State of the union

Hej, Heylisa. Jag har gjort en sak i hemlighet. Lite extra mycket i hemlighet. För de senaste åren har jag knappt delat med mig av något alls till dig. Har hållt det inne. Kört på. Dålig kommunikation från min sida. Men jag tänkte försöka förklara varför.

Låt oss dissikera hela min karriär av personligt skrivande på Internet, numera känt som bloggande, och stolpa upp det på en schysst tidslinje. Likt människans existens på denna arma jord, för de senaste två–åren en tynade tillvaro bland de sista procenten i slutet av skalan. Mina yttranden har varit sälla, och ofta förknippade med nya faser i livet. Tvångsaktiga redogörelser vid stora händelser. Inte som förr, då de spyddes ut så fort det var strålande väder, jag hört en låt, ätit en falafel, sett en film, var förälskad. På den tiden lät jag min kalv beta fritt, svansa runt och växa sig knubbig på det digitala konstanta grönbetet. Dels för att informera, dela med mig, interagera, kommunicera. Men också för att hävda mig, visa upp mig, gödsla med statusreferenser. Det var belönande och härligt, men som alla yttringar av osäkerhet och ytlighet håller det inte i längden. Lite som animaliskt djurfoder. Så när detta Creutzfeldt-Jakobs-tillstånd infann sig, lagom till att jag drog igång ett ganska tidskrävande yrkesliv, blev det helt enkelt knäpptyst. Bom stopp.

Och när det väl varit tyst ett tag, samtidigt som det riktiga livet marscherat på utan att manifesteras online, blev hoppet mellan min förra rapport och där jag befann mig där och då stort. Så stort att jag kunde skämmas för visa mig för dig, för att jag övergett en del av värderingarna och prioriteringarna som utgjorde min tidigare identitet där. Samtidigt blev jag äldre, och fann nya, större värden i livet. Någon lärde mig att leva för mig själv, i ögonblicket, släppa horisonten med blicken och fokusera mer på mina fotsteg. Vädret var fortfarande stundtals fint, bra musik fanns det gott om och jag blev förälskad – gosse, vilken förälskelse – men hade ingen som helst lust att berätta det för världen. Resultatet: än mer radioskugga.

Nu kanske du förstår mer, Heylisa. Och jag med. För jag har inte ägnat problemet någon djupare analys, utan bara kört på. Inte för att du, eller någon annan, kräver mina publicerade or. Jag kan väl skita i att skriva ett enda ord till om jag så önskar. Men jag känner att jag vill hitta någon sorts kanal där jag kan sätta ord på tankar. Och för att jag inser att du utgör en stor del av det folk jag värdesätter utbyte av tankar, kamratskap och vanligt skitsnack med.

För så här är det: Hej, jag heter David och när jag var yngre tvingade jag på Internet det jag tyckte var viktigt då – vilka skivor jag köpt, snygga bilder jag tagit, vilken grym dag jag haft. Idag är jag oftare glad och stolt över andra saker. Saker som för David anno 2004 skulle vara snäppet för vuxna, men som jag är så innerligt lycklig och nöjd med idag. Men jag håller nog det fortsatt mest för mig själv, eller mellan mig och de personer det berör.

När jag har något på hjärtat som jag vill dela med dig, då ska jag försöka skriva av mig det. Inte bara redogörelser för vad som hänt. Som att jag precis gift mig med mitt livs kärlek på ett fjäll i Grövelsjön, Dalarna. Som att vi köpt vår första lägenhet på Skräcklan i Vänersborg och flyttar från Göteborg i september. Men inte fan ska jag skämmas för att mitt liv är bättre än någonsin. Det vore bara urbota dumt. Det är vuxet att vara stolt över att vara vuxen. Jag är vuxen nu.

Edit: Jag glömde helt att vi vill tacka å det djupaste för bröllopets enda och i särklass mest välskaldade SMS-hälsning från Hallands skogar. Vi blev lite överraskade och väldigt glada!

Dessutom hade vi fått en gräddfilsschock full av ris levererad till vår dörr vid vår hemkomst, signerad Bob. Much obliged!