Jag var på Ikea i Brooklyn, lingondrycken smakade saft. Sunkigt.
Den här hittade jag när jag letade efter den där jazzklubben.
Jag började jag springa den där veckan när jag kommit tillbaka till NYC från Mexico, kan det varit nummer tretton? Vad vet jag? vecka.nu är min favoritsida. Hur som haver fortsatte mitt springande på tisdagen, inte lika långt som dagen innan, men det höll allt i sig och även på onsdagen var jag ute och sprang. Sedan sprack det, onsdagen bjöd på Brooklyn-möte med Couchsurfing. Vi som dök upp var jag och två vilsna norskar. Bu. Men vi hade i vart fall trevligt och Russell kom bort en stund också. De hade en go’ karta över alla klassiska rockställen i NYC och hade varit och köpt varsin trave vinyl. Respekt. Torsdagen vet jag inte riktigt vad som hände, kanske var det en sån där dag när man bara satt inne och knapprade css-kod.
Jag tog en promenad en dag. Givetvis hade jag inte med den bra kameran. Dumt. Jävla fina de där gamla taxibilarna.
En dag mötte jag upp med Shoko, en japansk tjej som skulle kolla in en fotoutställning i Chelsea innan hon skulle lämna NYC. Vi hade jävligt trevligt.
Vi åkte upp i en skyskrapa och hittade helt oväntat ett helt tomt plan och ett annat där man kunde läsa Moment 22. Flott.
Sedan kollade vi fin konst. Sedan skulle hon iväg så jag spatserade vidare själv.
Nere vid Hudson River hittade jag ett intressant hjul.
Sedan fotade jag random grejer i Chelsea.
Chrille och jag var på Boat och valde låtar som killen i baren som valde skit verkligen inte tyckte om. Gött jön.
Den följande helgen var helt galen. Jag åkte upp till Bushwick där Paul, en soffsurfarsnubbe i de övre 40 åren hade en togafest. Det var dock bara Paul som var klädd i toga a.k.a. sarong utan nåt under vilket gav full insyn i vissa vinklar. Vi hade dock trevligt och jag slaggade över på en av hans många extrasängar. Nästa dag vaknar jag till att Paul sitter och läser tidningen och dricker kaffe – naken. Paul är nudist. Dock är han inte så snuskig som han nu låter. Det heter väl naturist och det kändes helt naturligt att han var naken. Eller ja, lite skumt var det naturligtvis. Jag och Jeremy, en skön snubbe från Boston som också slaggade hos Paul begav oss in till Manhattan vi hängde i Chinatown ett tag innan vi mötte upp ett gäng andra soffsurfare för ett dim sum-möte. Dim sum är äkta kinesisk mat, ej anpassad för västerländska smaklökar, vilket innebär att vissa saker smakar skit, annat smakar märkligt och en tredjedel smakar gött. Kycklingfötter tillhör väl det första. Men jag var tvungen att testa. Allt annat var bara tråkmat. Men vilket gigantiskt ställe! Och kösystemet var helt underbart anarkistiskt. Alla stod nere på gatan, kanske ett femtiotal personer i kö och sedan var det walkie-talkies och högtalare. Mycket underhållande. Efter mötet gick vi omkring i Chinatown och jag åt grön te-glass. Ingen höjdare, men bättre än kycklingfötter, that’s for sure! Till slut hamnade några av oss på Union Bar, där det var nåt sorts språkmöte. Jag och en finska satt och skrattade över hur galna två kinesiska tjejer betedde sig. Vi gissade på att de var 19-20, de var 25 och 27 eller nåt. Galet. Jag och Emilia åt en burgare och drack några öl istället. Mer skandinaviskt och bra. Hon var jetlaggad och gick hem och sov. Jag mötte upp med Russell och hans schysta polare Danny och vi gick till det jötaste stället på Bleecker St, där man får en bägare amerikanskt öl för sju dollares. Kvällen bjöd på beer pong (jag vann!), Rocky Horror Picture show samt karaoke (skakande skrek jag Generals gathered in their masses, just like witches at black masses), bartendern bjöd på en tequila. Kul helg.
Dagen efter mötte jag upp med finska Emilia samt engelska Thomas för en tripp till Coney Island. Första fotot har jag snott av Thomas.
Coney Island är ett knasigt ställe fullt med judar i roliga hattar samt galna saker.
Mest roligt hade vi åt den tvåhudade ungen och det faktum att farsan har en cigarr det står It’s a goat på. Märkligt.
Jag och Thomas var Very Special, tyckte Emilia, som tog detta kort.
Man kunde välja om man ville ta vackra kort…
…eller dumma kort. En sjöjungfru med en korv-o-brô, det är väl vad man vill ha?
