Jag jobbar med musik

SKRIVET AV: david
25 February, 2009, klockan 0:27
Etiketter: , ,
8 kommentarer

Sedan urminnes tider, bortsett från 1980-talet, har den västerländska människan kunnat använda musik för att förhöja sin prestation på olika plan. Rätt musikval kan göra skillnaden mellan total koncentration och en hopplös kamp för tillgång till hjärnans mest grundläggande funktioner. Det är min övertygelse att det bakom varje kvinna som står bakom en framgångsrik man finns ett musikstycke ansvarigt för 90% av framgången. Vem som ligger bakom musikstycket, vad de har för kön och var deras partners står/ligger orkar jag inte gå in på, men min poäng är simpel: Alla goda kulturyttringar har förmågan att lyfta det mänskliga tänkandet lite över vardagshorisonten, och av dessa är musik den som lättast kan lägga grunden för en mini-trans, ett primitivt första stadie av zen. Vissa har säkert gåvan att sätta sig i ett sådant tillstånd helt på egen hand. Men i vårt brusande, sammarbetssjuka samhälle tror jag att det blir svårare och svårare. Så när det konstanta, kollektiva samtalet blir normaltillståndet gör i alla fall jag produktiva raider med hörlurarna på.

Musiken, eller i alla fall den ljudande delen av den, är också en av de där luriga, eterburna företeelserna som ingen äger men som är svår att skärma sig från. Ej ägbara saker som lever i det livsfarliga utrymmet mellan människor — och som dessutom är extremt utsatta för smak, status och humör — är ett garanterad upphov till sociala svårigheter (och därmed också Metro-krönikor).

Jag cirkulerar alltså runt den sovande björn som heter Musik På Arbetsplatsen. Nu har jag turen att verka på en arbetsplats med pinsamt låg medelålder och en rejäl social likriktning, så mina musikaliska våndor är säkert väldigt lindriga jämfört med hur det kan vara. Jag kan med fasa föreställa mig hur det är på arbetsplatser där det spelas radio. Radio är aldrig bra. Arbetsplatsens radio handlar om att fylla det tomma utrymmet mellan kollegorna med något som ingen gillar, men som väcker minsta möjliga irritation hos så få individer som möjligt så sällan som möjligt. I bräschen för förfinandet av denna konstart hittar vi de gäng av väldigt ljushyade typer som just nu, av någon anledning, bedömmer det viktigt att visa upp de ansikten som rösten kommer ut ur på var och varannan abribus.

I vår ateljé spelas som tur är aldrig radio. iTunes-bibliotek delas ut och folk vet vilka preferenser annat folk har. Den musik som spelas ligger nästan konstant innanför gränsen för vad jag skulle kalla “bra”. Men oavsett hur bortskämd man är med onormalt bra, kollektiv musik kan den aldrig ge den individuella zen-effekt jag (ibland) söker i arbetsmusiken, kanske för en person men inte för kollektivet. Alltså har den endast ett syfte som Bakgrundsmusik™. Den får skvala på i bakgrunden och ge en trevlig känsla, men den som söker göra en musikstödd produktiv raid får linda in sig i två lager musik — högtalare + hörlur. Det är väl egentligen inget fel med det, och jag känner att jag inte riktigt vet var jag vill komma här, men… jo! Det jag finner intressant är rädslan för tystnaden.

På lördagarna brukar jag och Maja spendera ett par timmar på biblioteket, hon pluggandes och jag jobbandes. Ge mig två minuter med den stillsamma tystnaden där och jag jobbar snabbare, bättre och mer fokuserat än jag någonsin varit i närheten av på jobbet. Givetvis spelar sällskapet och sinnelaget in, men jag hävdar ändå att den positivt laddade, respektfulla tystnaden hos biblioteket är det idealiska arbetsklimatet. För mig då, för så tänker fenomenologen. För andra är tystnaden tydligen motsatsen. När hela ateljén är så försjunken i intensivt arbete att ingen märkt att musiken tystnat kommer vår chef till slut ut och undrar varför vi det är så lugnt –- har vi inget att göra?

Bakom varje prestation finns en utsökt bit tystnad och/eller ett par slutna hörlurar med helt rätt låt i.
 

