Var uppe i Ljungskile & Uddevalla i helgen. Dagarna bjöd på fint väder och en lokal grillpremiär.
Igår (söndags) gjorde jag, pappa och Caspar en blixtvisit i Uddevalla. Träffade min farmor och farfar för första gången på typ 4 år. Man inser ganska snabbt att tiden påverkar människan mer än vad vi kanske vill erkänna. Tiden då farfar jagade fjärilar till mig och brorsan bärandes en stor hatt likt Mick Dundee är sedan länge förbi.
Farmor blev glad och väldigt rörd när hon höll C. Fyra generationer på pappas sida just nu, fem på mammas. Segt jävla släkt man har.
Efter ca 30 minuters beundrande av C slänger farmor ur sig frågan: “Vems är hunden?” Det är en reminder om att hon är äldst på pappas sida.
Åldern medför en annan slags referensram än den man själv kanske befinner sig i. “C, ja han är ju så rund och go, men han ser inte alls ut som tjockisen Rudolf Hess. Han var mycket tjockare!” VAA??!! Menar farmor den gamle SS-Obergruppenführern? Här fick jag arbeta för att inte brista ut i vansinnesskratt. Det var så något av det mest oväntade och märkliga jag upplevt.
Sedan fortsatte de gamla historierna man hört hundratals gånger. Från hur de jävla tyskarna tog mina sista bananer till vargen uppe vid sommarstugan i Dalsland, och om hur jag och brorsan såg ett björnhuvud när vi va små. Och när de berättar varje historia så ser man hur ögonen bara skiner upp på dem på ett sätt som gör det omöjligt för mig att säga: Ja, det har du berättat tidigare.
Kanske är det inte bara de som lyser upp? Kanske mår jag (vid 27 års ålder) minst lika bra av att höra det nu som jag gjorde när jag var 7. Det är iaf med den känslan jag lämnade Uddevalla. Känslan av att få vara deras fascinerade barnbarn som inte kan sluta lyssna på dem.