Det här hjulet kommer snart snurra framför Chrilles ögon när han tar vagnen över bron…
Galenskap. Korven var dessutom rätt sunkig. Ölen var dock desto större, till och med för en britt.
Efter en dag på “ön” åkte vi hem till mina Brooklynkvarter och tog en öl på Boat, sedan fotade jag och Thomas åt varsitt håll. Där skiljdes vi sedan åt. Jag gick och såg en ok Wilco-dokumentär som hette Ashes of American Flags, den fokuserade lite för mycket på spelningarna, men var helt ok. Lite gåshud ibland på de riktiga bra låtarna.
Dagen efter var det Brooklyn-möte igen. Denna gång på Union Bar, trevligt hak, även det med boccia. Märkligt. Mindre märkligt när man får reda på att det är samma ägare som den andra bocciabaren. Vid en viss tidpunkt tyckte alla (vi var kanske 20 pers) att det var dags att avsluta kvällen. Ben, en snubbe jag jiddrade med tyckte dock att vi skulle gå vidare. Det var han och jag. Vi försökte hitta till en bar där de skulle spela balkanmusik. De hade dock slutat spela när vi kom dit. Trist. Vi barhoppade och lärde känna varandra. Ben är en bitter alkad jävel. Jag tyckte mycket om honom.
Förschvinn!
Efter en jävla sen kväll med Ben sov jag länge, sedan tog jag mig i kragen och lånade Chrilles racerbike. Cyklade bort till Atlantic och pumpade upp däcken, fortsatte norrut och svängde in på en “cykelväg” under Manhattan Bridge, cyklade ner i ett stort jävla hål och sedan hamnade innerslangen på utsidan och jag steg av och tittade på bakdäcket. Då exploderade det.
Jag hade inte mycket annat val än att knata hemåt. Tyvärr hade jag inte med kameran den här dagen heller. Dock mobilkameran, därav den kassa kvalitén.
“No, pa.”
Dagen efter tog jag mig en lång härlig promenad. Härlig reklam där i Brooklyn.
Den här brownstoneinnehavaren har nog nöjda grannar…
Senare på kvällen mötte jag upp med ett gäng och kollade in Museum of art and design. Trevligt ställe. Jag gillade speciellt trådrullarna som blev en Mona Lisa med en kamera framför om man kollade i en kula framför. Sweet. Kvällen avslutades med Couchsurfingmöte på Revival. Jävla trevligt, dock så nära speed-dating jag har kommit. Jag har ingen aning hur kvällen slutade.
Mycket konstiga ägg i NYC.
MoMA
Dagen efter skulle en tjej ha “kaffemöte”, jag var tjugo minuter sen och missade det så jag snurrade runt och mötte upp med en svenska och en spanska, tog en burgare på Burger Joint, som antagligen är New Yorks skummaste hamburgerhak, det ligger nämligen en korridor in från en mycket flott hotell-lobby! Bra burgare ock. Därefter mötte vi upp med några fler för MoMA-mötet jag styrt upp. Den gigantiska kön på gratisfredagar går skitfort så om du går dit, låt dig inte skrämmas av att behöva gå runt hörnet! Jag tyckte bland annat om mannen som stod lutad mot spegeln. Den står mitt bland alla Warhol-grejer.
Efter museumbesöket mötte vi upp med tjejen som haft kaffemötet, en annan tjej hade nämligen ett möte med ölklubben! Haha. Härligt. Jag snackade bland annat med Brian från New Jersey, han säljer luftkonditioneringar tror jag. Mötet tog lika abrupt slut precis innan Mathias hann komma förbi. Nåväl, vi tre musketörer uppsökte närmsta bar och Brian började limma på första bästa tjej. Det var sletet. Kåtast i New Jersey döpte vi honom till. Vi gick vidare, vad har vi där? Coyote Ugly. I värsta VT-stil måste vi ju testa. Där beställer vi in en runda öl och ser på spektaklet: en tjej dansar på bardisken, drar av t-shirten av en man, binder den som en ögonbindel och häller sedan ner öl i sin stövel varpå han låter honom dricka skiten samt hälla is i hans skrev. Det var bisarrt. Vi drog vidare. Mötte upp med Ben, som jobbar på Angelic Kitchen, en restaurang som kvällen till ära besökts av Natalie Portman. Inte illa. Vi tar en öl på ett ställe som har FÖR många ölsorter så jag väljer Brooklyn Pilsner. Brian lämnar vi kvar när en vän till Ben ger oss skjuts till en svartklubb ett stenkast från Baltic Street. En stor studiolägenhet var för kvällen inredd med både dj-bås och öppen bar (det var inträde på en tjuga eller nåt). Vi drack och drack, men jag vart trött och hungrig. Mathias begav sig söderut i Brooklyn medan jag köpte mig en veggiehero och fick lite sömn.
