Såg den här videon tidigare idag och jag har verkligen svårt att sluta skratta.Gammal tant utlöser airbag
Ingen kommentar än.
Först och främst: Robert Gustavsson-referens. 10 poäng! Men nog med skryt. Här följer inte en blogg, utan blott en förfrågan apropå nedan publicerade hallelujahn om Twitter. Jag är nästan färdig med en Twitter-liknande mikrobloggfunktion här på Heylisa och vill lufta mina funderingar med er, kollegor och vänner.
Namnförslag: spårvagnsmikroblogg —Trikker, den 3,5:e dvärgenmikroblogg — Snitter, aggressionsmikroblog — Kickers, knasig produktplaceringsmikroblogg — Skittler, passiv tråkmikroblogg — Sitter. Mustasch- och frisyrmikroblogg — Fritzler. Och så vidare.
Det kommer alltså att handla om möjlighet att posta två olika sorters inlägg — antingen ett vanlig inlägg, likt detta, eller en enkel rad. Den senare raden visas på ett annorlunda sätt och fältet för att skriva in sitt lilla budskap finns, för oss inloggade Heylisor, direkt här under namnen. Man behöver alltså inte gå in i WordPress för att skriva, det räcker med att vara inloggad.
Det är alltså ganska enkelt att konstant mata in one-liners från sin menlösa tillvaro. Och det ska, hoppas jag, vara lika enkelt att kommentera dessa menlösheter. Men det kan ju inte tävla med det riktiga Twitter, så för er som använder det blir det lite tokigt. Alternativet är att integrera Twitter-feeden, men då måste alla skaffa riktiga Twitter alternativt inte vara med i gänget.
Vad tycker ni? Jag vill mest ha det för att kunna skriva av sig lite snabbt och lätt, utan omfångs- och kvalitetskrav. Kommentera!
Visa kommentarer (18) »
jag är för exklusivitet. lite som elit-listan eller vad den nu kallades.
Att göra sajten för avancerad är att mörda den en smula. Det är ju enkelheten som är så briljant: tolv människor, tolv sidor. Men å andra sidan, finns viljan så kör i vind, jag kanske tycker det är hur ball som helst om några veckor.
Förresten så är jag sugen på att göra den här sidan mer exklusiv. Folk länkar ju till heylisa på sin facebook och några klick senare stirrar fjärran främlingar rakt upp i anus på Sofias katt. I sådana lägen avhåller jag mig gärna från att delge er mina högerextrema slagord och känslomässiga anekdoter.
Kalla det en paranoid inställning och överdriven tro på att folk faktiskt är intresserade av vad jag har för mig. Men så känner jag.
Spontant så känner jag att en mobilapplikation vore på sin plats för att det skall kunna ge något. Det är väl lite grejen med “minibloggalternativen”? Oder?
Intergration med Twitter kan vara att föredra, om man nu kan lyckas “utesluta” en del från Heylisa.
censur, nej; bortsorteringsmöjlighet, ja = splendid
Ah, vad svårt det är. Kan inte någon annan uttala sig?
Som Marcus skriver, jag tror att alla är socialt kompetenta nog att avgöra vad som är vettigt att skriva. Sedan kan jag lägga in möjligheten att sortera bort alla kortinlägg, för de som så önskar göra.
najnaj, vitsen med skiten är att det är kravlöst och skit!!! Det är ju bara en kanal ut som jag tycker folk ska få använda bäst de vill. Ska vi lägga på redaktionsbeslut på heylisa-twittern fallerar det. Låt folk skriva om öl på tivoli och mål som skjuts eller låtar som är bra. Det är väl upp till den som läser att agera på det eller inte. Sen fattar väl de på heylisa vad andra heylisor brukar vara intresserade av, det är ju inte så att jag skriver milslånga inlägg om piezotouchelement som jag vet att folk skiter i. Det skulle väl inte bli ngn skillnad om man bara kan skriva en rad?
