Förra veckan var det alltså musikvideoinspelning. Två dagars filmning på diverse platser med Emrik i diverse munderingar, och hans band på en pråm i älven. Mycket stress. Mycket trötthet. Sängen skrek på mig efter inspelningen. Alltså ingen extrakoll av de inspelade banden förrän de två dagarna var till enda. Det visade sig att båda banden var soprena från tidskod, och soprena från rörlig bild: Stor ångest, och arg Emrik.
I lördags skulle jag o Elin på minisemester på havet med fassans snipa. Jag hade fyra dagar ledigt och kände att äntligen skulle havet få omfamna mina bekymmer, för att sen bryta ner dom till tång och alger. Men icke. Emrik återhämtade sig från Johannebergs mörka katakomber (vilket i sig kändes som en liten seger), och vi bokade ny filmsession. Så i söndags var det åter dags. Emrik svidade en en gång om till guldig morgonrock på Ramberget, och det hela började om på nytt.
Sisyfos viskar i mitt öra och Rambergets backar är lika branta som förra gången. Jag tänker återigen på DI, och känslan av att förlora något man aldrig haft är konstig. Som en väldigt bra idé, som kommit bort. Det är svårt att slitas från tanken om en värld full av möjligheter, som nu är förlorad.
Röva numero dos tar mig tillbaka till röva numero uno.
Sisyfos på sin väg upp
Visa kommentarer (9) »
nu framstår jag ju som ett drygt pucko, istället för enbart dryg som innan fixen
Ve och fasa! Jag tycker överlag att vi hänger ut varandra för lite på Heylisa. Din tur med mig nästa gång, Bob! Ser fram emot tekoppsfoto nu i veckan.
Yeah, shoot the blooy messenger. The bloody motherfucking asshole (helt klart Martha Wainwrights bästa låt). http://www.youtube.com/watch?v=pX-bIr8dr6U
Jag kommer aldrig förlåta detta intrång. Nä då! Det är helt på sin plats. inga fasa David. Tog nästan för givet att nån av er skulle rätta till detta missöde.
Bob made me do it!
Franvo.
Frams! Jag tog mig den tvivelaktiga friheten att snygga till (?) ditt inlägg. Du får kalla mig Franco, om du vill.
För all del. Det är som med penecilinet – ett misstag. Kanske kan bli lika stort…
Tycker det är STORT att du tänker på våra synskadade heylisor. Äntligen kan Jenny och Bob läsa heylisa utan glasögonen på. Jenny gjorde ju en liknande manifestation när hon ju faktiskt la upp en bild på sina glasögon i måttet 43 000 x 32 000 pixlar.
BIG up!
Nån i Gbg som är taggad på golf? Tar mitt gröna kort om två helger och det hade ju varit jävligt kul om man hade nån att spela med.
Ingen kommentar än.
Det var länge sen jag var så här trött. Började spela in en musikvideo med Emrik igår efter att jag jobbat morgonpass. Idag är det tredje dagen med tidig morgon. Känner mig som ett utsketet äpple, och det kännetecknar nog hela den här våren på nåt vis. Sen nästan ett halvår tillbaka har min framtid här i Göteborg varit under lupp. I vintras sökte jag nämligen in på DI (dokumentärlinjen) i Stockholm, vilket gick förvånandsvärt bra. Jag gick vidare i alla uttagningar och fick till o med höra att jag eventuellt är överkvalificerad för utbildningen. Något märkligt i mitt tycke. Det borde väl jag kunna avgöra själv kan man tycka? I vilket fall som helst fick den här situationen mig att bli oförtjänt avslappnad. Vilket i sin tur gjorde att det sista praktiska provet inte gick nåt vidare (det är min teori iallafall). Jag kom inte in helt enkelt. Sen att jag var totalt utblåst efter en helg i festens tecken i Malmö gjorde antagligen sitt..
Men det är ju själva fan. Det är svårt att vrida tillbaka klockan, och göra saker ogjort! Efter ett halvårs osäker väntan så blir det platt fall. Skit o röv. Samtidigt tycker professor Holmqvist att jag borde söka in till en masterkurs som ev kommer sättas ihop om nåt år. Så framtiden får utvisa om min tillvaro fortsättningsvis kommer likna ett totalgenomruttet utsketet äpple. Just nu spirar inte optimismen!