Chrille på Baltic Street. Vår gata.
Mathias mötte upp oss i Prospect park för ett gött parkhäng.
Vi käkade Fish n’ Chips på Chip Shop. Det var fyllt med Beatles på väggarna men radion sprudlade dålig R n’ B och käket var kasst. Ett blad sallad fick jag. Det var faktiskt rätt engelskt. Vi låtsades även hänga på en brownstone som om det vore vår uppgång. Så schangtilt bodde ju inte jag och Chrille. Mathias bor i Brownstone sägs det. Ska försöka hinna med ett besök dit när jag återkommer till NYC om nån dag.
I’m a lumberjack and I’m ok…
Word!
Efter kass mat gick vi till baren Zombie hut och satte oss på bakgården och drog igång ett parti Risk! Chrille tyckte om att påpeka att det fick man inga brudar på. Det må vara sant. Klockan tolv stängde de ner bakgården för att inte störa grannarna och vi fick avsluta spelet utan vinnare. Segt. Vi fortsatte i vart fall dricka PBR och kom i samspråk med bouncern som var en söt tjej som hette Vicky.
Hon kunde inte riktigt tricket men vi hade jävligt kul för det. Kollade leg på folk och snackade skit i många timmar. Hon fick skjuts hem av en full polare (0.8 promille här vettni) som inte verkade vara så full.
Mathias begav sig hemåt, men det gick inga tåg. Oflyt för herrn. Vi hade däremot flyt och Eureka!, vi hittade The Boss! Chrille dessutom med cigg både här och där. Väl hemma med dammsugaren slängde Russ ut den helt sonika pga bed bugs. Skitsnack, men vem bryr sig.
Dagen efter skulle vi se premiären av Filip och Fredriks program. Vi väntade i många timmar i väntrummet till Martha Stewart (hon var på flertalet tavlor med fula hundar på väggarna), men till slut fick vi inte komma in. Den var överbokad. Jävla dåligt produktionsbolag det där STO-CPH. Vi var uppe och vände i studion, sedan skulle vi få se skiten på en tv där vi suttit och väntat. Skitsnack, vi drog till Williamsburg och käkade gött istället. Därefter gick jag och Mathias på en lång härlig promenad hem. Flott.
Tisdagen därefter var det Brooklyn-Couchsurfingmöte på ett ställe där det var gratis PBR i en och en halv timme. Härligt. Jag tog en Stella framför datorn hemma innan jag drog upp och träffade denna veckans gäng. En pilot gillade att repetera folks namn, det hjälpte mig att komma ihåg deras namn, men det var allmänt jobbigt i längden. Efter ett tag mötte Vicky upp där och vi blev packade och snackade med Paul, nudisten, om att gå på ett nudistmöte. Jag måste kolla med henne om hon gick på det där när hon nyktrat till… Vi fortsatte kvällen med att åka taxi, köpa öl (som jag glömde bort att hon inte dricker), spelade biljard och till slut hittade vi hem till hennes flotta lägenhet där hon satt lådor på väggarna. Flott.
am/pm bullshit
Torsdagen skulle bjuda på en tidig uppstigning, färd till JFK och därifrån vidare till Denver. När jag kom till JFK kunde jag inte checka in för jag var för tidig, tydligen gick flyget 9.15 pm, inte am. Ah. Jag hatar att USA inte kan lära sig använda 24-timmarsklocka, celcius och metersystemet. Nåväl, de där tolv extra timmarna i NYC spenderade jag med att sova lite till och sedan möta upp Vicky för en skön eftermiddag i Williamsburg. Fint. Sedan flög jag till Denver. Och där började ju min road trip som jag strax avslutar. Men jag tänkte att jag delar upp inlägget här. Annars blir det FÖR jävla långt… Imorn kollar jag in Boston och sedan tar jag en Chinatown-buss tillbaka till NYC. Vi hörs!
Visa kommentarer (3) »
med för långa menar jag: skriv oftare!
du skriver för långa inlägg
Fortfarande kvar? Kommer till ny imorrn jö
Flyttgubbar och tekniknördar!