Vi kanske ska göra det till Snabba Kulturtipset. Möjlighet att posta musik (artist, titel och länk), film (titel och länk) eller länk (text och länk). Vi är ju alla rätt kulturellt intresserade vi ungdomar. Eh?
Klockan är 3.23 och det är med andra ord större chans att kunna publicera något alls på heylisa från den här skit-ispn som jag och Chrille sitter hemma med. Mycket märkligt, men så är det. Nu till saken; jag är lite kluven i frågan. Jag skulle absolut hellre vilja publicera mina mikroblog-nonsens-grejer här än på facebook, vilket jag tror är fallet för oss flesta (utom Linda då – som hatar Facebook, men älskar Twitter). Personligen har Twitter aldrig givet mig nåt givande, Facebook gör det då och då, in emellan oerhört många timmar dötid. Om David vill, och orkar, göra det som Chrille föreslår är jag all-for-it. Jag är av den karaktären att jag läser allt, som jag en gång gått med på att läsa. Till exempel hela Metro (utom sport och schlager) när jag kör färdtjänstbuss. Jag känner inte för att läsa det som Linda twittrar om, eller när nån jävel har sparkat in ett mål. Jag vill däremot hemskt gärna veta när David har upptäckt ett nytt Koushik. Kanske kan man filtrera det hela genom taggarna? Musiktips t.ex. tar jag nämligen gladeligen emot från hela heylisa. Men egentligen tycker jag allt är tillräckligt som det är. Konservativ kraft!
ultimat vore om man på eget bevåg kunde välja vilka heylisatwittrare man ville ta del av. typ, på var och ens sida kryssas i vilka personer man vill följa. hur det skulle skapas låter jag emellertid vara 100% osagt.
då kan vi ju också tävla mot varandra. min läses av alla 12, hur många läser din?
jag vill verkligen poängtera att jag inte är emot idén, snarare tvärtom (jag har blivit långt mer teknikvänlig). dock vill jag exempelvis bli matad av kontinuerliga musiktips, men inte med oändliga beskrivningar av kungöl på tivoli.
jag vill kunna välja.
Jag håller med den sysslolöse. Vi kanske ska se det som ett sätt att skriva lite enklare Heylisa-inlägg, inte en konkurrent till Twitter. Personligen hade jag mest tänkt använda det för att föra fram lite bra mysik.
en annan har ju en del dötid vilken fylls med vansinnesklick på uppdateringsknappen, menar jag.
marcus: som du då, vilken din replikfrekvens på mitt inlägg bevisar.
Jag tycker Chrille skall tvingas ha en mobilklient som gör att han är up-to-speed med alla våra andras äventyr med vilka tv-program vi tittar på och hur vår avföring är
mitt motstånd är inte teknikaliskt. jag vänder mig emot att oavbrutet tvingas läsa hin håles all smörja. jag klarar inte, på rent mänskliga grunder, av ett sådant konstant informationsartilleri, och därför är twitter djävulen.
fixa gärna en avstängningsmekanism/ dölj, om möjligt, givet att twittrering infogas i heylisarepertoaren. av humanitära skäl.
Inga dubbla negationer efter 22.00! Mitt förstånd fick tänka bra länge där.
Fördelen med att återuppfinna hjulet är att det, misstänker jag, är bra mycket enklare att implementera. Vet inte hur väl man kan filtrera Twittringar i en eventuell integration med WP, för jag antar att man inte man inte vill att allt man skriver om allt och till alla ska hamna på Heylisa. Men men, det kanske går att fixa.
vad är nackdelen med att inte återuppfinna hjulet?
