Affarer. Barn. Hundar. Kvinnor vid rykande matstand (alltid frityr). Mobiltelefonforsaljare med lockande reklamblink. Ljusen och livet glesnar. Det bar uppat, och snart omfamnas vi av en tat dimma. Bussen kranger. En vattenflaska aker fram o tillbaka. Far kanslan av att bussen kors med autopilot. Sikten ar endast nagra meter. Men jag kanner mig ovanligt lugn (alla bergspassager har kanske givit radslan en torn). Den spanskdubbade filmen borjar. Ingen verkar bry sig. Det ar kvall och manga vrider sig i somnforsok. Ett barn borjar skrika. Bussen kranger. Flaskan slar. En stark urinlukt sprider sig (en klassiker i den har delen av varlden. Toalettlukten sprids med ac-anlaggningen. Jag har varit med om varre..). Barnet skriker (barn borde vara barnforbjudna pa bussar, och jag borde ga i en sjalvbeharskningskurs). Vi far fram i mjolkvaven likt en stillastaende tidskapsel. Snart ett annat rum, en annan tid. Men dimman lattar och vi far utat. Resan nedat laglandet har borjat. Det enda som hors ar satenas skramlande. Satena ar for ovrigt feldimensionerade. Svanken varker. 15 timmar kvar. Den fratande urinlukten har upphort. Jag dricker det sista av vart tetrapacksvin (det importerade vinet i Peru ar dyrt!). Chaufforen slapper pa bromsen. Vi susar utfor backarna som verkar vara oandliga. TVn lyser svart. Jag somnar. Frukoststopp i okensamhalle. Hettan trycker redan (tydligen varmaste platsen i Peru). Mina hoglandsanpassade raggsocksbekladda fotter svettas. Kycklingmacka. Resan fortsatter. 8 timmar kvar. Annu en dvd aker in. Charmor efter charmor sjunger ut sitt hjartas sorg i inspelningar fran 70-talet. Busskvinna sitter som forhaxad. Utanfor stekhet oken. Gra sand och graa berg. Manniskor har anda bestamt sig for att bo har. Hyddor. Byar. Glassforsaljare susar forbi.
Plotsligt havet! Det efterlangtade Stilla havet. Jag kanner mig upprymd. Lattad. Efter veckor av berg och ater berg har min havslangtan blivit allt starkare. Nu ar det har. Blagrona vagor slar in mot okenstranden. Fortfarande grasvart sand sa langt ogat nar. Men pa ena sidan stracker Stilla havet ut sig! Det gra overgar i gront. Oknens skjul forvandlas till statliga rivierahus. Tjejen pa hoger sida haller en vaska krampaktigt i sitt kna. Munnen gapar. Hon sover. Munnen gapar sig igenom oknen, havet och det grona. I hogtalarna skranar nu en forfarlig talkshow. Tjut. Tjat. Det inspelade skrattet danar (bussen sitter tyst). Allt overrostas. Inte en tanke gar igenom oskadd. Mitt tinitusora tjuter aven det (trots oronproppar). Jag kokar. Jag forbannar. Jag biter mig i handen. Jag borde ga i en sjalvbeharskningskurs (el be nagon sanka, vilket jag faktiskt gor senare trots att hela min svenska forsiktighet skriker av forskrackelse).
Snart en ny forstad. En ny huvudstad. Lima ar har och vi ska till stranden och bada!
Heppare!
/F.
Borjar pa allvar bli lite trott pa dessa berg (nu over en manad i de argentinska och bolivianska bergen). Jag langtar efter havet! Min teori ar att uppvaxten vid kusten har skapat ett beroende till havet. Havets magiska och sugande kraft ar ingen myt. Jag kanner mig instangd, som att kroppen sager ifran – “du behover saltvattnet, de oppna vidderna och lugnet”. Jag kampar inte emot. Om nagra dagar ar vi pavag mot stilla havet. Men forst Machu Pichu.
Men nu till Bolivia och det positiva med detta sprakande land. Jag blev glatt overraskad efter en del negativa omdomen som vi fatt pa vagen. Dalig mat. Dalig service (som om man aker hit for servicens skull..).