Det sammanfattar veckan som gick och veckan som är. Var och snackade med en snubbe på GLC flyttfirma. Inga konstigheter. Samtalet varade kanske i fem minuter. Inte en fråga gällande mitt förflutna! Rätt gött på nåt vis, alla får chansen till jobb. Den mest intressanta detaljen gällde de gamla stofilerna som varit där sen trettio år tillbaks. Det nämndes att de själva minns att deras egna inskolning gick på tio minuter, och att de därför förväntar sig att det ska gå lika snabbt för alla andra att komma in i jobbet. Något som mkt väl kan leda till konflikt. Men jag är ändå intresserad av denna för mig okända värld. Som vanligt är jag groteskt optimistisk, vilket kommer sänka mig när det väl är dax att handskas med desa surgubbar (“de är inte världens lyckligaste människor som jobbar här” – en annan detalj..). Jobb väntas i slutet av månaden.
Igår och idag var jag på nya möten på produktionsbolag. Som vanligt var det stiltje vad det gällde produktionen. Men i höst kanske.. Ett av dessa besök innefattade en förfrågan om en slags praktikplats. Tanken är att jag ska gå bredvid på större produktioner för att så småningom jobba som B-fotograf. Tyvärr har jag inte det brinnande teknikintresset som behövs. Min inställning är att det är mer givande att vara ute i verkligheten och filma och faktiskt använda kameran, och inte sitta i ett kameraförråd och kåta upp sig över dessa mängder av penaler som finns. Men samtidigt kan jag känna en viss avund inför dessa människors kärlek till teknik. Jag hoppas helt enkelt att deras energi och fanatism kommer smitta av sig och att jag kommer få mersmak! Nu ska jag gotta ner mig i youtubes utbud av hur bl.a RED-kameran fungerar, samt hur den nya SI K2-kameran står sig mot den.
Heppåre!
Könst på andra lång (har försökt vrida bilden, men efter enträgna försök skiter jag i att bilden inte är rättvänd. Det här skapar dessutom ytterligare dimensioner…).
Visa kommentarer (5) »
Menar’t!
Ja asså typer som kör runt med stora stereoapparater!
Vadda stereotyp?
Tack för dessa tipps! Inte för att jag kommer följa dom, men det var ju fint tänkt. Vi får se om de lever upp till dessa oerhört stereotypa exempel! Sen är det inget säkert jobb som väntar. Jag är ju den nyaste timmisen, vilket kanske inte leder till massa jobb så här i början, men men, det är en början mot ett mindre arbetslöst liv!
Hur du blir alskad av flyttgubbar, den ultimata listan (publiceras i morgondagens AB):
1) Kop med nagot till flyttgubbarna forsta dagen sa vinner du manga poang, typ kaffe eller kaffebrod.
2) Lista ut vilken sport och lag som galler, dyk upp i deras halsduk eller med en extra matchbiljett och sag att din idiot till polare inte kunde komma…
3) Svar och skall pa borgerligheten och andra blablodsfraktioner.
4) Klaga aldrig om du har ont eller ar trott
5) Anvand ord som karring, knulla och fiiiii faaaaaaeen.
6) Plugga in nya bilmodeller och jamfor med klassiker fran deras barndom
7) Om du hamnar i knipa slanger du ur dig det var battre forr eller det var battre pa Palmes tid.
Kul att du fatt jobb, aven om det ar “fel” jobb… Grattis!
Homage och lallbyxor
13 May, 2009, klockan 5:06
Etiketter: homage, lallbyxor, svår självgodhet
8 kommentarer
Först och främst skall homage avges. Christian har naturligtvis rätt, det nya ordet för pengar är lall. Chrille kommer dock till korta i jämförelse med en annan heylisa skribent. Marcus jag vill att du skall veta att du är min nya idol. Jag har inte haft någon idol sedan jag var liten, varför jag vill hävda att det är plats förenad med mycken ära. Du är där uppe med Tomas Sandström, Kenta Nilsson, Mark Hughes, Mendieta, Raul och den störste av dem alla Wayne Gretzky. Att lira Runke ball för en ovetande man som är god för över 600 miljoner dollar är kort och gott underbart. Bättre än en bal på slottet. Jag önskar att jag var där och kunde studera hans ansiktsuttryck. Jag önskar att jag var där och hörde honom artigt berömma det alternativa musikstycket. Jag önskar jag var där och kunde skära i stämningen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på chocken ni fått om mannen ställt sig upp och sjungt med. Nästa gång vi ses bjuder jag på en runda!
