Hej vänner. Jag har precis sett den bästa film jag kommer se i år och jag tror att de flesta av er kommer älska den lika mycket. Det är en ganska enkel historia om en man som ligger på sjukhus och börjar berätta en saga för en flicka som springer omkring med bruten arm. Men ack så fint. PS. Jag tycker inte ni ska se hela trailern. Jag tycker den säger lite för mycket.
Visa kommentarer (3) »
Jonas: “We want our film to be beautiful, not realistic”, som Kevin Barnes brukar sjunga. ^_^
Ser rätt overklig ut.
Jävlar, vilket genuint mästerverk. Har precis lett, skrattat och grinat mig genom denna visuella fontänorgasm (cue Figge). Bob sa till mig: “Se den på så stor bildvisare som möjligt, din idiot” (fri tolkning). I second that, och tillägger ett HD-krav.
Never wear a helmet when I’m riding my bike…
27 July, 2010, klockan 22:25
Etiketter: Arcade Fire, båt, Cykel, köpenhamn, of stor båt.., reseredogörelse, yo la tengo
3 kommentarer
Yo La Tengo – Periodically Triple or Double.
Jag är för tillfället helt otroligt jävla trött på cyklar. Båt är vad det ska vara! Cykel-Stefan har gjort bort sig en gång för mycket nu. Jag lämnade in Sofies 70 år gamla, oerhört vackra cykel, kallad »Renen«, så skulle han kolla om det finns nåt att göra åt de icke-existerande bromsarna. Det slutade med att han snodde kedjeskyddet, han sade att han slängt det. My ass, att han gjort det. Han har vurmat de vackra gamla kedjeskydden både till mig och Frans. Vidare har han pajat två av Christians tre växlar och sagt att man ändå bara behöver en växel i stan. Sic.
I tisdags kändes det konstigt med luft i min “vanliga” cykel, den fina Rex jag köpte häromåret, jag pumpade den hos den fina handlaren i Bräcke och cyklade vidare, det kändes knasigt och i backen ner mot Vågmästareplatsen brast ett pistolskott och när jag ändå tänkte lämna in den på Cykelringen. När de sedan “lagat” den får jag tillbaka den med ett helsvart däck (den har väldigt snygga däck med vita däcksidor) och en växel som fastnat på sjuan. Och de tar de fyrahundra pix för. Jag klagar hann inte klaga förrän i måndags och nu får vi väl se hur mycket notan hamnar på denna gång.
Till på det har jag fått två cyklar donerade till mig, eller till BikeSurfing, som är en vidareutveckling av CouchSurfing, att man ska kunna låna en cykel när man är i en ny stad – det är ju det i särklass bästa sättet att se en ny stad. Problemet var att det Nya Zeeländska paret som gav mig cyklarna inte kunde ta med dem på tåget från Köpenhamn så för några veckor sedan tog jag ett billigt Tradera-tåg ner och började cykla den ena norrut. Jag försökte soffsurfa och enda värden jag hittade bodde i en liten hydda, två gånger två meter, med sin man två mil öster om Ängelholm. Det blev en fin cykeltur med överskattat Louisiana i läkande bara fötter och totalt elva mil innan jag fick ta mig ett dopp i deras lilla, lilla sjö. Hippieparet jag hamnat hos höll på att bygga ett hus bredvid sin hydda, men nu när de bott där i ett år ville de inte flytta därifrån. Jag fick sova i huset, ett loft där jag somnade väldigt snabbt. Dagen därpå var det trögt, jag hade fått ett random samtal av Jonathan som undrat om billigt boende i Köpenhamn och annonserat att han ämnade att åka hem under denna söndag. Med det i bakhuvudet och den sega Hallandsåsen gick det jävligt trött. Jag cyklade till Mellbystrand och lade mig och sov och åkte sedan hem med J och Erica. Den cykeln blev stulen förra helgen. Härligt. Så nu planerar jag att hämta den andra, som en amerikanska lånade att cykla till Fredrikshamn med. Om den var lika snabb som den jag cyklade från Köpenhamn säljer jag nog av min “vanliga” (till våren när folk vill köpa’n naturligtvis) och fixar en annan som får vara CS-cykel.