/F
Visa kommentarer (4) »
Jag försöker också intala mig detta:)
Det var nog någon bra anledning till att det blev så ska du se!
Håller med. Men nu var det ju en mix av över och underkvalifikation… beorende på det sista provet.
Blä. Mina kondoleanser. Sånt där tjafs om överkvalifikation är fruktansvärt frustrerande. En term som borde få användas en gång per årtionde. Max.
Borjar bli allt mer sald pa twitter. Det har alltid haft en makalos potential som informell nyhetsformedlare och det fungerar utmarkt som en portal for bloggosfaren. Dessutom finns det guldkorn som dessa:
Skojfriskt konto som driver med BP:
“The good news: Mermaids are real. The bad news: They are now extinct. #bpcares”
En son som delar med sig av sin citatmaskin till fars underbara asikter:
“A parent’s only as good as their dumbest kid. If one wins a Nobel Prize but the other gets robbed by a hooker, you failed.”
Visa kommentarer (3) »
På tal om NY-media är de här nåt av det bästa jag sett på ett tag. http://graphics8.nytimes.com/images/2010/05/16/opinion/16moranis1/16moranis1-custom1.jpg Skrivet av Rick Moranis (nörden i Ghostbusters).
Du har rätt, måste jobba på mitt hat och min ilska. Båda befinner sig på oacceptabelt låga nivåer!
Du kastar dig över ny-media som nån jävla 90-talist. Skärp dig. Var är den cyniska, bittra, rigida och egentligen enda riktiga inställningen?
Nyss hemkommen från en oförtjänt underbar solsemestervecka i Grekland med Majas familj. Förkyld och febrig som en kinesisk lykta, men välgjorda fläshmobs som den för Mukhtar här ovan lindrar mer än alla Esberitox i världen.
Sommaren närmar sig och Maja flyger bort till Kenya i sju veckor. Och två månader helt ensam i Lambohov, Linköping lockar inte (även om Andreas Ferm tydligen bor 150 meter från oss). Så jag ser fram emot några sommarmånader i Uddevalla och Göteborg med ömsom jobb, ömsom friluftsliv. Hoppas jag får träffa mig några Heylisor. God knows I’m svältfödd på sådan social lyx!
Visa kommentarer (6) »
Åh, vilken fin!
amen den var så fin att det var värt det.
Så går det när man bäddar in en invandrare i sitt inlägg.
plurres namn är i “fel” färg. virus.
Ja!!! Underbar!
fin
När sommar stundar, stundar festival. Glöm inte att tvätta händerna.
Ingen kommentar än.
Idag tog jag mig en fyra-fem mil lång cykeltur via Bergsjöbadet, som jag antog var varmaste sjön ty den, mig veterligen, är minst. En skylt vid sjön med en karta över Göteborgs 22 friluftsbad gav mig idén att jag ska bada på dem alla, en efter en. Men bokstavsordningen blir ju lite galen här i början, det blir Askim härnäst, därefter Billdal, Delsjön, Fiskebäck, Ganlet och så vidare.
Visa kommentarer (5) »
Trés imponerande, Bob!
Halvvägs! Dock är de flesta “jobbiga” kvar, alla i Torslanda, alla söder om Hovås och Surtesjön och den andra där uppe. Men Näste och Smithska finns om nån vill göra en “enkel” nån dag. Det blir en lång fin film sen!
Jag har ett svagt minne av den där filmen, leta reda på och skicka över vettja!
För övrigt vill jag lägga till att jag inte tänker ta dem i bokstavsordning, då blir det för meckigt och jag kommer inte klara av det…
jag har en liknande film nånstans när du, frans och ul hoppar i havet vid ljungskile. Värt med sommarfilmer!
Jag vill minnas att du låter som en valross när du kommer upp till ytan igen. I samma serie försöker du även att dricka vatten ur en flaska under vattnet, bonus.
Om nån vill hänga på tänkte jag ta Askimsbadet på lunchen på tisdag.