Nu kanske jag borde hålla min åsikt Schweiz innan folk tänkt till själva, men jag föredrar ju att hålla mig till en intern grej, utan Twitter-konton.
jag kan tänka mig det mesta, bara det inte integrerar riktig twitter inom heylisasfären. för det gillar jag då verkligen inte. fast alla andra kanske omhuldar twitter? isf röstas jag väl ned.
jag säger bara en sak:
twitter!!
det är genialiskt! jag älskar det och lägger all min tid på det.
följ mig på:
www.twitter.com/lilivanilli
Visa kommentarer (2) »
Trodde vi va klara med Twitter här på Heylisa 
Har har du/ni “min” Twitter: http://twitter.com/unic
Washington
15 April, 2009, klockan 2:34
Etiketter: Philadelphia, Resa, Taskigt rim, Washington
3 kommentarer
Med god bakfylla och sömnbrist i bilen jag åt min baguette
När jag till Washington åkte med fyra människor jag aldrig sett
Efter en trevlig fredagsmiddag i gott sällskap hissen till ny förfest vi tog
Mången gott skratt senare och utkastade av vakter mot klubblivet vi drog
Med blykepsen under armen inmundigades de ljuvaste frukostpannkakor med sirap
Till tonerna av Mew gick jag sedan omkring i tio timmar under lördagens långa etapp
g
Vita hus, Watergate, Arlington, Pentagon och parlament
Nyklassicism, museer, samt en stor uppsjö andra monument
Allt detta hann jag se på min alltför korta odyssé
Denna stad höjde sannerligen min livskvalité
En snabb vända i Philadelphia senare åter i New York jag var
Men via bilder på facebook görs känslan för alla förnimbar
Visa kommentarer (3) »
Låg klass? 60-årskalaset är ju jubileumens jubileum! All respekt till dina rim, fo’ shizzle.
60-ars kalas har du nog ratt i. Valdigt lag klass pa detta inlagg…
Nu vet jag vem jag ska tillfråga som toastmaster på 60-årskalaset. Huzzah!
Så var man tillbaka igen! Tillbaka till en märklig vardagsblandning av gött och ångest.
Vi tog en nattbuss från Santiago, och så var cirkeln sluten. Nio dagar i Buenos aires var vad som återstod av fyra månaders resa. Vår plan var bla att filma så mkt tango vi kunde. La catedral var tangostallet med stort T. En fantastisk gammal fabrikslokal som stod för BA tangoundergroundscen. Ägaren ville först ha 2500 euro för besväret. Efter att ha förklarat att det svenska kulturklimatet inte heller var en dans på rosor så fick vi över honom på vår sida (något som kändes som en omöjlighet i början). Kontrakt skrevs och vi var på banan. Då återstod en vecka och stressen började komma över mig. Idén till filmen kom när vi var på La catedral första gången i BA fyra månader tidigare. Tanken är att spegla den klassiska argentinska tangon mot den finska tangon. Likheter och olikheter mellan musiken, människorna och kulturen i sig. Båda länderna andas tango fast på olika sätt. Finländarna har skapat en egen stil som de är ensamma om i världen. Den övriga tangon är i princip likadan som den argentinska. Ett gigantprojekt om man så vill. Men vi hade vårt schema som skulle täcka lite av deras nationalkultur. I efterhand så känns det helt ok med tanke på hur lite tid som fanns till handa.
Förutom tangon så gjorde vi vad som börs göras i Buenos aires. Åt stora köttstycken (dock inte Elin som är veg). Kände lite på nattlivet. Shoppade i Palermo.
När det var dags för hemfärd var jag helt slut. Det sista finalrejset med tangon tog på krafterna. Elin och jag hade olika flajter hem. Hennes flyg gick några timmar tidigare. Vi sa hej då, och jag var ensam på flygplatsen. En konstig känsla efter att ha rest tillsammans i tre månader. Jag skulle återigen mellanlanda i Atlanta. Sov dåligt på flyget. Väl framme i Atlanta började jag noja mig för deras förhörsmetoder. I usa kan man inte göra vanlig transfer. Alla måste officiellt in i landet. Gillar inte känslan av att känna sig skyldig till nåt man inte gjort. Men det gick hyfsat smidigt ändå. Ännu tröttare nu. Satte mig och läste Snabba cash. Två killar kommer fram och frågar om de får slå sig ner. Visst. Det visar att de är från Sverige. Den ena utbrister på rinkebysvenska. ”Fan läser du snabba cash. Den är skitgrym”. De var krögare och hade startat upp en restaurang i LA och höll på med diamantbuisniss.. ”Vi är krögare, men vi håller ju inte på som dom där i den boken”. Hehe, visst, tänkte jag! Vi hade en trevlig pratstund. Snackade om problemen kring integrationen i Sverige. De förstod varför svennar blev förbannade på blattarna. Vissa sköter sig tydligen inte, och de var förbannade för att få skit pga av att vissa inte vill spela spelets regler. ”Svenskar är för snälla”. När de är i usa kallar de sig för svenskar. Jag kan tänka mig reaktionen. En Iraksyrier, och en alban..
