, som är rätt kul, och ibland vemodigt. Ett kvitto från sydamerika. Ett foto från en tidigare tid. En hel bunt med bensinkvitton för redovisningen av inspelningen i Mellerud, för det blev många resor till Dalsland under dom där åren. En period som började med att jag träffade Bob på Vågmästareplatsen (där man vipps fann en ljudtekniker, och en vän, och sen ännu fler vänner). När man tänker på tiden efter gymnasiet då det så kallade vuxenlivet började känns allt väldigt svårsammanfattat och aningen snurrigt. Den enda sammanfattningen jag kan komma fram till är att det gått väldigt fort. Förvisso är det ett tagsen man hade champagnefrukost i parken (som jag glömt namnet på) på examensdagen, och det är ett tagsen man flyttade hemifrån. Men det är svårt att stå emot det faktum att tillvaron rullar på med en ganska hög fart. Det finns som en osynlig regel om det spännande, lyckliga och givande livet. Men inget om hur man ska uppnå det där. Jag tror det var Beate Grimsrud, som häromdan sa på radion att man ska ha kul, nu, och inte investera allt i framtiden. Det låter ju vettigt, men samtidigt sitter det en liten Lutter på axeln och knacker hårt och bestämt på örat. “Tänk nu rationellt, och framförallt ekonomiskt”. Men det är ju så trist! Kul, låter både bättre och sundare, och roligare. Gonatt.