Jag väntar på värmen, som verkar vänta på sig. Men i morse när jag cyklade från Elin utmed älven kändes det bra. Saltvattenstånglukt slog in och kranarna stod som vanligt i givakt i väntan på ett lyft. Jag fick en minnesbild av havet och turerna med farsans båt, som jag och Elin nu väntar otåligt på. Det är så klyschigt, men samtidigt så sant – havet är frihet och lugn och ro. Iallafall har det den effekten på mig, samtidigt som det skrämmer lite grann. Skogen däremot är inte lika skrämmande, men tillika lugnande. Jag och Slangen tog en tur på Bredfjället för några veckorsen, vilket var en lisa för själen. Bob som numer går under namnet Bangare Bob gjorde en undanmanöver och sket i det i sista sekund. I mitt tycke ett misstag. De flesta behöver lisor att fly undan till (även bob). Efter några timmar över stock och sten lyckades jag och Slangen med konststycket att tappa bort varandra. Vi var precis färdiga med att ha inspekterat en gammal husgrund. Jag tog en piss. Han gick en bit i förväg. Jag gick efter, trodde jag. Efter ett tag gick det upp för mig att jag gått fel, och det kändes lite spännande. Man går ju sällan vilse nuförtiden (slangen hade kartan), och det hela var lite inspirerande. Tankarna snurrade kring olika överlevnadsstrategier, ända fram tills Slangen ringde på mobilen. Så det bidde inget oförutsett äventyr, vilket nog var ganska bra ändå. Det hade varit riktigt tråkigt att ensam dricka upp whiskeyn huttrandes under en gran (slangen hade även tältet). Whiskeyn förtärdes istället framför eld med korvgrillning. Mysfaktorn var på topp!! Att Slangen sätte whiskeyn i halsen och spydde (bildbevis finnes om någon är intresserad) var ju självklart pricken över iet.
Heppåre!
Visa kommentarer (8) »
Vi kan, vi vill, vi ska!
Cykla vi ska (kan).
Jag vill också cykla!
Jawohl! Det är ju inte mer än några timmar bort egentligen. Gött att cykla runt i Ljungan, ut till Sparreviken och så vidare. Sedan Skarsjön för att spola bort saltet. Nostalgi!
Cykla hela vägen menar du? låter ju schysst!
Hur många hus har den där mannen egentligen? Hur som låter det som en trevlig idé. Jag har även tänkt att cykla upp till Ljungskile nån torsdag-söndag i juli eller augusti om du är pepp.
Jo. Jag var nog också snäppet räddare när vi gick vilse på Kebne. Då var äventyret plötsligt på blodigt allvar,och inte så spännande. Vet inte om det blir nån vandring på ett tag, men jag har en idé om en tur till blåsopp – johanmagnetens och gritts soldattorp som ligger nånstans mellan ljungskile och ödsmål. Kan bli en skön o lagom vandring.
Jag ångrar som sagt bittert det beslutet och är pepp på att gå snart igen. Vad säger ni om nästa helg? Jag älskar för övrigt när du kommer in i det där överlevnads-modet. Jag har inte sett det sedan du var lyrisk över att försöka styra upp en eld i den Argentinska öknen, men ser den gärna igen. Kan inte erinra mig att jag såg den på Kebnekaise, var du lika orolig som jag då? Personligen var jag bra mycket mer rädd där än i öknen.
Gimme Danger.
9 May, 2010, klockan 22:24
Etiketter: england, köpenhamn, liverpool, london, madrid, manchester, musik, reseredogörelse, stooges, suicide
3 kommentarer
Jag fick påtryckningar från några håll om att de ville se bilder. Here goes ett blandat material.
I november åkte jag till Södra Tyskland, närmare bestämt en liten håla som heter Gernsbach där Shelley höll till för tillfället. Väl där skulle det göras Thanksgiving-middag som även en fotograf kom och fotade för nån mattidning. Hon tänker på det mesta, den där Shelley. För ungefär en månad sedan frågade hon om jag ville hänga med henne och driva en second hand-affär på Bali till förmån för utrotningshotade orangutanger. Låter som en rätt trevlig deal med fyra timmars arbetsdag i paradiset ett halvår. Ja, det låter som det är upplagt för en alkoholism.
Ett par veckor senare åkte jag och tittade på Primavera Club, Primavera Sounds lillasyster mitt i december när festivalångesten är som störst. Underbart. De allra flesta nätter bodde jag hos Gabriel och Kaylin. Det var sweet.
I Madrid hade de lustiga hattar.
Kaylin blev lite svartsjuk när jag och Gabriel rodde roddbåt i en park.
I samma park finns en av få statyer av Lucifer. På 666 meters höjd över havet naturligtvis.