Efter detta, flyg hem till Sverige. Arlanda tidig morgon den 27.e mars. Min trötthet hade gått över till nåt annat än vanlig trötthet. Kroppen gick i försvarsställning, och gav mig ytterligare energi till att ta mig till fassans bekanta som jag skulle spendera de närmsta dagarna hos. Efter en helg i vilans tecken så var det dags att söka jobb. Att flytta till sthlm är inget jag är direkt sugen på, men jag hoppas på att kunna ta några frilanskneg där, eller ev nåt projekt om så finns. Vad det gäller jobb i Gbg så ser det torrt ut. Efter ytterligare några dagars hattande mellan diverse produktionsbolag kunde jag äntligen åka hem till Götet och Bobs lägenhet.
Det känns aningen tomt och lite visset att vara hemma igen totalt pank och utan jobb. Jag isolerar mig i Bobs lägenhet. Lever på hans övervintrade pesto som jag blandar med silverfiskar (bra m protein). Vissa gör olika insatser för sina vänner. Bob sket i att städa, vilket nu gör att jag klarar våren ut… (skoja bara bob. Inga silverfiskar här inte). Har i alla fall städat lägenheten. Imponerades av bobs alla rengöringsmedel. Lika imponerad som jag då blev, lika besviken blev jag då ingen mopp hittades. Skurade sittandes på knäna. När jag var färdig hittade jag den jäkla skurmoppen på toa. Typiskt!
Nu fortsätter jobbsökandet. Gbg ska återerövras!
Heppåre!
Ingen kommentar än.
Luva 4 Life är mitt senaste klädprojekt. Jag har helt enkelt tagit en luva från en täckjacka och transformerat den till 4 olika plagg. Inspirationen kommer mycket från byxor som kan vikas upp till shorts och jackor som kan vändas ut och in. Om man skaffar sig en garderob med vikbyxor, vändjacka och morfmössa behöver man aldrig vara rädd för att komma “overdressed” eller “underdressed” till ett party. 2009 är här för att stanna… i några månader till!
Om nån på heylisa är sugen på att köpa en så ring mig.
Visa kommentarer (4) »
underbart, önskar jag var upphovskvinnan till detta ultimata plagg!
Haha. Skoj att det fanns en låt som faktiskt hette Mr. Luva. Jag syftade ju på Boombastic. Hursomhelst, väldigt haute couture, Marcus!
Gött. Bruce fick lämna plats för Mr Luva Luva i morgonens soundtrack. Haha. Du är vacker i din luva. Jag tyckte inte det såg Helt galet ut på första bilden, faktiskt. För övrigt måste jag sitta med vänstra hörlurssladden i munnen för att den inte ska glappa. Konstant tränande av käken, javisst!
Mr. Luva Luva… Mmmm.
Up up and away!
8 April, 2009, klockan 7:40
Etiketter: kuddkrig, New York, planer, prospect park, roadtrip
3 kommentarer
Just nu sitter jag här i mitt nya näste i Brooklyn. Chrille har gått och lagt sig efter att ha skrivit om hur hans liv här i NYC ser ut. Det är inte roligt för mannen, men snart kommer sommaren, och med den Karro, förhoppningsvis ett jobberbjudande och kanske dessutom Dagsfest (hemligt hemligt, än så länge vad det är!)
