Första finalen i Stanley Cup ikväll, jag är sjukt pepp! Samtidigt lite ångest att vara hemma på en lördagkväll… Hmm…

Första finalen i Stanley Cup ikväll, jag är sjukt pepp! Samtidigt lite ångest att vara hemma på en lördagkväll… Hmm…

Homage och lallbyxor

Först och främst skall homage avges. Christian har naturligtvis rätt, det nya ordet för pengar är lall. Chrille kommer dock till korta i jämförelse med en annan heylisa skribent. Marcus jag vill att du skall veta att du är min nya idol. Jag har inte haft någon idol sedan jag var liten, varför jag vill hävda att det är plats förenad med mycken ära. Du är där uppe med Tomas Sandström, Kenta Nilsson, Mark Hughes, Mendieta, Raul och den störste av dem alla Wayne Gretzky. Att lira Runke ball för en ovetande man som är god för över 600 miljoner dollar är kort och gott underbart. Bättre än en bal på slottet. Jag önskar att jag var där och kunde studera hans ansiktsuttryck. Jag önskar att jag var där och hörde honom artigt berömma det alternativa musikstycket. Jag önskar jag var där och kunde skära i stämningen. Jag kan inte heller låta bli att tänka på chocken ni fått om mannen ställt sig upp och sjungt med. Nästa gång vi ses bjuder jag på en runda!

Min samlade förmögenhet har aldrig övergått 29 000 kr. Den toppnoteringen nåddes via SIDAs resestipendium på 25 000 som inkasserades inför FN-praktiken. Den nyss nämnda förmögenheten stannade på kontot i en dag. Efter flygbiljett, laptop och annat smått och gott var kontot snart svårt nagelfart. Som student under de senaste fem och ett halvt åren görs soppor av spik på regelbunden basis. Gamla kläder och skor är rutin, nya är ångest. Idrottsevenemang är förenade med stjärnkonstellationernas positionering, samtidigt som festivaltider innebär Tour de Frank. Jag har dock haft tur. En fruktansvärd tur. Likt renässansens konstnärer har jag haft en sponsor. Min egen Medici. En investerare i min framtid. Denna vänliga själ lånade pengar till min flygbiljett när jag åkte till Australien för ambassadpraktik 2006. Han lånade också ut en ansenlig summa inför den här resan då undertecknad inte var likvid innan SIDA transfererade in lall på kontot. Inom kort kommer jag att kunna återbetala min Medici. Ljungbergsstiftelsen i Ljungskile har bestämt sig för att förära mig med en andel från deras digra stipendiepott. Härmed förkunnas en käftsmäll till Jante. Jag tycker ta mig i fan att jag är värd det. Snart är jag pojken med lallbyxorna.

Hockeyfrilla

Det var en söndag då solen stod i zenit, som jag klippte mitt hår. Det är en verksamhet som de flesta begagnar sig av från diverse salonger på någorlunda regelbunden basis. För mig var det första gången. Det är inte så att det var första gången jag klippte mig. Det var däremot första gången min mor inte klippte mig (hon är frisör). Det kan tyckas något märkligt, undertecknad är först att påpeka detta. Ibland har detta haft olyckliga konsekvenser som under min drygt fem månader långa vistelse i Australien (se den stora bilden nedan). Oftast har dock våra vägar mötts med några månaders mellanrum varför den värsta överväxten har avstyrts i tid.

Jag gick till närmaste salong. En billig historia som frigör dig från ditt ogräs för en hundralapp. Den opererades av en kvinna som bröt på ryska och äldre arabisk herre som omgående visade sig oförmögen att tala engelska. Då jag inte talar arabiska var det upplagt för missförstånd. Så blev också fallet. Han satte igång. Jag avbröt. Jag vet inte om han hade någon standardklippning, kanske till och med ett mästerverk på lager, men jag ville vara involverad i processen. Det hjälpte dock föga. Jag förklarade att jag vill ha det kortare upp i, samt lite längre i nacken, inte så att det blir en hockeyfrilla, men lite längre. Han replikerade:

- You want army?

- What? No, NO!

Slutresultatet blev kortklippt i nacken varpå han knappt klippte något upp i. Borde jag ha frågat tvärtom? Trots att slutprodukten inte blev alls vad jag tänkt mig har jag sett klart värre resultat efter språkförbistring med saxhållaren. Kinesiskan på jobbet erbjöd sig att klippa mig nästa gång. Jag tror att jag ger henne chansen. Nedan återfinns ett par kort på min frisyr under de senaste tre åren. Jag måste säga att i dagsläget ligger hockeyglamrockaren nere till vänster bra till för nästa gång. Vad tycker du?

