Ar nu pavag upp i norra argentina till bergen och molnen. Ska bli skont med lugn o ro. Jag ska forsoka aterge lite av vad som hant.
Jag borjar med motet med micke (fassans gamla van, som nu bor Uruguay). Som sagt sa uppdagades det snabbt att han tampades med en rad svarigheter. Jag akte i vilket falls som helst dit o halsade pa han o hans fru i La Paloma. Det slog mig direkt nar jag klev av bussen att inte mkt hade forandrats sen sist jag var dar med fassan. Vagen utanfor hade blivit asfalterad. Limetradet i deras tradgard var borttaget. Men brodleveransen pa morgonen med hast o vagn kvarstod. Fick en flashback av en handelse da jag o en grannpojke lekte. Vi smorde in oss med leran i diket utanfor huset. Skramde fassan med det infodingska utseendet.
Val inne i huset uppdagades det snabbt att det fanns mer problem. Hela familjen var i upplosningstillstand. Osamjan gick inte att ta miste pa, och ganska snart borjade jag angra mig. Men trots alkoholproblem, paranoja o scitzofreni sa fick jag efter ett tag bra kontakt med Micke. Vi hade langa samtal om galenskapens positiva och negativa sidor. Laste poesi och pratade om filmen jag holl pa att gora i Uruguay. For forsta gangen kande jag styrkan i poesin. Tidigare har jag haft svart att ta till mig de abstrakta gestaltningarna. Men Micke har en van som ar poet och verkligen vet pa vilka knappar man ska trycka. En slags vardagspoesi som sprakade om tillvarons magi. Precis sa som jag vill att en bra film ska vara.
Jag akte darifran med en bra kansla. Motte upp med Elin (ett markligt men fint mote efter en mandad pa skilda vagar) i Punta del diablo. Firade jul med att laga stormiddag pa hostelet. Over 30 pers samsade i koket, och var potatisgratang fick hogsta betyg.. Sen firade vi nyar i Cabo Polonio. Bodde i talt. Filmade. Badade. Tog det lugnt. Sen atervande vi till Micke o hans familj i La paloma. En stor overraskning for dem. Vi stannade en dag extra for att se o lyssna pa King jorge. En bluesgubbe fran Gbg som en gang spelat med Jimmie H (han ar ursprungligen fran staterna, men driver tidvis en bluessvartklubb i majorna – sandarna). Ett besok dar ar redan uppbokat for den kommande varen.
Nu hoppar vi nan vecka framat till Buenos aires. Jag fick kontakt med en fotograf o till lika skejtare via couchsurfing.com. Jag o Elin traffade honom over en ol. Vi fick erbjudandet att komma o bo hos han o hans familj (han bodde fortfarande hemma). Han bodde i den norra delen av staden dar husen sag lite finare ut. Deras hus uppenbarade sig som ett slott (iallafall i vara ogon). Vi fick bo i ett eget litet hus pa baksidan. Inte riktit vad man forvantar sig av ett mote pa couch-forumet. Det visade sig vara fadrens fodelsedag (som ar polis), och vi blev inbjudna pa pizza o lite baluns. Mamman i huset ar numera nan slags hemmafru efter att ha slitit ut sig pa advokatyrket. Och det var hon som jag tog kontakt med i forsta hand pa couch-forumet. Att bjuda hem resande folk har blivit hennes nya projekt.
Vi blev aven bjudna till att folja med Patricio (som sonen heter) till hans polares lantstalle. Elin akte i forvag norrut (jag kande ett trangande behov av att praktisera min spanska, vilket inte gors lika latt da Elin redan ar haj pa spraket, sa jag akte med till lantstallet). Vi akte i en gammal Cheva in mot pampas. En varld oppnade sig som inte var av min varld. Sjalva lantstallet, som de kallade for el campo, var gigantiskt. En ectansia som var forfarligt stor helt enkelt. Oxar far o svin, o han dansar underbar tango. Nej, taube igen. Men de hade faktiskt kossor i tusental, hastar hundar, katter, ca fem hus som lag utspridda over el campo. Pool, tennisbana. Ja hela rasket helt enkelt. Agarna av stallet ager huset som Hotell Hilton hyr utav i BA. Sa resurserna finns. Patricios polare visade sig vara valdigt trevliga, snygga o valuppfostrade pojkar. Det bjods pa mat o dryck serverat av de tva koksorna (nar det skulle atas asado, grillat, fick man ga till det specialla asadohuset).
Jag vagde upp situationen med att lasa “mig ager ingen” av Asa Linderborg. Hastturen tackade jag naturligtvis ja till. Drangen, eller gauchon som de sa gjorde iordning hastarna sen var det bara att lagga vidderna bakom sig..
Jag var pa nat vis glatt overraskad over deras satt att vara pa. Det fanns inga av de oversittartendenser som brukar kannetecknas av bratts, trots att de alla hade sin framtid utstakad for lange sedan. Jag kande mig dock ratt ensam nar det pa tvn i ena rummet rasade ett krig pa vastbanken, o i andra rummet spelades det slaktartvspel av sallan skadat slag. Helgen blev i vilket fall en intressant upplevelse.
Darefter akte jag norrut till Elin och den tillvaro man ar mer van vid. Jag alskar verkligen dessa berg. Molnen o fargskiftningarna o kanslan av att vara en valdigt liten gla skit. Men det finns ocksa en baksida. Jag har valdigt svart for bussfarderna. De stupande ravinerna. Ilningarna langs med ryggraden. Radslan for att fara ut for nasta stup. Men vad ska man gora. Supa sig full kanske?
Nu ar det slut for denna sega sammanfattning. Vi ska snart dra vidare till nasta by dar tandemcykling och vinprovning vantar!
Heppare
/F.