I blue myself!
Nån som varken gillar handskar eller mode. Jag gillar denna någon.
Jag styrde upp ett CS-möte på en argentinsk restaurang och åt underbar biff och gjorde några nya vänner i Vlad och Nelly. Vi drog runt på stan och sedan hem till Marcos, min andra värd i Madrid. Han var sådär jättesnäll och osäker som man är när man får sin första soffsurfare på besök. Underbar man.
På vägen hem stannade jag till i London ett par timmar och köpte en ringklocka till cykeln samt fotade lite.
Nyår firades hos Otto med bland andra Alex.
Jag köpte mig en Iphone (sämsta köpet på år och dar om man lägger in allt meck kring) och tog lite ego- och streetart-bilder i Björlanda och Biskopsgården.
I slutet av mars fick jag en idé och lämnade den här skitfilmen på Södra Dragspelsgatan (det allra gråaste av Frölunda).
Jag hittade ett gammalt foto hos mormor. När jag var tio älskade jag allt som hade med USA att göra, nu vet jag bättre.
Jag åkte till Köpenhamn med gubbarna på jobbet. Det var… sådär.
Den här fina roboten regnade bort för en vecka sedan.
En rätt fin bugg måste jag säga…
Melvin fyllde åtta! Han fick Domino och fyra-i-rad jag köpt på Erikshjälpen. Glad började vi spela fyra-i-rad direkt. En fin dag där tre generationer njöt av solen.
Falk fyllde år och styrde upp en härligt testosteronstinn hemmafest där jag fick hybris efter att ha lyckats lyfta Martin T. Att försöka lyfta en tjej som lyfte en annan tjej, det gav mig ryggvärk i flera dagar.
Hang onto yourself, säger du? Jaja.
Förra helgen hängde jag i England. Torsdagen bjöd på cykel kring Manchester, ganska ointressanta museer där mina fingrar var roligare, en knasig kyrka, ett operahus som erbjöd kvalitativ underhållning och ett stort leende kring photoshoppande som grafikern gjort kring Steven Seagal-boxen. I Manchesters Chinatown fanns en katt, The Haçienda är idag lägenheter berättade Steve, som visade mig runt i stan på cykel, mot rödljus och enkelriktat. Ett härligt äventyr. Dagen efter stod körsbärsträden i blod, någon hade gjort ett verk de kallade Rain på väggen och vi blev alla spikrakt övervakade överallt.
Jag tog ett tåg från Manchester till Liverpool där jag träffade Olers och Oscar. Vi hade en fin kväll med öl och Olers blev påkörd när vi gick på gågatan. Gött att bli påkörd av en Escort. Top-notch.
Jag tog en promenad allena medan Olers gick till frisören.
Sedan tog vi en kaffe och kollade in Beatles-museet samt diskuterade om det nya museet har samma arkitekter som Oslos operahus. Jag har inte lyckats luska ut det. Vet ni?
Dagen efter bjöd på en lång bussresa till London där vi mötte upp med Greg, en av mina allra första soffsurfare. Vi slog alla följe och kollade när Suicide framförde sin självbetitlade LP samt Stooges köra Raw Power-plattan plus ett gäng andra låtar. Suicide var rätt kassa, det blir för monotomt att titta på live. Stooges var fullkomligt lysande när de körde Raw Power, efter det tyckte jag att det föll, det var inte lika tight på I Wanna Be Your Dog till exempel, men det var kul att det körde både Cock in my Pocket och I Got a Right, två favoriter bland de låtarna som inte hittat in på nåt album. Sedan var det då Iggy, som trots att han i NME nyligen sagt att han slutat stage-diva då det var några som inte tagit emot honom, flängde runt som den dåre han alltid gjort sken av att vara – och stage-divade flertalet gånger. Det var dessutom roligt att se att det var så många som publiksurfade, det var länge sedan man såg någon göra det. Här gjorde massvis med folk det och när de körde Shake Appeal bjöd de upp folk på scen och det var fullkomligt underbart. Men när den 63-årige Iggy dallrar runt på scen iförd endast jeans som i vanlig ordning visar hela det gamla arslet tycker jag att det är direkt osmakligt. Det är väl svårt att säga till någon som gjort samma grej i fyrtio år att inse sin ålder, så det var lite freakshow mot slutet. Nåväl.