Jää jää, nog ordat om dessa satans cyklar, de senaste två helgerna har det åkts båt. Förrförra åkte jag, Frans och Chrille ut med Frans far Lennarts snipa och hade det otroligt lugnt, sansat och trevligt. Gött och komma ifrån lite och äta lite gött, vettni. Den senaste helgen var vi ute en snabbis med fars båt, jag, far och Rolf. Rolf är fars sambos före detta. Det var en lite märklig konstellation, men vad skönt det var att än en gång puttra ut runt Ulvön och Oxholmen. Jag funderar på om man borde styra upp nån liten tillställning på den där lilla dansbanan som är på Ulvön. Bara låta några artister spela akustisk och så tältar man ikring. Någon som är pepp på idén? Jag tänker ASS, kanske Sofia (Casal Ventoso) och vem som helst som är pepp. Det vore nåt nu när man missade den där Clandestino på landet-grejen.
Jää jää, i min sjuka hjärna (just nu med feber) gillar jag just nu att Arcade Fires The Suburbs läckt.
Visa kommentarer (3) »
Nåt gott blev det av det hela i vart fall: http://www.ihateyoubikethief.com/2010/08/hey-again-everyone-here-we-are-end-of.html
Och jag har fortfarande inte fått tillbaka cykeln från ringen. Jävla växel att aldrig dyka upp. Just det, jag har lyckats få punka på Olers cykel också (jag ska fixa, broder, jag ska).
/Alfons.
Hälsar Chrille på en av alla tyska segelbåtar som rör sig på västkusten vid denna tid på året?
jag har två trasiga cyklar för tillfället, en i göteborg och en i stugan. den icke existerande cykel tillfredsställelsen känns igen.
Igår var jag hemma hos Johan och Soraya. De ska göra en liten film om Jori, och jag var där och lånade ut lite utrustning. Vi pratade en del, vilket kändes bra. Varje dag är ett steg bort från overkligheten, och att bara få vara hos Joris nära och kära känns upplyftande. Johan föreslog att jag också skulle göra en film, om Jori och mig, vilket i nuläget känns som en bra idé. Inte för att förstå utan för att minnas. Annars använder jag ganska mycket tankeresurser till att förstå sakernas tillstånd, dess sammanhang, men det känns lönnlöst. Samtidigt vet jag inte om jag vill förstå. Idag skulle de ta ett sista farväl av Jori på bårhuset, och Johan frågade om jag ville följa med. Jag kände mig osäker. Kluven. Vilken bild vill man ha av honom i framtiden? Men jag tror ändå att det är en god idé att säga adjö, men det blev ändå inte så. Jag stannade hemma.
Efter besöket hos Johan gick jag hem genom ett åskladdat Göteborg. Tog en öl på 7ans och tittade på rodeo-VM. Det är en konstig sport, som är till bredden fylld av adrenalinspäckad manlighet präglad av ett machoideal s0m få når upp till, och på det en fanatisk kristenhet. Kanske ingen ovanlig mix i västerns och söderns USA, men i Sverige. Jag försöker frammana bilden av Ljungskile-ekumenerna med fradgma i mungiporna sittandes på frustande tjurar. Vilken syn!
På vägen hem över bron märker jag hur jag slänger blickar bakåt ideligen. Försöker intala mig själv att rädslan är obefogad. Världen har inte blivit full av knivmördare över en natt. Efter ett tag närmar jag mig två killar som går ca 20 meter framför mig. Vid gamla Backa teatern viker den ena av, och jag förtsätter i hälarna på den återstående. Plötsligt tittar han sig nervöst bakåt, som om han undrar varför jag följer efter just honom. Och jag är säker på att han känner samma rädsla som jag. Där gick vi och blängde bakåt båda två, sammanlänkade av rädslan. Hettan och åskan tryckte på från alla håll, och det kändes absurt, nästan filmiskt. Samtidigt som rädslans kraft skrämde upplevde jag något annat. Rädslan förband oss. Vi var en del av något större. Tillvaron kändes återigen greppbar. Ibalnd är vi lite rädda, och ibland är vi ledsna. Ibland arga, och ibland lyckliga.
/F
Ingen kommentar än.
Jag och Elin har spenderat helgen i Fiskebäckskil där vi fick låna Karins sommarställe. Koskär är ett paradis på jorden där tankarna får plats. För en gångs skull har vi bara varit. Ätit. badat. druckit vin. Grillat. Badat, osv.