Min samlade förmögenhet har aldrig övergått 29 000 kr. Den toppnoteringen nåddes via SIDAs resestipendium på 25 000 som inkasserades inför FN-praktiken. Den nyss nämnda förmögenheten stannade på kontot i en dag. Efter flygbiljett, laptop och annat smått och gott var kontot snart svårt nagelfart. Som student under de senaste fem och ett halvt åren görs soppor av spik på regelbunden basis. Gamla kläder och skor är rutin, nya är ångest. Idrottsevenemang är förenade med stjärnkonstellationernas positionering, samtidigt som festivaltider innebär Tour de Frank. Jag har dock haft tur. En fruktansvärd tur. Likt renässansens konstnärer har jag haft en sponsor. Min egen Medici. En investerare i min framtid. Denna vänliga själ lånade pengar till min flygbiljett när jag åkte till Australien för ambassadpraktik 2006. Han lånade också ut en ansenlig summa inför den här resan då undertecknad inte var likvid innan SIDA transfererade in lall på kontot. Inom kort kommer jag att kunna återbetala min Medici. Ljungbergsstiftelsen i Ljungskile har bestämt sig för att förära mig med en andel från deras digra stipendiepott. Härmed förkunnas en käftsmäll till Jante. Jag tycker ta mig i fan att jag är värd det. Snart är jag pojken med lallbyxorna.
Visa kommentarer (8) »
Måste tillstå att jag inte förstår hur Robert Laul blev inblandad i det hela…?
Eller Uddelalla
NÄR KOMMER LJUNGSKILE-VITSEN OM ROBERT LALL!?
Det var ett ödmjukt svar, jag ar övertygad om att du har en svårartad träningsvärk i handleder och armar efter dagens autografskrivande.
Javlaranamma ar inte dumma:
Marie kom in i rummet (http://www.youtube.com/watch?v=p7Vwf2LzLNw)
Min tjej ar piggelin (http://www.youtube.com/watch?v=D6hsvu4Qyjc)
Tyvärr har inte YouTube det utbudet jag vill ha… Men Marie kom in i rummet håller absolut högsta klass!
Snarare upptagen med att planera nästa upptåg. Härmed tar jag önskelåtsbidrag om vilken låt jag ska spela för han när vi åker privatjet tillsammans imorgon.
Jag mottager bara tips som har en direktlänk till nedladdning då jag inte kommer ha tillgång till spotify i luften.
Tack for gratulationerna. Gillar resonemanget kring jurisdiktion aven om det ligger farligt nara annat riktnummer snacket som ar skrammande idiotiskt…
Ingen kommentar fran min nya idol an. Han ar val for upptagen med att skriva autografer…
Grattis till lallböxera! Kan du inte dela med dig av lallflytet?
Stort grattis!
Men har du inte lärt dig något av Ally McBeal? Eftersom du sänder från USA:s jurisdiktion omfattas du inte av svensk jantelag. Du är snarare tvingad att pråligt stoltsera med inscanningar av diplom, redovisning av slöseri samt ev. raljering över oss icke-stipendiater. GO!
Går på min sista vecka i London, har fått klartecken på att jag ska vara kvar på detta projekt til the end, men vi behöver inte arbeta andra halvan på plats. Gött säger jag för avsaknaden av bra mat håller på att gå av. Sedan saknar jag massa andra saker men det orkar jag inte vältra mig i här. Hemfärden skall för övrigt ske i privatjet, känn på den. Detta är min arbetsplats förresten (ja, jag ser jöt ut).
Jag pekar på mitt kontor
På veckorna arbetar vi mest, inte mer än 8 timmars dagar men med tanke på vilken press man är under så är det bara att plocka upp nån friterad mat och sikta på hotellet för en kväll framför tvn. Har blivit sjukt mycket sportkollande. Rugby är en jävligt manlig sport, hade Chelsea kollat lite mer på den sporten hade de stått upp och gjort mål istället, men men.
Ul har varit och hälsat på och det var givetvis grymt, vi lallade runt på stan, hängde lite i Hyde Park, gick på bio, gick på museum och vi beställde även mycket roomservice. Det blev frukost på sägen varje dag och en dag pallade vi inte gå på restaurang så då blev det burgare i sängen också. Ul åt även en jordgubbe och jag åt chips. (kolla in min flickr här för massa bilder)
Varför finns de inte i Sverige!?
Till sist i detta ihopkastade inlägg bjuder jag på en Robinsk observation. Håll nu tummarna för mig att jag inte får magsår innan jag kommer hem till Sverige.
Do you have any Pussy in this shop? Ok, how much is it?
Ooo, glömde nästan säga att för att inte bli för nervösa på våra möten så brukar jag spela Eddie Meduzas Runke ball, skitbra för det är ju bara vi som fattar den. Jag måste ju dock stänga av den ganska fort så att vi inte börjar garva åt situationen, men det är tämligen roligt att sitta och diskutera med en man som har 600 miljoner dollar på kontot och samtidigt lyssna på Eddie Meduza. Kanske den rikaste mannen någonsin som lyssnat på Eddie Meduza? Det ser jag som en av mina större bedrifter än så länge i livet.