På måndagen cyklade vi runt i London, Olers inte helt säker bland dubbeldäckare och all trafik, men det gick allt prima. Vi cyklade bland annat igenom Mayfair där de erbjöd “Snob food”. Inte illa. Vi cyklade vidare, men tyvärr hade de inga ringklockor kvar i Covent Garden så Greg fick få sig en liten bok istället. Jää jää. Olers begav sig till tåget mot Liverpool och vi firade Madeira Day med Portugiserna och deras delikata grillat innan jag tog det svindyra tåget ut till Stansted och blev sur när de hade slut på Ham & Greve på Pret.
Häromdagen på jobbet mötte jag en solbränd Chrille precis när jag skulle fota den här vid Kapellplatsen.
Någon hade tapetklistrat upp en tidning om båtar. Den satt inte uppe länge.
David var på besök i torsdags och vi cyklade runt för att hitta en basketplan, men hittade ingen i varken Bräcke eller Eriksberg, men istället hittade vi ett bord med gratis prylar på Slottsberget. Jag norpade en dinosaur som numera är en del av min T-Rex.
Jag fick en punka lagad av cykel-Stefan i torsdags, men han måste gjort nåt galet ty när jag i full fräs cyklade mot Clouzot-filmen på Cinemateket havererade de interna bromsarna och gav ett motstånd som gjorde det omöjligt att cykla så jag ledde den hemåt, men vid Vågmästareplatsen släppte det bara så jag tog mig till House of Win-Win och såg Hasse Appelqvist med Chrille, Jo och hennes Lule-polare. Jag gillar att Hans kör så mycket blockflöjt. Det är ett demokratiskt instrument var det någon som sa. Därefter mötte jag upp några belgare och tog dem på cykeltur upp till Ramberget, men sedan kom samma jävla punka tillbaka. Stefan klarar nog fan inte av nyare cyklar. Bu för det.
Visa kommentarer (3) »
David: T-Rexen är nu på lagning hos Stefan som lite vin-lurig berättade att han dödat ryssar och vet att det var Mossad och CIA som dödade Palme samt värnar om sin kundkrets till den grad att om man får punka direkt efter lagning tar han bara betalt för materialet. Slug jävel. Jag gillar honom.
Chrille: Han har sålt den vite.
Jag kan inte säga varför, men jag gillar fotot på din arbetskamrat i Danmark. Underbart uttryck – det känns lite white trashtokigt (om man tar bort kunskapen om suparesan).
T-Rex! Så enkelt men så rätt. Briljant användning av begränsad resurs.
Var nu ett tag sedan penna sattes till mun. Efter ett par späckade månader i Sverige och New York, samt veckor i Vietnam, kom tid och glöd tillbaka.
Bor sedan återkomsten till New York i min före detta chefs hus. Långt ut i Queens. Pendlingen är mördande, men oemotståndligt billig då kassan behöver tillskott efter det ofrivilligt långa arbetsuppehållet över jul. Väl hemma i Suburbia är det så tråkigt och mördande tyst att det klättrats på väggar. NHL-slutspelet en räddare i nöden. En skinande riddare i gratis rustning. Förstår för mitt liv inte hur folk kan leva så här? Radhus efter radhus i en tillsynes aldrig sinande bostadsöken. Deprimerande och isolerande.
Efter höst med påföljande vinter späckad av fest och resor har väggklättrandet fått mig i träning. Nästan varje dag i flera månaders tid. Som vanligt kunde jag inte göra något halvhjärtat. Självmedvetenhet till trots. Tränade för hårt och fick tillbaka en kronisk infektion. Magen gillade inte penicillinet och min andra kroniska åkomma återkom den med. En vecka in i pillertrillandet införlivades ytterligare en infektion i undertecknads tempel, en förkylning. Ödets ironi. Ät rätt, prioritera sömn, träna – sjuk. Sup, festa, skippa/ät skräp, sov när du hinner – frisk. Med det sagt mår jag på det stora hela bättre än på länge.
Att dagligen pendla två timmar eller mer leder till reflektion. Har funderats åtskilligt på den klassiska jobbintervjufrågan: Var ser du dig själv om fem år? En frågeställning svårt besläktad med: Vad vill du bli när du blir stor? Jag har alltid haft olika svar på det, och har så fortfarande. Lärare, psykolog, neurolog, journalist etc. Statsvetare var aldrig självklart. Svaret? Jag aldrig kommer att veta, kommer alltid att undra.