I fredags skickade Chrille mig ett mess där han meddelade att han och la familia var på Jazzklubben på Christopher Street. Jag gick och kollade på gatan efter en sådan, det fanns en, men där var de inte, jag gick lite österut och såg två killar stå och grovhångla, vad trevligt att det kan göra det öppet tänkte jag, sedan gick jag västerut tills jag kom till Hudson River. Där fanns en telefonautomat som jag försökte ringa Chrille med, men jag kom inte fram. När jag lägger på frågar en knubbig svart man mig om jag vill följa med honom in på en bakgata, jag säger nej, jag letar efter mina vänner, -men vi kan vara vänner, häng med in här bara, -nej, de är på den här gatan, och så svarade jag svävande på hans frågor, tills han vid nästa kvarter mumlade att det var hans födelsedag och det enda han ville var att få sin kuk avsugen, jag svarade givetvis att det får han hitta nån annan att göra och gick vidare. När jag sedan gick österut igen började jag titta lite mer på de andra flanörerna och vad som erbjöds i de färgglada butikerna. Så nu behöver ni inte gå igenom Craig’s list personals när ni kommer till NYC, kära homosexuella. Gå rakt till Christopher Street och få er en trevlig stund. Jag mötte upp med Björkdahlarna när jag hade snurrat runt en stund och börjat leta reda på tuben hem, då jag snubblade på Bleecker St och stället där vi varit med Håkan och Johan. Givetvis var det ju det han hade menat. Vi tog en öl med päronen och sedan tog vi några till, Chrille, Hanna och jag. Vi skulle kolla läget på ett ställe där en tjej på Couchsurfing hade 25-årsskiva, ett ställe som erbjöd en kul deal: ta på dig en rysk rock, mössa och gå in i ett rum fullt med vodka. Med dig har du ett glas – av is. Snacka om binge drinking! Dock var vi sena och $15 var lite saftigt, så vi gick femtio meter till, till Motor City Bar, där tydligen Olers och Håkan spenderat sin sista kväll i NYC. Trevligt hak som spelade rockabilly och hade kvällen till ära en lättklädd dam som dansade på bardisken. WT och gött.
På lördagen tänkte jag ge mig in i ett kuddkrig på Wall Street. Det var tydligen batalj på Järntorget också. Dock glömde jag min kudde och kunde inte få upp dörrjäveln. Lite besviken följde jag efter ett gäng med kuddar, som hade sämre koll än min ursprungsrutt i tunnelbanan, så jag hann inte till Couchsurfingmötet som skulle vara innan kriget, så jag gjorde som så många andra: blev fotograf.
Vissa hade bra utgångsläge.
Vissa var bin.
Vissa ville inte riktigt ge sig in i smeten.
Till slut tröttnade man ju. Jag gick runt för att fota från ett annat håll, men då blev jag inte insläppt igen.
Så jag tog en promenad, ville ha en Ham & Greve på Pret, men det var stängt ty det ju trots allt var i Financial District på en lördag. Därefter hittade jag ett löv i en tv och så åkte jag hem och fick till slut upp dörrjäveln. Jag började faktiskt pilla med en sida, men så kom Plurre förbi. Vi gjorde lite Carbonara och sedan åkte vi med Russ in till stan och mötte upp med Danny, Russ’ studiekamrat, som är en jävla reko snubbe. Han hade besök av en trevlig, småbitter tjej från Pittsburgh som hette Kristen. Vi tog lite öl här och där, men det hände inte så värst mycket den kvällen.
No, he won’t. Han kommer att bli en ny Clinton. Spelar han sax?
Behövs det verkligen?
Vad är det för märklig sport de spelar på min söndagspromenad i Prospect Park? [Sista bilden.]
Mysigaste ungen på Grand Army Plaza.