Cheers mate…
Visa kommentarer (3) »
Pussy galore!
jag lyssnade 20 min. på radio partille 88.0 under morgonens frukost. det var lyssnarna som önskar låtar. mestadels 50-60 tals sväng från äldre madamer som önskades. sedan kom en herre som ville ta del av eddie meduza – glasögonorm. det var kul.
Walkers Salt & Vinegar, pussy, Eddie Meduza och 600 miljoner dollar. Briljant bonnefestinlägg!
Ulvesunds lanthandel håller mig vid liv.
Sitter och klipper filmen som handlar om den nyss nämnda affären. Utan den kreativa energins goda effekter så vet jag inte vad jag hade varit eller mått vid det här laget. Den senaste tiden har gått ut på att söka jobb på diverse produktionsbolag i staden. Hela situationen kan sammanfattas med ett stort enda kanske! “Eventuellt behöver vi kanske folk senare”… När tiden väl är kommen. När senare har blivit nu, så är det fortfarande ökentorrt. Beskedet att jag endast har kvar ca 30 ersättningsdagar på a-kassan gjorde inte saken bättre!! Men men. Sökte jobb på Krickans fönsterputsjobb häromdan. Men eftersom jag inte har någon erfarenhet av att putsa fönster så får jag vänta.. Ska söka jobb som flyttgubbe härnäst! Men som sagt, klippandet sprider ett positivt skimmer. I vissa fall tänker jag att man inte behöver så mycket mer än det kreativa skapandet. Film är magi, och jakten på det filmiska, poetiska, magiska är påbörjad. Den här filmen ska bli bra (o tillomed mer än bra), och den ska inte släppas iväg förän jag har det där lilla extra. För jag har nämligen resurser, och det ska jag uttnyttja! Att ha tiden som vän är bra (något jag ofta glömmer av. Istället låter jag ivern att bli klar ta över. En ständig kamp som måste övervinnas).
Man med mustasch – Alexandria, Egypten.
Hockeyfrilla
4 May, 2009, klockan 4:19
Etiketter: Frisyr, hockey, musik, redigering, shoreline, video
5 kommentarer
Det var en söndag då solen stod i zenit, som jag klippte mitt hår. Det är en verksamhet som de flesta begagnar sig av från diverse salonger på någorlunda regelbunden basis. För mig var det första gången. Det är inte så att det var första gången jag klippte mig. Det var däremot första gången min mor inte klippte mig (hon är frisör). Det kan tyckas något märkligt, undertecknad är först att påpeka detta. Ibland har detta haft olyckliga konsekvenser som under min drygt fem månader långa vistelse i Australien (se den stora bilden nedan). Oftast har dock våra vägar mötts med några månaders mellanrum varför den värsta överväxten har avstyrts i tid.
Jag gick till närmaste salong. En billig historia som frigör dig från ditt ogräs för en hundralapp. Den opererades av en kvinna som bröt på ryska och äldre arabisk herre som omgående visade sig oförmögen att tala engelska. Då jag inte talar arabiska var det upplagt för missförstånd. Så blev också fallet. Han satte igång. Jag avbröt. Jag vet inte om han hade någon standardklippning, kanske till och med ett mästerverk på lager, men jag ville vara involverad i processen. Det hjälpte dock föga. Jag förklarade att jag vill ha det kortare upp i, samt lite längre i nacken, inte så att det blir en hockeyfrilla, men lite längre. Han replikerade:
- You want army?
- What? No, NO!
Slutresultatet blev kortklippt i nacken varpå han knappt klippte något upp i. Borde jag ha frågat tvärtom? Trots att slutprodukten inte blev alls vad jag tänkt mig har jag sett klart värre resultat efter språkförbistring med saxhållaren. Kinesiskan på jobbet erbjöd sig att klippa mig nästa gång. Jag tror att jag ger henne chansen. Nedan återfinns ett par kort på min frisyr under de senaste tre åren. Jag måste säga att i dagsläget ligger hockeyglamrockaren nere till vänster bra till för nästa gång. Vad tycker du?
I veckan studerades match sju mellan Caps och Rangers på en sportbar ett par minuter från min dörr i Brooklyn. Alla älskade Sjöström och Lundqvist. Näslund? Inte så mycket. Lundqvist räddade tre mål men det räckte inte. Jag var yngst med 25 fem år, men samtidigt äldst med 25 år. Gubbar som betedde sig som barn och pratade om sitt hat för Islanders, särskilt fokuserat till deras storhetsperiod under tidigt 80-tal. Alla köpte öl åt alla tills en stackare gick till baren och fick höra:
- For fucks sake Stephen, you’ve got no fuckin’ free beer, have you lost your head? You fuckin’ moron, this ain’t no open bar!