Jag visste att det skulle vara annorlunda fran Argentina, men jag hade anda ingen inre bild av hur det skulle vara. Skillnaden ar slaende. Efter att vi korsat gransen i norra Argentina tar vi en buss fran den ledsna gransstaden (gransstader brukar vara ganska ledsna, tank svinesund.). Bussen hoppar fram pa grabruna grusvagar. Dammet soker sig in overrallt, och innan man vet ordet av det sa ar nasan fylld. Strupen kanns obehagligt torr. I hogtalarna skranar den elandiga bolivianska popmusiken och jag svar over mina kansliga tinitusoron. Med igenproppade oron och nasa aker vi mot staden Tupisa. Det star redan klart att Argentina ar disco och Bolivia rock`n roll.
Lika trott jag ar pa hojden just nu, lika tagen var jag av bergen da. I tupisa tog vi en ridtur som jag kommer minnas som en av de basta nagonsin. Landskapet paminner om vilda vastern (kopplingen finns dar. Det var hit Butch Kassidy och Sundance Kid flydde efter ett antal mord och ran i Argentina). Vi overnattade i en liten by som paminde om sandstaden i en av de forsta Star warsfilmerna. Det kandes som om allt var byggt av den grabruna sanden. Bergen ar mineralriak vilket gor att de skiftar i alla dess farger. Detta kompliterades av tva stycken regnbagar som reste sig over oss. Dagen darpa bytte jag och Elin hastar. Hon fick min sega och gigantiska hast Bengt. Och jag fick hennes lilla allerta springare (inget namn). Jag ville ju galopera, och galopera fick jag. Den drog ivag som ett spjut. Efter hand nar jag markte att den inte lyssnade pa mina stoppljud “sjhhh sjhhh” och mina verkningslosa dragningar i tommarna fick jag panik. Vi svavade fram i en fart jag aldrig upplevt forut och utan ande. Jag maste sett galen ut nar jag passerade en annan grupp med turister. Ogonen utsparrade och forjaves frustande sjuhh sjuhh. Till slut stannade den svarta lilla marren och pustade ut. Efter det fick jag reda pa vilket tjuvknepet var for att fa stopp pa den stingsliga hasten. Tack for det!
Sondagen darpa var det folkomrostning i Tupisa. Ett verkligt historiskt val om forandring av konstitutionen, som Evo Morales och hans regering arbetat med sen de tillsattes. Det huvudsakliga punkterna handlade om:
64% av befolkningen rostade ja for den nya konstitutionen. Pa gatorna var det fest, och det fanns en kansla av overklighet. Efter flera hundra ar av fortryck fick ursprungsbefolkningen nu i Bolivia en slags upprattelse. Men problem kvarstar. Evos parti har inte majoritet i senaten, vilket gor det valdigt svart att fa igenom alla lagandringar som kravs for att skapa en helt ny konstitution. Inget ar fullkomligt!
Efter Tupisa tog vi en jeeptur genom Bolivias Salaroken. En gammal saltvattenssjo som nu ar urtorkad och som bildat en saltoken. Tusen och ater tusentals turister tar dessa tredagars jeepturer fran den lilla staden Uyuni. Det fanns mer att se pa den har resan, men jag tyckte inte det var jattemycket att hanga i gran. Har svart for arrangerade guideturer dar allt redan ar forbestamt. Dessutom var det har jag blev sjuk forsta gangen. Forsta natten spenderades med (jag skojar inte) 20 filtar (frossbrytningarna var inget leka med) och en ommande mage.
Darefter akte vi till Potosi. Staden var en gang (pa 1500-t) en av varldens rikaste lander. Befolkningen var storre an Londons. Det fanns dansskolor, operahus, spelhallar och horhus, men rikedomarna kom nan annanstans ifran. Berget Cerro rico matade Europa med enorma mangder silver, och mycket talar for att vasteruropas industriella utveckling skyndades pa genom silverfyndigheterna fran Potosi. Det sags att Spanjorerna kunde ha byggt en bro fran Cerro rico anda till Spanien med allt silver. Efter glansdagarna forsvann spanjorerna och silvret. Det befolkningen i Potosi kan skryta om idag ar just dess historia och att staden ar den hogst belagna i varlden (4060 m). Potosi i sig ar mycket vacker. Den koloniala arkitekturen och de smala granderna skapar en sagolik stad som bedarar.