På söndagen borde jag ha slagit Danny en signal. Han och Kristen skulle ut och leta reda på papegojor som lever i Green Wood Cemetery här i Brooklyn. Hon berättade historien om att på 60′tart brukade maffian öppna alla lådor på JFK och en gång kom en låda från Argentina med massa papegojor i. Jag läste nu på brooklynparrotts.com om att det bara är en teori. Hur som haver, de var min sorts personer. De hade kommit iväg för sent till kyrkogården, så den var stängd och det blev mörkt, men de hade i vart fall hunnit köpa Dominoes, som vi försökte lära oss spela när de kom förbi. Det var tråkigt så vi bytte till Texas Hold’em som blev en fight mellan mig och Danny, Kristen tyckte nog pokern var än mer tråkig och satt istället och textade som en kvinna av 2000-talet. Vid halv två-tiden lämnade vi Russ här hemma ty han skulle till rätten i New Jersey nästa dag (han körde en rutten bil hem från en filminspelning om ni undrar). Väl på Atlantic Avenue var Floyd’s, stället som har Boccia-spel stängt, så vi hamnade på stället mitt emot. Jag gillade det direkt, de spelade Björk, när jag kom ut från toan spelade de Sabbath. Jag var glad. De hade Stella på fat. Flott. Det var tydligen bartendern som hade kopplat in sin iPod med den trevliga musiken, vi snackade lite med honom och jag intog den vanliga, lyssnande rollen med Danny och Kristen. Jää jää. Trevligt hade vi i vart fall.
Igår började jag min nya livsstil. Säger vi. Jag drack inte någon öl (innan igår har jag ta mig fan druckit öl varenda dag sedan jag lämnade Sverige, semesteralkad, jag? nej nej). Och jag stack ut och sprang. Långt som fan. Inte för att jag sprang hela tiden direkt, men över en timme var jag ute i det härliga duggregnet. Enligt mig det perfekta joggingvädret. Igår kväll lagade Chrille en fashionabel måltid på aubergine. Den mannen har blivit värsta kocken med åren. Det var trevligt att samtala om lite planer inför sommaren.
När han sedan gick och lade sig pratade jag med Gabe på Facebook. Gabe är en amerikan som bor utanför Denver, Colorado, han soffsurfade hos mig i somras och nu ska jag inte bara göra det hos honom, vi ska också köra hans 1998 Sedan av nåt märke (sorry Olers, men du får mer detaljer senare) sådär en tusen mil ungefär. Ska bli helt jävla galet kul! Det blir som ni ser på kartan mest en resa genom Kanada, det där landet som man egentligen inte vet så mycket om, men det ska bli kul att ta reda på! Att det dessutom blir en nationalpark i Utah, Las Vegas, kanske L.A., San Francisco, Portland, Seattle och Boston i USA är ju inte fel det heller! I Kanada är platserna på kartan Vancouver, Jasper nationalpark, Calgary, Winnipeg, Sault Ste Marie, Toronto, Ottawa och Montreal. Get your motor running!
Visa kommentarer (3) »
Roligt med den globala kuddfighten! Jag befann mig utanför Myrorna vid Järntorget när slaget drog igång. En svensk student beklagade sig över allt dun i luften till sin utländska utbytesstudentkompis: “Yeah, I don’t know what you say in English but it’s called ‘pollen’”.
Givet! En fjärdedel runt jorden! Planen är att göra det på nära tre veckor. Vi åker lördagen den 25e april och planerar att vara framme i Boston runt den fjortonde maj. Sedan tar jag en sån där sexdollarsbuss till NY några dagar senare. Boston ska ju vara en schyst stad. Där kan man soffsurfa lite. Det är det som var starten på hela idén, att Gabe skulle köra och hälsa på sina föräldrar där. Lyckligt nog var han minns lika sugen som jag på att dra på en roadtrip!
För övrigt blir det nog en Bruce-jobbardag idag:
I’ve done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Men nu ska jag ut och springa i de tre härliga plusgraderna. Mössa på!
Haha, gött med lite judehumor. Det piggar alltid upp en trist arbetsdag.