Vad det beträffar Jori så har allt gått upp och ner. Ena stunden rinner tårarna, andra stunden känner man enbart tomhet, och kyla. Plötsligt känns allt som vanligt, och man skräms över att man distanserar sig såpass lätt. Sen minns man något och man börjar nysta, och är tillbaka på ruta ett. Har tänkt mycket på Johan och Gritt, och har svårt att föreställa mig deras situation. Var på platsen idag igen, och träffade där Joris kompis Jashou, och senare Gritt som satt och fikade med Donald och Joris kompis Christian, och några andra bekanta. Det var väldigt känslosamt, men det kändes samtidigt väldigt skönt att få träffa henne. Vi pratade gamla minnen för en stund innan jag var tvungen att rusa.
Ingen kommentar än.
Andra kvartalsrapporten 2010.
11 July, 2010, klockan 14:50
Etiketter: animal collective, Arcade Fire, Atlas Sound, beach house, Bob Dylan, bob hund, Born Ruffins, broken social scene, Dosh, Fol Chen, Gregory & The Hawk, Koop, lcd soundsystem, Magnolia Electric Co, miles kurosky, musik, Phantogram, Pugh Rogefeldt, Ratatat, The Chemical Brothers, The Doors, the national, Youth and Student Travel
Ingen kommentar
Dags för kvartalsrapport! Här har ni årets andra kvartalsrapport.
Arcade Fire – The Suburbs
Förrförra veckan satt jag och funderade på om man skulle ta en road-trip till Dalhalla, ni vet det stora kalkstensbrottet i Dalarna som den gamla operasångerskan Margareta Dellefors lade grunden till genom vad sägen säger, att de testade akustiken med att släppa en tändsticksask. Det låter lite väl skrockfullt, men men. Jag satt i vart fall här vid datorn och kollade, samtidigt fick jag ett mail med att en soffsurfare från Götet, Christian, skulle åka upp med en vän och hade platser kvar i bilen. Sicken flyt! Så vi trängde in oss, jag, Sofie och Josiah, som soffsurfade hos mig vid tillfället och drog iväg i den gula bilen, fick man slåss konstant i den då? Spelningen var suverän, bandet var dock lite obekväma med vallgraven till publiken så de hade byggt en provisorisk bro där sångaren kunde gå fram till publiken, en av de andra i bandet hoppade helt sonika i vallgraven. Jag tyckte de spelade lite väl högt för att akustiken skulle komma till sin fulla rätt, men som de själva sa “this is a rock concert”. Tja, jag hade hellre sett lite lägre volym, men när jag kom över det var det bara att luta sig tillbaka och njuta. De håller fortfarande klass och titelspåret från nya skivan växer. Resten av skivan borde läcka snart.
Atlas Sound – Walkabout (w/Noah Lennox)
Jag är inte så mycket för Atlas Sound, tycker det är väl tråkigt. Sånär som denna klockrena låt som David hade med på en spellista till sin syster, där Animal Collectives Panda Bear hjälper till.
Beach House – Play the Game (Queen cover) & The Arrangement
Beach House fortsätter att vara favoriten i Bobs hus. Här med en fin Queen cover och en b-sida från Zebra-singeln. Bör ej missas på WOW, Victoria Legrand head-bangar gärna med till sin musik. Det är fint.
Bob Dylan – Maggie’s Farm, It’s All over Baby Blue, If Not for You & Wigwam
Jag laddade ner lite mer Dylan. Wigwam är den där fina vi alla kommer ihåg från Royal Tenenbaums-soundtracket.
bob hund – Festen är över
bob hund är tillbaka med en fin ep där andra låten är allra finast. Fin video också.
Born Ruffians – What to Say
Kanadickerna i Born Ruffians är tillbaka med en ny platta, jag tycker de är mycket underskattade och det här är nog kvartalets allra bästa låt som i vart fall jag kan känna igen mig i. When I wake up I’m speaking slow, when I get drunk I’m speaking more, get to drunk and I don’t speak at all, get to close to you and I don’t know what to say…
Broken Social Scene – World Sick, Texico Bitches, Art House Director & Water in Hell
BSS är tillbaka med bravur, helt klart ett av årets album. De var dessutom skitbra på Primavera. Lite kasst var det dock att man fick välja bort bandets producent, John McEntires egna band Tortoise för att se BSS, men de förstnämnda har blivit för jävla tråkiga ändå…
The Chemical Brothers – Let Forever Be
Kommer ni ihåg den här suveräna låten där Liam Gallagher gästar ack så fint. Ah, svunna tider…
The Doors – Love Me Two Times & People are Strange
När jag jobbade på fiket i England gick jag alltid och sjöng på People are Strange när jag diskplockade.