Efter Potosi har jag och Elin spendarat manga timmar bland gamla stenbekladda gator i Sucre och La Paz. Ofta med vyer ut over uraldriga hustak och kyrktorn sa langt ogat kan na (Potosi har 36st, pa 120 000 inv). Staderna i Bolivia ar slaende vackra. Det kuperade landskapet skapar en dynamik som gor att ingen stad ar den andra lik. I La Paz har staden utvidgats upp i bergen. Husen vaxer som klasar precis overallt dar det finns utrymme. Att de haller sig kvar pa stupbranta bergen under regnperioden ar en gata. Vi akte buss upp till forstaden El Alto dar Evo Morales nagra dagar innan hade kungjort den nya konstitutionen. Vi gick pa sondagsmarknaden. En oandlig marknad dar det saldes gammal skrot och annan krimskrams. Vi hittade antligen ett reseschack. Vi borjade spela for nagra veckor sen pa caféer dar det fanns schack. Nu spelas det varenda dag. Det som slog mig dar pa marknaden var ljudnivan. Overallt i Bolivia later det! Om det inte ar den elandiga popmusiken sa ar det nan forsaljare som skranar for fulla muggar. Den som later hogst den finns. Och den som finns den overlever genom att salja mest. Mina oronproppar har aldrig varit sa anvanda och min tinitus har aldrig varit sa utsatt.
Jag ska avsluta genom att beratta om de kanske tva mest markliga upplevelserna i Bolivia. I Potosi foljde jag med pa en guidad tur in i berget Cerro rico som idag ser ut som en sweizcherost inuti efter alla gruvgangar. Faktum ar att stora delar av staden an idag lever pa silvret och den gruvindustri den fortfarande ger upphov till. Kortfattat – livet for gruvarbetarna ar ingen barnlek. Trots det jobbar det barn i manga av gruvorna. Vi traffade pa en kille pa 13 ar som ensam jobbade nere pa tredje nivan (inget for klaustrofobiker). Jobbet att spranga fram nytt berg ar langt ifran riskfritt. Han tuggade apatiskt pa sina kokablad. Blicken var tom. Vi fick stalla fragor om vi ville, och “varsegod att fotografera”. Det var overkligt! Snart var vi pa ovanjord och kunde varma oss med en cafe con leche pa nan av stans mysiga fik.
Det finns en bra dokumentar som heter “The devils miner”, och den handlar just om en liten pojke som jobbar som gruvarbetare i Potosi (en valtackt bild av livet i det inre). Gruvarbetarna ber till guden Tio – djavulen, som har kontroll pa berget och underjorden. Det ar han som belonar arbetarna med mineralfyndigheter eller ser till att olyckor sker. Det paradoxala ar att det var spanjorerna som en gang i tiden fick gruvarbetarna (slavarna) att tro pa guden Tio for att halla dem i shack. Nu vagar ingen misstro Tio.
Den andra upplevelsen var i La paz. Dar finns ett fangelse som heter San Pedro som ligger mitt i staden. Fangelset ar som ett litet samhalle i sig. Det finns affarer och restauranger, och fangarna hyr sina egna lagenheter. Efter nagra ar i fangeskap far fangarna ta in sina barn och fruar som kan bo hos dom. Det satt en svensk dar for nagra arsen. Efter ca sex ar lyckades han fly till Sverige med sin familj pa en permision (barnen fick han under fangelsetiden med en boliviansk tjej). Idag lever han svenssonliv i Kungalv (det finns en bok om det hela – “El Chocko” . For nagra arsen var det en fange som knackte idén om att borja med guidade turer for turister. Nar vi fick hora detta var det svart att motsta tanken pa att fa se detta spektakel. En portugis med en gangstrig wiskeyrost tog hand om oss. Han forklarade att han suttit dar i atta manader, och att handlade om pengar. Utan pengar ar man dod. Fangelset ar strikt hierarktiskt. De med mest pengar (som har hand om kokainhandeln) har de finaste lagenheterna. Han hade turen att fa guidejobbet sa att han kunde dra in lite extra pengar. Overallt springer det runt barn. Vi ger dom godis och kakor som man i forvag har betts att ta med in. Till fangarna som vi moter pa vandringen ger vi cigaretter. Allt ar surrealistiskt. Allt ar valorganiserat, och fangarna beter civiliserat och lugnt. De riktiga galningarna ser vi aldrig. De sitter pa en annan avdelning, fran vilken det kastas stenar in pa var avdelning dar vi gar. Var guide skrattar ljudligt nar stenarna nastan traffar de som star och tvattar nedanfor. Overallt tvattas det. Det kanns som att tvattarna ar de lagst staende. De som overlever genom att tvatta de maktigas klader. Val utanfor traffar vi en f.d. fange fran Sydafrika. Han berattar att han aven suttit som dodsdomd pa ett fangelse i Pakistan, men han fick pa nat satt frisedel. Sen hamnade han har i San Pedrofangelset… (vem hade inte bytt bana efter att ha varit dodsdomd pa ett pakistanskt fangelse??). Manga sitter inne for narkotikasmuggling, och det gjorde av den svenske killen som hette Jonas. Killen fran Sydafrika kande honom. Han var tydligen en trevlig kille.