Schysst resa, hur lång tid ska den ta? Det är ju jäääääävligt långa sträckor att köra. Jag och Fidde bilade i 5 timmar mellan San Diego och Las Vegas och efter halva sträckan var man mer än lovligt trött på öken, trots att jag verkligen gillar idén om öppna vidder.
Fast ändå: “On a rattlesnake speedway in the utah desert, I pick up my money and head back into town. Driving cross the waynesboro county line, I got the radio on and I’m just killing time”. Nu blev jag jävlare mig sugen ändå!
Jag trillar rätt trots att jag trillar dit. Jag är inne i zonen. Mina hörsnäckor som fått trumpeter, bygelhästar och smedjeverktyg att vibrera i extas förolyckades mycket tragiskt i lördags. Kirurgen förkunnade domen med en torr, närmast raspig röst, samtidigt chippandes efter andan. Hörsnäckorna gick i graven medan undertecknad väntade på diligensen. Ty er pennförare, er samlingspunkt i natten, er själsliga kartläsare, ert moraliska rättesnöre skulle handla hörlurar. Jag trillade rätt trots att jag trillade dit.
Den senaste tiden har varit fin, närmast smäktande. En flytt ger alltid ett nytt perspektiv på omgivningen och vardagen. Utmanande projekt medför kreativitet och arbetsvilja. Trevliga besök bjuder förutom utökade snusförråd på trevliga, om än sena, kvällar. Nya bekantskaper föranleder i vanlig ordning mycket nyfikenhet, spänning och erfarenheter. Soliga helgdagar med en bok i parken garvandes åt knattar som lirar Baseball i alldeles för stora hjälmar höjer såväl batterinivån som D-vitaminreserven. Ibland räcker det med något ack så litet för att hjärtat skall lysa upp. Andra gånger krävs det delande av hav ackompanjerat av digra mängder fisk och vin. Jag trängde något ack så litet. Jag fick vandra på havsbotten under en vinprovning. Vem behöver fisk då?
Visa kommentarer (3) »
Oh, en goding
Marcus: Du tänker på Tredje Rikets största stad?
En abstraktionsnivå på ord i följder som verkar förpacka ihop de New Yorksa arbetarna i behållare av samma molekyl. Endast en Plur och en Clur verkar nå de höjder av målande landskap som en läsare kan tänkas uppfatta som dröm och seans. Likheten är ett slag på en dimmig morgon i Sveriges svar på Malmö… Malmö.
Från La Blogotheque
Jag är ingen superstor fan av Fleet Foxes — jag föll för White Winter Hymnal och dess suveräna video — men albumet gjorde inte lika mycket för mig. Tydligen är det videoformatet som gäller för mig och pojkarna, ty ovan funna livespontaniteter framkallade känslor av äkthet och genuinitet som jag inte känt på ett bra tag.
Jag är en studiomusikkille (växelvarm). Jag kan uppskatta energin i en konsert men ser det utgivna ljudet på skiva/fil som det definitiva, det precisa hantverk som avsändaren avsåg för mottagaren. Men i det här fallet finner jag mig förtjust och nedcharmad på rygg av den nakna talangen. And lovin’ it!
Ingen kommentar än.
Kosmos är en katt.
Kära dagbok. Mycket har hänt.
Jag och gubben på bilden (11 år, jojominsann) blir sambos. Vi ska flytta en trappa upp, menat på ett icke sexuellt vis. Jag har varit och parasiterat i ett dödsbo och fyndat en 2,5:a för ett förmånligt pris. Utsikten över parken är kvar, balkongen blir lite större och levandskvaliteten ökar med det dubbla. Just det, Sofia ska också flytta dit.
Väldigt intressant var det att sälja lägenheten. Ångesten var påtaglig, skulle någon lägga ett bud eller? Olika mäklare har olika taktik och efter att ha träffat flera stycken av dem fastnade jag för typen klämkäck-kille-med-plats-för-humor-som-ändå-är-jävligt-buisness. Det visade sig vara ett bra val. Jag fick lite mer än vad jag hoppats på i dessa dystra tider. Bra för mig, sämre för min dator som nu kan betrakta sig som skrotmat.