Dosh – Airlift
Finfina beats.
Fol Chen – Cable TV
Jag laddade ner en skitbra spelning som Liars gjorde i Williamsburg och nånstans där tackar Andrew förbandet med att kalla dem för det bästa bandet just nu. Tja, jag håller inte riktigt med, men den här låten var riktigt skön.
Gregory & The Hawk – Oats We Sow
Ni har väl inte missat den här übersöta tjejen och hennes underbara röst?
Koop – Strange Love
Koop släppte en samlingsskiva där den här nya låten var med. Me like.
LCD Soundsystem – Drunk Girls
Vissa dagar gillar jag honom inte alls, vissa kan jag inte sluta dansa. Men nån New York, I Love You bjöd inte skivan på.
Magnolia Electric Co. – Leave the City
“Broke my heart to leave the city, I mean it broke what wasn’t broken in there already.”
Micah P. Hinson – Beneath the Rose
Jag vet inte varför det tog mig så lång tid att kolla upp den här killen. Riktigt duktig.
Miles Kurosky – An Apple for an Apple
Han kom med än en gång nu när även albumet släpptes. Beulah, älskade Beulah, jag måste än en gång tipsa er om The Coast is Never Clear. Skaffa nu innan sommaren tar slut, en skiva jag ofta spelar i värmen!
The National – England & Sorrow
Helt klart de låtarna som jag älskade mest på nya plattan. Ingen Boxer, men den är ju mer eller mindre omöjlig att toppa.
Nina Simone – Since I Fell for You
Nina hade världens bästa röst. Men det visste ni redan.
Phantogram – Mouthful of Diamonds
Mmm, beats…
Pugh Rogefeldt – Love, Love, Love & Dä ä Bra, dä ä fint
Ja, dä ä dä! Jag respekterar Janne ‘Loffe’ Carlsson mer och mer ju längre tillbaka i tiden man går. Tänk resonemanget Jack Black har i High Fidelity om Stevie Wonder…
Ratatat – Neckbrace & Bob Gandhi
Helt klart årets bästa cykelplatta.
Youth and Student Travel – Summertime
Jag läste i Madeleines blogg om den här underbara, Girls-doftande dängan som några Stockholmare gjort. De var dessutom så snälla att de skickade mig en mp3a när jag mailade dem. Fint så. Man blir dessutom glad av videon.
Dessutom kan jag tipsa om att jag gjorde en lista med vika dagar band på Way Out West spelar här. Ses där!
Ingen kommentar än.
Jag tycker bloggen Dom Ljuger titt som tätt har riktigt bra inlägg, den här gången var det dessutom riktigt roligt.
Visa kommentarer (3) »
Sälj dig själv™.
Helt ärligt, jag fattar inte skämtet
Vilken driftig tjej. Ibland måste man ju faktiskt “skapa sitt eget jobb”, som Maud säger.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Jag och Jori har varit vänner så länge jag kan minnas. Vår vänskap odlades i princip från dag 1 (om man bortser från det halvåret det tog innan Jori föddes efter att jag kommit till världen). Det gjorde vår vänskap speciell. Han skulle kunna ha varit min bror, men jag såg honom aldrig som min bror, jag såg honom som min bästa vän. Vi hade ett eget språk ihop, ett sätt att kommunicera utan att behöva kommunicera. Vi visste jämt var vi hade varandra. Ibland hände det att vi började säga exakt samma mening samtidigt. Vi delade allt, och det mesta genom leken. Zorro. Batman o Robin. Upptäcktsfärderna genom trollskogen på andra sidan ängen vid Blåsopp. Fotbollen. Skejten. Intresset för nya skor (som var på gränsen till vanvett). Resorna med farsan o Joris pappa. Jag minns en gång på Blåsopp (ett soldattorp mitt ute i skogan en bit utanför Ljungskile) då vi skulle packa upp maten, som med svett och tårar hade släpats genom skogen. I stugan triumferade vi genom att kasta gris med filen. Det slutade naturligtvis med att nån tappade den med fil över hela golvet som resultat. Fnissandes försökte vi reda ut det hela utan att Joris mamma skulle upptäcka något. Jori går ut halvt kvävd av skratt och kommer tillbaka med två sugrör (de tunnaste). Efter ett gediget försök går det inte att hålla sig. Skrattet väller ut, och Joris mamma kommer indundrandes, varpå vi tog vår tillflykt till kojan utanför, som var byggd av elefantblad och nåt som var en blandning av bambuträ och rabarber. Vi skrattade ofta ihop, ibland utan nån direkt anledning. Det bara bubblade, och smittade, och bubblade, och gav liv. Vår uppväxt var ett äventyr, som jag nu i efterhand värderar väldigt högt. Jori är hårt sammanflätad med min barndom, och han är på så vis en del av den jag är.