Maste sluta nu. Axlarna varker och magen kvider. Men vad det galler Bolivia sa ar landet och manniskorna nat alldeles speciellt (trotts hojden). For det mesta mots man av en varme och vanlighet som argentinarna ar langt ifran. Och bade servicen och maten har faktiskt varit slaende bra!..
Heppare/F.
Bob: Jo Stefan kanner jag. En riktig spjuver! Fragade du inte om den gemensamma namnaren? Och jo jag ska forsoka ladda upp lite bilder. Om nagra dagar ska vi till havet dar slappa tider vantar. Da ska jag ta mig an detta (om bra uppkoppling finns). Just det i, i sommar, ska vi gora dromfilmen och filmen om tanten vid graven da?
Fred (kom in naken o ville ha gruppsex): Senior Muerte, qien?
David: Jo jag kopierade en bit av texten forst fran worddok till mejl, sen fr mejl till wordpress! kanske kan ha med det att gora?
Fan vad härligt att läsa. Jag har varit så busy med Couchsurfing det senaste, visst jobbade du med en Stefan på SVT Väst? – han och en reporter gjorde ett litet inslag om CS i måndags. Ska sändas nästa fredag. Jag föredrar helt klart att vara bakom kameran. Huja. Men du, ladda upp lite bilder i ditt nästa inlägg vettja!
Evo drar, Hugo får sitta länge.
Stötte ni på Senor Muerte i Argentina?
Må väl!
Shit, vad absurt det blir att läsa om dina strapatser i relation till ens egna vardagsbekymmer. Skriv mer – riktigt intressant!
Måste bara fråga: Klistrade du in ditt inlägg från Word eller något liknande? Det såg lite kaiko ut först.
Much love!
Ar nu pavag upp i norra argentina till bergen och molnen. Ska bli skont med lugn o ro. Jag ska forsoka aterge lite av vad som hant.
Jag borjar med motet med micke (fassans gamla van, som nu bor Uruguay). Som sagt sa uppdagades det snabbt att han tampades med en rad svarigheter. Jag akte i vilket falls som helst dit o halsade pa han o hans fru i La Paloma. Det slog mig direkt nar jag klev av bussen att inte mkt hade forandrats sen sist jag var dar med fassan. Vagen utanfor hade blivit asfalterad. Limetradet i deras tradgard var borttaget. Men brodleveransen pa morgonen med hast o vagn kvarstod. Fick en flashback av en handelse da jag o en grannpojke lekte. Vi smorde in oss med leran i diket utanfor huset. Skramde fassan med det infodingska utseendet.
Val inne i huset uppdagades det snabbt att det fanns mer problem. Hela familjen var i upplosningstillstand. Osamjan gick inte att ta miste pa, och ganska snart borjade jag angra mig. Men trots alkoholproblem, paranoja o scitzofreni sa fick jag efter ett tag bra kontakt med Micke. Vi hade langa samtal om galenskapens positiva och negativa sidor. Laste poesi och pratade om filmen jag holl pa att gora i Uruguay. For forsta gangen kande jag styrkan i poesin. Tidigare har jag haft svart att ta till mig de abstrakta gestaltningarna. Men Micke har en van som ar poet och verkligen vet pa vilka knappar man ska trycka. En slags vardagspoesi som sprakade om tillvarons magi. Precis sa som jag vill att en bra film ska vara.
