Morfar Heino

Min morfar gick bort strax innan jul. Begravningen var för några veckor sen. Morfar Heino blev 87 år och han växte upp i norra Finland, någonstans mellan Tornio och Rovaniemi. Morfar fick leva ett långt och händelserikt liv, men det som slagit mig är att det jag identifierar morfar mest med är kriget. Heino ryckte in som 17-åring till fronten under fortsättningskriget. I ca tre år var han inkallad. En tid som naturligtvis präglat hans liv. Men även om morfar, som person, representerade mer än ett krig, så var kriget det som gjorde att jag fick lära känna honom som vuxen.

Inte förrän mamma dog började han prata om sina upplevelser under kriget, och det var i bastun det började. Bastubadandet var en institution hos morfar, och varje besök var inbegripet med ett bastubesök, nästan som en rit. När vi satt där började minnena krypa fram, mer och mer för varje besök. Man fick en inblick i det helvette som krig innebär, och det som stannat kvar hos mig är det tillfälle då Heino och hans förband var placerade ute i skogen i en stuga, och morfar hade fått kaffebönor skickat till sig från sin mor. En av hans kamrater, kalla honom Kalle, ville smaka på kaffet. Vid tidpunkten hade det störtat ett ryskt jaktplan i närheten av stugan, vilket sågs som ett stort hot med tanke på vad de överlevande kunde ställa till med. Morfar förklarade att han inte tänkte hämta något vatten, så om det skulle bli något kaffe så fick Kalle själv hämta vatten. Men Kalle vägrade och försökte få med sig morfar. Morfar vägrade tillbaka, och till slut drar Kalle upp morfar ur stolen. I samma ögonblick kommer ett skott genom stolsryggen. Alla klarade sig den gången, och efter kriget fick morfar tre döttrar. Att i det här hänseendet prata om de små marginalerna och livets skörhet blir nästan banalt.

Det är klart att min bild av morfar har präglats av de här samtalen, men också av att han faktiskt öppnade sig. På senare tid kom även hans kvinnohistorier fram, ett välkommet avbrott från krigets hemskheter. Så i bastun pratade vi alltså om krig och om kvinnor. Rätt komiskt i efterhand. Det var som om det verbala kom igång i bastun, och det var här som jag på sätt och vis lärde känna honom. Under de sista åren satt han mest i sin fåtölj framför TV´n. TV och bastu. Två olika personligheter. Vid TV´n var det svårare att prata med honom. Det hummades mest, och nickades. Men såklart så var ju Heinogroggen ett verktyg för närmare kontakt, men det handlade mest om en skål män emellan, och inte så mycket mer. Heinogroggen var stark, minst fifty fifty. Ibland kunde det bli för många Heinogroggar. Jag har ett vagt minne av en kräftskiva där jag ligger i sängen med nedkräkta lakan, och en hink bredvid mig.

Trots att min bild av morfar inskränker sig till något som enbart är en liten del av helheten så är jag tacksam. Tacksam för att han tog steget och delade med sig av sina minnen.  Tacksam för att han lyckades ta sig igenom fortsättningskriget med livet i behåll. Tacksam för det liv han sen gav, och för min släkt som heter Huhta.

Heino får en baddare i Vättern. Plåtbåten har han byggt själv.