Jori var den våghalsige. Han klättrade alltid högst. Skejtade alltid värst. Hoppade från den högsta klippan osv, och jag får för mig att han tog med sig detta sättet att leva in i vuxen ålder. Äventyret hade inga gränser, och när dom infann sig var dom till för att sprängas.
Jag träffade honom senast för nån månadsen på röda sten. Han gick på kryckor, stortån hade tydligen gått av, och han hade gått med bruten tå utan att märka det. Operation väntade. Vi pratade en stund och jag fick hans nya nummer. Äntligen skulle vi ses lite oftare, tänkte jag. Mycket har förändrats sen vi var små, men varje gång vi har mötts så har kärnan alltid funnits där, och jag trodde vi hade en grund tillsammans som var omöjlig att rasera. Men så är inte fallet. Tyvärr finns inte Jori mer, och det gör så jävla jävla ont. Han knivskars till döds i Linnéstan natten till onsdagen. Jag var på platsen idag och la bukett med några skrivna ord. Tomhet. Frustration. Helvettes jävlar. Jag känner framförallt förbannelse över denna meningslöshet. Varför? Varför? Varför?
Som person var Jori full av sympati och medkänsla för sin omgivning. Han brydde sig om sina nära, och jag har träffat få personer med en sådan innerlighet och värme. När jag tänker på honom känns det som ett knytnävslag av omöjlighet. Det är så svårt att förstå.
Tack Jori för allt. Saknar dig så.
Visa kommentarer (5) »
Tack alla för ert stöd.
Fruktansvärt tråkigt och jag beklagar sorgen. Å det djupaste.
Minns också Jori, även om det var nästan 20 år sedan jag såg honom sist. Har för mig att vi hade lite svårt att komma bra överens, eftersom vi båda tävlade om titeln Frans bästa vän. Minns speciellt en gång när vi spelade fotboll utanför huset på Hälle och ni hade likadana träningsoveraller på er, och hur utanför jag kände mig då.
Jag kan inte sätta mig in i hur du känner du just nu, Frans. Men du har mina tankar, min sorg och min sympati.
Jag beklagar din sorg. Hur har Johan tagit det?
Fruktansvärt. Håller med David, delar via dina starka ord din sorg. Beklagar å det djupaste.
Det är omöjligt att inte själv känna en del av din sorg, bara genom att läsa de här starka orden. Jag beklagar sorgen och beklagar att det finns idioter med för mycket makt över andras liv. Fyfan.
Här är mitt inlägg i “vad ska vi skriva debatten”, nu räcker det. Folk skriver väl vad fan de vill. Jag håller med er allihop, men kom igen nu. Tycker vi att nån skriver dumt så säger vi det. Bob får säga precis vad han vill om fotbollsinlägg, och figge får skriva fotbollsinlägg om han vill. Detta inlägg har ingen tyngd överhuvudtaget. Jag får skriva vad jag vill och ni får läsa det om ni vill. Man får även säga emot sig själv, vi är inte advokater och de flesta av oss är analfabeter. Specifikt figge, jag har hört att han skriver allt inlägg till tidningen och skickar det till sin mamma för rättstavning.
Alternativet med moderation intresserar mig inte… om vi inte kan få tag på moderator kitteh att sköta det för oss! Får vi tag på han är jag för, helt klart.