Jag akte darifran med en bra kansla. Motte upp med Elin (ett markligt men fint mote efter en mandad pa skilda vagar) i Punta del diablo. Firade jul med att laga stormiddag pa hostelet. Over 30 pers samsade i koket, och var potatisgratang fick hogsta betyg.. Sen firade vi nyar i Cabo Polonio. Bodde i talt. Filmade. Badade. Tog det lugnt. Sen atervande vi till Micke o hans familj i La paloma. En stor overraskning for dem. Vi stannade en dag extra for att se o lyssna pa King jorge. En bluesgubbe fran Gbg som en gang spelat med Jimmie H (han ar ursprungligen fran staterna, men driver tidvis en bluessvartklubb i majorna – sandarna). Ett besok dar ar redan uppbokat for den kommande varen.
Nu hoppar vi nan vecka framat till Buenos aires. Jag fick kontakt med en fotograf o till lika skejtare via couchsurfing.com. Jag o Elin traffade honom over en ol. Vi fick erbjudandet att komma o bo hos han o hans familj (han bodde fortfarande hemma). Han bodde i den norra delen av staden dar husen sag lite finare ut. Deras hus uppenbarade sig som ett slott (iallafall i vara ogon). Vi fick bo i ett eget litet hus pa baksidan. Inte riktit vad man forvantar sig av ett mote pa couch-forumet. Det visade sig vara fadrens fodelsedag (som ar polis), och vi blev inbjudna pa pizza o lite baluns. Mamman i huset ar numera nan slags hemmafru efter att ha slitit ut sig pa advokatyrket. Och det var hon som jag tog kontakt med i forsta hand pa couch-forumet. Att bjuda hem resande folk har blivit hennes nya projekt.
Vi blev aven bjudna till att folja med Patricio (som sonen heter) till hans polares lantstalle. Elin akte i forvag norrut (jag kande ett trangande behov av att praktisera min spanska, vilket inte gors lika latt da Elin redan ar haj pa spraket, sa jag akte med till lantstallet). Vi akte i en gammal Cheva in mot pampas. En varld oppnade sig som inte var av min varld. Sjalva lantstallet, som de kallade for el campo, var gigantiskt. En ectansia som var forfarligt stor helt enkelt. Oxar far o svin, o han dansar underbar tango. Nej, taube igen. Men de hade faktiskt kossor i tusental, hastar hundar, katter, ca fem hus som lag utspridda over el campo. Pool, tennisbana. Ja hela rasket helt enkelt. Agarna av stallet ager huset som Hotell Hilton hyr utav i BA. Sa resurserna finns. Patricios polare visade sig vara valdigt trevliga, snygga o valuppfostrade pojkar. Det bjods pa mat o dryck serverat av de tva koksorna (nar det skulle atas asado, grillat, fick man ga till det specialla asadohuset).
Jag vagde upp situationen med att lasa “mig ager ingen” av Asa Linderborg. Hastturen tackade jag naturligtvis ja till. Drangen, eller gauchon som de sa gjorde iordning hastarna sen var det bara att lagga vidderna bakom sig..
Jag var pa nat vis glatt overraskad over deras satt att vara pa. Det fanns inga av de oversittartendenser som brukar kannetecknas av bratts, trots att de alla hade sin framtid utstakad for lange sedan. Jag kande mig dock ratt ensam nar det pa tvn i ena rummet rasade ett krig pa vastbanken, o i andra rummet spelades det slaktartvspel av sallan skadat slag. Helgen blev i vilket fall en intressant upplevelse.
Darefter akte jag norrut till Elin och den tillvaro man ar mer van vid. Jag alskar verkligen dessa berg. Molnen o fargskiftningarna o kanslan av att vara en valdigt liten gla skit. Men det finns ocksa en baksida. Jag har valdigt svart for bussfarderna. De stupande ravinerna. Ilningarna langs med ryggraden. Radslan for att fara ut for nasta stup. Men vad ska man gora. Supa sig full kanske?
Nu ar det slut for denna sega sammanfattning. Vi ska snart dra vidare till nasta by dar tandemcykling och vinprovning vantar!
Heppare
/F.