***
Annars går jag mest och längtar till Tokyo. Ska tydligen vara sommarvarmt där i maj. Och även om solen tittat fram några gånger nu på senaste så har Malmö vintern/våren mest varit en evig uppvisning i icke-väder.
***
Såg Vicky Christina Barcelona i helgen. Och därmed förlängs listan av filmer gjorda av Woody Allen som är tråkiga, gubbsjuka och på det hela taget meningslösa.
***
Annars då? Same old, same old. Jobba och hela den biten. Inget speciellt har hänt och det är väl just det som är att börja bli vuxen. Man sitter och drömmer om semester. Lite runkigt egentligen, men jag jobbar i alla fall med något som jag oftast tycker är kreativt och kul. Ibland kunde jag dock önska att arbetstempot inte var så högt, hade varit trevligt att få lägga lite tid på texterna ibland så att de blev bra, utveckla sitt skrivande så att säga.
***
Bisarrt vad sugen jag är på att resa till New York. Nu när det sitter folk man känner och trycker i lägenheter lite varstans i staden. Men jag antar att mina pengar är öronmärkta för Tokyo, spackel, väggfärg och möbler ett tag framöver.
***
Just det, mitt allsvenska tips:
1. Elfsborg
2. IFK Göteborg
3. Kalmar
4. AIK
5. Helsingborg
6. Malmö
7. Halmstad
8. Trelleborg
9. Djurgården
10. Hammarby
11. Gais
12. Örebro
13. Örgryte
14. Brommapojkarna
15. Häcken
16. Gefle
Visa kommentarer (4) »
Jag minns inte helt hundra i match för match. Men 2006 spelade Rolle & Batongen konsekvent 4-4-2 med Wilton (ofta tillsammans med Gravem) på topp. Gärna med en sjuhelvetes massa långbollar där Wilton inte sällan gick ner lite grand, dock inte mycket, för att hämta boll då pastejandet gick till överdrift.
GAIS spelade sitt första 4-2-3-1 i premiärvinsten mot ÖIS 2006, då var Potätan i Stockholm och Keene i GBG. Innan dess, med undantag för en eller två random matcher har jag för mig, var det aldrig något alternativ till ursvenskt 4-4-2.
Kollade nu på hemsidan [Historik/Säsong för Säsong/2005] och såg att det alltid var rakt 4-4-2, men emellertid att Wilton startade som innermittfältare en del matcher under hösten. Med offensivt ansvar ty Lundgren var hans kompanjon.
Jag minns exakt hur Wilton fungerade som offensiv mitt, men han var klart röten under hösten i jämförelse med vad han presterade under våren. Minns iof hans oändliga solorajder och evinnerliga skott ut i fattighusån bort mot Pripps bryggerier. Och utvisningen i andra kvalmatchen efter 37 min. i Landskrona; där sköt han sig i foten, den mannen.
Är svårt avundsjuk på att du skaffat katt. Skit i ny lägenhet, skit i Tokyo, jag vill ha en katt!
På tal om sug, jag har en ny lägenhet nu (kommer snart ett blogginlägg på ämnet) och jag har ett gästrum. Finns således plats för två… Dessutom kommer spanjoren som jag delar lya med (också en amerikan men han har en egen ingång och jobbar natt) att åka till Spanien i perioder under hela tiden, särskilt sommaren, detta ger tillgång till hela kyffet… Tänkvärt kanske…?
Speciellt när han har lagt upp en bild där man ser kattens rektum. Jag håller med om att Vicky Christina Barcelona är gubbsjuk och rätt meningslös. Woody är en jävligt ojämn gubbe. Jag har för mig han själv sagt det nån gång, att om man gör en film om året så är det klart att alla inte blir bra. Jag störde mig speciellt på voice-overn.
Sjukt äckligt att poängtera att du inte tänkt gå en trappa upp sexuellt med katten