För övrigt fick Lars rött kort igår efter att ha blivit nerputtad av ett CP. Jag som trodde att reglerna var hårda mot folk som puttade folk, inte mot folk som blev puttade. Men där ser man, man lever så länge man lär sig.
Visa kommentarer (5) »
Det brukar vara så med konstruktiva frågor. En riktig stick in the mud. Men det låter la fint som du skrev, Bobz. iPhone-anpassat hade varit fint. Njuta av sommaren kan man göra ändå!
Det fattade jag allt. Jää jää. Det roligaste var med hela diskussionen var nästan att den polska riksdagen helt dog när David ställde en konstruktiv fråga. Mitt svar är dock att det funkar alldeles utmärkt som det är. Om du orkar vore dock en kommentators-sida för iPhone kul, den iPhone-versionen är rätt meckig då man ju oftast använder den för att kolla kommentarer. Men det är en petitess. Njut lite extra av sommaren istället!
För att förtydliga, jag tycker inte det är du specifikt som är ett pucko. alla är puckon inklusive jag.
Här är man off the grid i två dagar och missar Heylisas återkommande polska riksdag. Jag tycker att en diskussion om vad Heylisa är, och ska vara, är välkommen och behövlig.
Om det hinns med hade jag tänkt ge Heylisa en grafisk och funktionell upprycknin under sommaren. Men vad ska en sådan innebära? Jag vet inte hur folk använder och ser Heylisa.
Jag skulle bara hållt käften. Jää jää. Dessutom skrev ju Figge själv att det var ego-reklam. Det rättfärdigar det. Kanske. Men frågan är vad Neng5 säger!
För övrigt tycker jag korpen-inläggen är roliga. De är ju mer lyteskomik än sport, och tja, jag gillar ju det förstnämnda.
Jag är sommar-är i Göteborg! Sommaren 2010 handlar det mest om att vandra fram och tillbaka genom större delen av stan — med ömsom möten, ömsom portabelt jobb på närmaste bibliotek. Vandring, eftersom jag är en bil- och körkortslös loser med ryggsäck och effektiv deodorant. Möten, eftersom jag är en frilansande, nätverkande faktureringsskygg företagare med tveksam ekonomi. Bibliotek, eftersom jag har hem och liv i Linköping men degen till mitt levebröd här.
Men som jag precis sa till Majas mamma i Majas föräldrars lägenhet, där jag lyckligtvis får övernatta dagar som denna — sommaren handlar kanske lite om att dra upp rötterna och fladdra runt? Jag kanske beskrev det lite cyniskt här ovan, men sanningen är nog den att jag riktigt njuter av den här tillvaron just nu. I morgon är dock sista jobbdagen i Göteborg innan Maja flyger iväg till Kenya. Nu stundar 10 dagar av Uddevalla, Arvika, Linköping, Stockholm och Arlanda. Och de ämnar jag fylla med sommar på andra, mer hedonistiska sätt.
Idag har jag fotat Bob när han drack kaffe. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför, men en ursäkt till pintopinot av minimått ska aldrig negligeras. Han bjöd dessutom på mästerlig lasagne och den traditionsenliga Vattendrinken™. Jag köpte hutlöst dyra skitjordgubbar. Det är synd att det inte är sommar året om.
Visa kommentarer (3) »
Det får man. Vanlig extern blixt triggad trådlöst. Inget FLASHigare än så.
Får man fråga herrn vad han använt för ljuskälla på den översta bilden?
Förresten, om du vill kan du ju låna min extracykel när du är i stan. Just nu står den vid Världskulturmuseet. Hojta så får du koden.
Jag vet inte riktigt om oljekatastrofen i Mexikanska golfen har fått uppmärksamheten den borde ha här i Sverige, men britterna spar inte på satirkrutet. Usch, det är så dumt på så många sätt.
Visa kommentarer (2) »
Jag gissar att han klistrat in text från Word eller något annat djävulskt program, eller freestylat lite med formateringen. Det var hursomhelst fullt av skräpkod. Jag vill inte vara någon Lena Hjelm-Wallén som går in och redigerar andras inlägg, så jag lät det vara. Tills nu då.
Dry-land, it’s a myth! Förresten, vad har hänt med Frans css?