Han frös, men fann sig snart. Stephen vände sig lugnt om. Sedan röt han med en lungkapacitet som hade dragit ner stående applåder på vilken opera som helst. Hela sällskapet, på omkring tio herrar, fick sig en hårtork av episka mått. En ovetande Sir Alex blev mjuk i knäna då en bris av Stephens vibrationer sköljde över honom från andra sidan Atlanten. Stephen köpte inga mer öl den kvällen. Jag tror inte att någon riktigt visste vem som glömt köpa åt honom, bara att det inte fick hända igen. Jag kommer att frekventera denna sportbar så länge jag bor i Brooklyn.
Den senaste tiden har bjudit på underbart väder. Den 27e april slogs till och med det tidigare värmerekordet på, passande nog, 27 grader. Det måste varit omkring 40 grader i solen. Jag tror att vädret till mångt och mycket bidragit till mitt goda humör det senaste. Det finns dock fler variabler än hönan och ägget i den kråksången. Min mage har upplevt en storhetstid den senaste månaden. Detta har till min glädje fått mig att försaka en av mina specialiteter, överdrivet tunga bakfyllor. Det är en utveckling jag kan leva med. Vidare går fint beröm från höga chefer i god för att det går fortsatt bra på jobbet.
Jag har under de senaste tre veckorna drivit ett videoprojekt som skall visas på en presentation imorgon. Vår enhet jobbar normalt sett inte med visuell media, men då en annan avdelning drog sig ur projektet då de ansåg att de hade för lite tid tillfrågades vi. Min chef gick till mig då jag har erfarenhet av redigering och frågade om vi kunde ta oss an videon. I torsdags, en dag före utsatt tid, var videon klar. Alla mellanchefer och självaste högsta hönset på DPI tog sig en titt och blev mycket nöjda. Kul! Måste säga att det känts något märkligt att basa över projektet, då det inneburit att jag, med bara drygt två månader på FN, chefat över mina kollegor. Det gav mersmak på många plan, för samtliga inblandade. Mycket talar till exempel för att vi kommer att syssla mer med visuell media, med mig som huvudspindel.
Med sommar och fint väder kommer musik. Jag lyssnar nog egentligen mer på musik under vintern, men den känns mäktigare just då sommaren gör sitt intåg. Varje låt delger mig en känsla. Pearl Jams starka Marker in the Sand förde mig tillbaka till Brisbane, medan The Fall of Troys experimentella Semi-Fiction placerade mig på Åvägen i Gårda. Min kropp delas itu. Christians hemresa förde mig själsligt till Kings Head och till alla er som jag önskar kunde vara här med mig. Det fick mig osökt att spela Broder Daniels tidlösa klassiker Shoreline.
- This town kills you when you’re young … you die when you’re young … this town got the youth of me
Känslan för mig tillbaka till januari. Då satt jag på min kammare i Gårda och höll på att missa min praktik på grund av administrativt dravel. Jag jobbade för Academic Work, som inte hade några pass. Jag var arbetslös, utan pengar, utan framtid. Det värsta var dock att jag var så fruktansvärt trött på att snurra i samma hjulspår i Göteborg. Jag visste att jag var tvungen att lämna för att inte själsligt förtäras av vardagens tristess i en stad som inte längre erbjöd mig några nya upplevelser. En stad utan utmaningar. Ett par veckor senare var jag i New York. Inte längre en skugga i en gränd. När jag tar vagnen till jobbet på morgonen kan se jag frihetsgudinnan. Jag har Times Square i ryggen när jag passerar 5th Avenue på väg till FN. Det är en rätt hyfsad start på dagen även för en morgontrött jävel som mig själv. Känslan är lika god som varm, jag klarade det, jag lämnade, jag vann!
Visa kommentarer (5) »
Han hade varit en grymt bra farbror!
Man vill ju ha honom som farbror!
Dr Phil, aka. Rolf, var min handledare under en kortare period da min riktige handledare var pa semester. Du ser ju pa bilden att det var en fantastiskt rolig herre! Han var extremt trevlig, samt mycket noga med sin mustasch. Vidare ett stort fan av bush-walking, han fick aven med mig pa en exkursion.
Måste bara undra lite vem den skalliga Dr Phil-mannen som talar i tungor är.
Hej!!! Trevligt att du verkar så nöjd med livet!!!! Det är alltid bra! Solen skiner rätt bra här hemma i lilla Sverige med! Jag tycker frisyren blev bra. Men prova du kinesiskan så kanske det blir som du vill! Ha det gott!!!! Systern
Jag sitter i bilen pa väg mot Portland. Iphones leder oss på var resa. Jag vill ha en. Nu.