Den bästa jobbmusiken just nu:

  1. Dosh.

    Martin Dosh har aldrig släppt en dålig skiva — alla är de grymma att jobba till. Instrumentell musik har ett försprång vad gäller lämplighet, det är uppenbart. Dosh lyckas också med den delikata balansen mellan en mjukare, mer svävande ljudbild och ett något högre tempo, mellan repetitiva loopar och konstant stimulans.

  2. Hauschka.

    Den konstiga tysken Volker Bertelmann som tagit över preparerat-piano-facklan efter John Cage har tillsammans med Dosh varit det säkra kortet under några år nu. Med samma repetitiva kvaliteter som Dosh, men ännu simplare och med piano/stråkar — klassiskt meditativt!

  3. Four Tet.

    Fasiken, jag får uppdatera här. Glömde helt av Four Tets oumbärliga “Rounds” som varit med länge i gemet, men fortfarande är praktiskt taget perfekt att jobba till.

  4. Fever Ray.

    The Knife har alltid funkat bra att jobba till. Rent allmänt har det varit mer dansmusik tidigare, men just nu är den lite ute i kylan. Fever Ray har ändå ett lugn och en försynt, heltäckande ljudmatta som löper mellan låtarna. Det är också en viktig kvalitet: ett homogent album –- inga samlingsskivor!

  5. Bon Iver.

    När all ork är slut och man ropar på mamma finns alltid Bon Iver där som tröst och lugnande medel. “Re: Stacks” är universalmedicinen för brist på ro, harmoni, lycka eller hopp. Den kommer med bundlad med en doft Maja och en mörk, mysig julkänsla. En motande gatekeeper till galenskapens karga stäpp.

  6. Beirut.

    Bobblare: Beirut, framför allt den elektroniska halvan av den senaste dubbelskivan, kan vara lite för påträngande som ackompanjemang ibland, men när man vill ha liv, fart och fläkt — då jävlar!


8 kommentarer »

  • För jävla old-school att lägga till musiken sådär. Ge mig en spotify playlist så jag kan lyssna på musiken på jobbet då!

  • david

    Har lagt till en bobblare nu, damn it!

  • bob

    Vad var det du ersatte med Four Tet? Ah. Beirut var det ju inser jag nu. Ett av de som jag ville lyssna på. Ge mig klippet, damn it!

  • FRED

    Väl talat!

    Personlig smak och tycke är intressant. Vi reagerar nästan alltid på samma sätt inför fysisk smärta men inte inför en Svenne Rubins- dänga . Det är mycket mystiskt. Bergman har sagt att musiken är ett bevis på att det finns en gudomlighet för ingen människa kan skapa något så vackert.

    Tystnaden kom som ett brev på posten. Nyligen avskydde jag musik. Så jäkla trött på skiten va. Detta gällde samtliga skivor i mitt stall. Nästan det enda jag kunde lyssna på var en tysk operasångare. Det höll i sig i kanske ett halvår lite drygt. Mycket konstigt. Har fortfarande kvar lite symptom. Men jag gillade att lyssna på ljud, typ Ganz Graf. Kanske är det rytmen som ställer till det? Rytm brukar ju vara rätt så förutsägbart.

    Till sist en filosofisk tankenöt. Om Haddaway dönar ur radion på din ateljé men alla är på lunch. Hörs det då?

    Förresten. Bra kollektiv musik är marschmusik.

  • david

    Mm, helt sant. Att jobba ostört är ännu viktigare än att jobba med musik. Cubicles kanske är vägen att gå?

  • håller fullt med crille. Nu till din musik. Själv har spotify varit helvetet för mitt musiklyssnande, jag lyssnar bara på fucked upp musik nu, typ The Kristet Utseende (innan spotify reducerade biblioteket).

    Men en teori om din tystnad på biblioteket. Kan den inte också bero på miljöombytet? Slippa sitta bredvid kollegor kan ibland vara ganska befriande…

  • david

    Tack, Christian! Det där var precis vad jag was going for.

    Hur gör ni i generalförsamlingen — vem sköter musiken? Har Banky Moon ett Spotifykonto?

  • christian

    vackert uttryckt.

    jag uppskattar ditt återupptagna skrivande. det ger forumet en ytterligare dimension. på samma nivå, minst, uppskattar jag den uppdaterade heylisaversionen. vacker, användarvänlig och allmänt potenshöjande för skrivlusten. all cred till dig och bob för er insats. tack.

  • Skriv kommentar