Ja, varför inte gå ut hårt och markera min återkomst till Heylisa med en rejäl dos vitscynism. Om jag ska ägna mig åt någon sorts cynism är det den jag helst vänder mig till. Jag ser mig inte som en cynisk person, men har ändå en förmåga att identifiera möjligheter för cynism och jag märker att det är lätt att falla in i ett sådant spår när man ska göra det jag tänker göra nu. Jag tänkte nämligen avhandla de senaste två-tre åren, för att sedan kunna fokusera på allmänt nonsensbloggande. Här kommer jag, Ganges!
Jag heter fortfarande David och jag är lika gammal som er, ni som vet hur gammal jag är. Jag bor huvudsakligen i en liten, liten lägenhet i Mölndal men har hjärtat i en lite liten, men lite större lägenhet i Linköping. Där finns nämligen sedan ett år tillbaka Maja, kvinnan jag precis fallit pladask för sist jag gjorde sorti från Heylisa-scenen. Hon har avverkat ett års studier i denna ort, och har två kvar. Eftersom jag med kropp och själ hör ihop med denna Maja ägnar jag så mycket tid jag kan i Östergötland med henne, fullt upptagen med att lapa varje droppe nektar ur livets söta.
Övrig tid spenderar jag i Göteborg samt Göteborgs rövhål, som Jenny så fint döpt Mölndal till. Detta får dock stå för henne, då jag personligen är rätt förtjust i denna kommun. Däremot är jag mindre nöjd min aktuella inkvartering i densamma, men det ska inte rövhållet klandras för. Det är å andra sidan inte så mycket vaken tid jag spenderar i denna lägenhet, så för tillfället duger den gott. Återstående tid vigs åt mitt arbete; min börda, min last, min passion och min huvudvärk. Det är en komplex sak, ett upphov till mycket ambivalens. På min arbetsplats får jag nämligen göra precis vad jag vill. När mina kollegor frågar: “Kan du göra sånt här?” säger jag ja. Oftast har jag aldrig gjort något liknande, men i min konstruerade whirlpool of possibility är allt möjligt.
På så sätt finner jag mig själv göra jobb jag aldrig kunnat varken drömma eller mardrömma om. Konstruerad whirlpool? Muterad whirlpool! Jag surfar på dess vågor med en motion graphics-affär för sexsiffriga belopp i segel, med ett stim av idéer och aningar men en erfarenenhet som förångas vid blotta åtanken. Sånt ger mig huvudvärk. Sånt ger mig ett olugn, en olustig känsla i magen, men med ett steg åt sidan, ut ur strömmen, vet jag hur det är allt jag någonsin drömt om — yrkesmässigt. Det är fruktansvärt utvecklande. I min konstruerande whirlpool of possibility lär jag mig nya saker var och varannan timme. Och om det är något som driver mig, har jag kommit på, så är det jakten på kunskap. Jag hoppas innerligt att den snart avtar, och jakten på vishet, strävan efter ro, tar vid. Måste bara lära mig hur man gör.
On a different note:
Get är så ute, nu är det katt som gäller! http://www.youtube.com/watch?v=TpD9zQu6hkE
Ed! I Skins finns det en karaktär som är väldigt högljudd och hennes mor säger “Stop screaming like a goat in the house”. Mkt kul.