Vi har Spenderat de senaste dagarna i L.A. Och San Francisco. En tråkig och en rolig stad. I den roliga stukade jag dock foten. Ork. Jag har precis last Chrilles senaste inlagg och det ar ju härligt att det i vart fall kommer sa vackra rader ur all misar. Så vackra blir knappast dessa råder. Jag är inte helt nöjd med den har lurens hittepa trots allt…
Köp mig
Eftersom Chrille äger området “djupa inlägg” och gör det med briljans även om ämnet är motsatsen så väljer jag att go free fighting on your asses. Med detta menar jag att man inte ska slåss med en boxare eller bända en brottare Jag går mot ytligheternas ytlighet och yttrycker min glädje när jag ser bra saker. Jag är ganska säker på att jag en vacker dag kommer tappa fattning och lägga alla mina pengar på kvalitet. För tillfället försöker jag resonera fram vad de där extra pengarna vid ett köp egentligen ger, läs är det värt att lägga 1000 spänn extra på en fin etikett på byxan? Men innerst inne vet jag att jag egentligen bara vill köpa det, kanske inte ens använda det… bara ha det i min ägo. Jag vill köpa plastkassar att slänga mina matrester i, fina plastkassar. Eller varför inte fin tejp med tryck skeppat från staterna för att tejpa ihop en trasig låda? Jag behöver inga tjej t-shirts i storlek small men förpackningen på bilden ovan triggar min köplust så till den grad att jag överväger könsbyte, storleken passar ju åtminstone.
Surfa in på ffffound.com för att titta på fina saker som gör en glad och som man som tur är inte kan köpa.
Ingen kommentar än.
Nu har jag fått nog av Sverige. Jag och Maja åker om åtta-nio timmar på en oförskämt lyxig, enbart lat komasemester till Sharm El-Sheikh. Koma-konstruktionen är ett verk av min mor, som tillsammans med en co-funder – min far – står för hela schabraket. Mamma/papppa betalar, alltså. Således är det 27 år jag fyller under vistelsen.
Under vistelsen tänker jag, helt olagligt, tillskansa mig det intellektuella kapitalet från följande verk. Eventuellt. Om jag vill.
- Jeff Chang “Can’t Stop Won’t Stop” (Äntligen! Fick den i födelsedagspresent av Maja för tre år sedan.)
- John Stewart (och gänget) “America (The Book): A citizen’s guide to democracy inaction”
- Ricky Gervais “Guide to the Arts” och “Guide to Philosophy”
- Douglas Adams “Hitchhikers Guide to the Galaxy” (Hela alla! Nostalgi!)
- David Allen “Getting Things Done” (Om jag kommer ihåg)
- Joseph Heller “Catch 22″
- Agatha Christie “Cat Among the Pigeons”
I den prioriteringsordningen. Nu lämnar jag er med en klassiker med dubbel relevans — Hieroglyphics och poolhygien. Del The Funky Homosapien “If you must”. Ses snart!
Visa kommentarer (4) »
Fixar du Jonas Hallberg, fixar jag… mikrofon?
Detta låter som ämnet för en battle i “På minuten”
Jag tycker du borde börja rappa igen! Helt klart ngt som du borde prioritera när du kommer hem från herioglyferna.
haha, GTD om jag kommer ihåg. isåfall borde du prioritera den högre 
Om min tid i New York mestadels varit Yang har någon annans mestadels varit Yin. Jag har försökt delge Yang i strävan att balansera Yin. Det har fungerat, mestadels. Men inför vissa saker står du alltid maktlös. Den här gången var det en torsdag i april.
Jag visste det redan innan jag fick det berättat. Varför vet jag inte. Jag vill spy galla över förövaren, men det är inte min galla att spy. Jag idkar självcensur. Det är en svår konst. Jag nöjer mig därför med att förtälja att det inte är brottet i sig som ligger till grund för min ilska. Det är tidpunkten. Den föregående meningen må vara kort, men ack vilken emfas den bär i sitt sköte. För alla parter i detta emotionella mål finns förströstan. Efter regn kommer, förr eller senare, solsken.
Jag lämnar Yin därhän i en promenad genom Brooklyns underbara Park Slope. Klockan hinner slå tio men värmen uppskattas till dryga tjugofem grader. Fyrtiofem minuter senare är jag hemma. Det är tanken som jag lämnar kvar. Jag är bra på att ta farväl i tanken. Där stannar det också. Yin, vi syns när vi syns!