Ovanstående spörsmåls genesis återfinns i nuvarande tjänst. Jag trivs, har bra arbetskamrater. Saknar visserligen statsvetenskapen, politiken. Men sätt allt det åt sidan, det jag verkligen saknar är intellektuell utmaning. Att fixa jobbet var en sådan. Att ta hand om hemsidesbyggande, videoredigering, twitter likaså. Visste inte ens vad twitter var för ett år sedan och nu sköts inflytelserikt konto. Men utmaningen är borta, vardagen påträngande.
I torsdags var jag på ett andra möte om mobilteknologi som en australier på jobbet slängt ihop. Informellt barhäng för FN och NGO-folk. Alla med enormt driv. Konverserade länge med en som i dagarna utsetts till av världens 100 mest inflytelserika av Time, samt en annan som startar upp en helt ny FN-enhet på direkt order av generalsekreteraren. På fredagen gick de till sina utmaningar, jag till min vardag. Ingen avundsjuka, bara avsaknad.
Hur hittar jag en ny utmaning? Var är jag om fem år? Tålamod, tålamod och tålamod. Invänta den fasta tjänsten som ligger någon månad eller två fram i tiden, vilket ger gratis språkutbildning. Franska öppnar för humanitärt arbete i Afrika. Språk öppnar för SIDA:s sponsrade utbildning av professionell FN-personal. Språk öppnar för UD. Fast tjänst öppnar för ny tjänst inom UNHQ. Det öppnar helt enkelt dörrar. Desto fler öppna dörrar, ju fler potentiella utmaningar.
Det är logiskt, det är till och med ganska självklart, ganska elementärt. Det är vidare så jag alltid agerat, alltid tänkt. Men precis lika enkelt som tålamod är smart i teorin, lika svårt är det att idka i praktiken. Särskilt när du är mitt i det.
Ödets ironi att bli sjuk när hälsa prioriteras. Likaså när sunt och pengasparande beteende skapat utrymme till eftertraktad reflektion, som sedan missbrukats till överanalys. Att gå på spelningar, sport, after-work och så vidare är enkelt. Det är ligga i soffan, äta chips och kolla på TV. Det är mental kuvös. Men i rätt dos är mental kuvös sunt. Genom reflektion har sjukdom diagnostiserats, men också fallits offer för. Överanalys är lika förödande som dess motsats. I tålamodets tecken skall det omgående bokas in spelningar och after work. Balans mellan nuets förströelse och framtidsplanering hittas. Tålamod skapas.
Visa kommentarer (5) »
Tack! En samordningstjänst, med en hel del projektledning och därmed betydligt mer ansvar. Liten nyskapad enhet relativt nära departementschefen. Tung backning från nyss nämnde chefen, samt ekonomisk muskel för att vara effektiv. Klart intressant! Väntar på att få kontrakt på papper. Funderar under tiden.
Pastor Hannes associerar jag, förutom din iakttagelse, med just kommentaren “Gud hör bön” som han slänger ur sig precis innan sångerna inleds… Ibland också till ett Hallelujah…
Korrupt. Aldrig? ; )
Frank, borde man ju ha koll på. Vet faktiskt inte. Kommer ihåg soffan och köket, men det ger inte så mycket rent geografiskt. Såg faktiskt en Seinfeld affisch i en busskur i morse. Skräll!
Grattis till joppet! Börjar du närma dig nivån på den politiska stegen där det är dags att bli korrupt snart?
“uppehålla”?! Uppehälle, ska det vara. Så klart.
Kul med jobbet! Fått ngn klarhet i vad det är?
“Inte desto mindre som Pastor Hannes”?! Du menar att du redan hade ett enormt kön?
Har du förresten sett till Frank Costanza där ute i Queens? Har för mig att hans boende stämmer in väldigt väl på din beskrivning av ditt uppehålla. Och var det inte i Queens han bodde i serien?
Boom, blev precis erbjuden ett nytt jobb. En fast tjanst. Vet fortfarande inte riktigt vad det ar for tjanst, sa jag har inte en aning om hur jag staller mig till den.
Kanner mig dock inte desto mindre som Pastor Hannes: Gud hor bon! ; )