I veckan studerades match sju mellan Caps och Rangers på en sportbar ett par minuter från min dörr i Brooklyn. Alla älskade Sjöström och Lundqvist. Näslund? Inte så mycket. Lundqvist räddade tre mål men det räckte inte. Jag var yngst med 25 fem år, men samtidigt äldst med 25 år. Gubbar som betedde sig som barn och pratade om sitt hat för Islanders, särskilt fokuserat till deras storhetsperiod under tidigt 80-tal. Alla köpte öl åt alla tills en stackare gick till baren och fick höra:

- For fucks sake Stephen, you’ve got no fuckin’ free beer, have you lost your head? You fuckin’ moron, this ain’t no open bar!

Han frös, men fann sig snart. Stephen vände sig lugnt om. Sedan röt han med en lungkapacitet som hade dragit ner stående applåder på vilken opera som helst. Hela sällskapet, på omkring tio herrar, fick sig en hårtork av episka mått. En ovetande Sir Alex blev mjuk i knäna då en bris av Stephens vibrationer sköljde över honom från andra sidan Atlanten. Stephen köpte inga mer öl den kvällen. Jag tror inte att någon riktigt visste vem som glömt köpa åt honom, bara att det inte fick hända igen. Jag kommer att frekventera denna sportbar så länge jag bor i Brooklyn.

Den senaste tiden har bjudit på underbart väder. Den 27e april slogs till och med det tidigare värmerekordet på, passande nog, 27 grader. Det måste varit omkring 40 grader i solen. Jag tror att vädret till mångt och mycket bidragit till mitt goda humör det senaste. Det finns dock fler variabler än hönan och ägget i den kråksången. Min mage har upplevt en storhetstid den senaste månaden. Detta har till min glädje fått mig att försaka en av mina specialiteter, överdrivet tunga bakfyllor. Det är en utveckling jag kan leva med. Vidare går fint beröm från höga chefer i god för att det går fortsatt bra på jobbet.

Jag har under de senaste tre veckorna drivit ett videoprojekt som skall visas på en presentation imorgon. Vår enhet jobbar normalt sett inte med visuell media, men då en annan avdelning drog sig ur projektet då de ansåg att de hade för lite tid tillfrågades vi. Min chef gick till mig då jag har erfarenhet av redigering och frågade om vi kunde ta oss an videon. I torsdags, en dag före utsatt tid, var videon klar. Alla mellanchefer och självaste högsta hönset på DPI tog sig en titt och blev mycket nöjda. Kul! Måste säga att det känts något märkligt att basa över projektet, då det inneburit att jag, med bara drygt två månader på FN, chefat över mina kollegor. Det gav mersmak på många plan, för samtliga inblandade. Mycket talar till exempel för att vi kommer att syssla mer med visuell media, med mig som huvudspindel.

Med sommar och fint väder kommer musik. Jag lyssnar nog egentligen mer på musik under vintern, men den känns mäktigare just då sommaren gör sitt intåg. Varje låt delger mig en känsla. Pearl Jams starka Marker in the Sand förde mig tillbaka till Brisbane, medan The Fall of Troys experimentella Semi-Fiction placerade mig på Åvägen i Gårda. Min kropp delas itu. Christians hemresa förde mig själsligt till Kings Head och till alla er som jag önskar kunde vara här med mig. Det fick mig osökt att spela Broder Daniels tidlösa klassiker Shoreline.

- This town kills you when you’re young … you die when you’re young … this town got the youth of me

Känslan för mig tillbaka till januari. Då satt jag på min kammare i Gårda och höll på att missa min praktik på grund av administrativt dravel. Jag jobbade för Academic Work, som inte hade några pass. Jag var arbetslös, utan pengar, utan framtid. Det värsta var dock att jag var så fruktansvärt trött på att snurra i samma hjulspår i Göteborg. Jag visste att jag var tvungen att lämna för att inte själsligt förtäras av vardagens tristess i en stad som inte längre erbjöd mig några nya upplevelser. En stad utan utmaningar. Ett par veckor senare var jag i New York. Inte längre en skugga i en gränd. När jag tar vagnen till jobbet på morgonen kan se jag frihetsgudinnan. Jag har Times Square i ryggen när jag passerar 5th Avenue på väg till FN. Det är en rätt hyfsad start på dagen även för en morgontrött jävel som mig själv. Känslan är lika god som varm, jag klarade det, jag lämnade, jag vann!

Yin

Om min tid i New York mestadels varit Yang har någon annans mestadels varit Yin. Jag har försökt delge Yang i strävan att balansera Yin. Det har fungerat, mestadels. Men inför vissa saker står du alltid maktlös. Den här gången var det en torsdag i april.

Jag visste det redan innan jag fick det berättat. Varför vet jag inte. Jag vill spy galla över förövaren, men det är inte min galla att spy. Jag idkar självcensur. Det är en svår konst. Jag nöjer mig därför med att förtälja att det inte är brottet i sig som ligger till grund för min ilska. Det är tidpunkten. Den föregående meningen må vara kort, men ack vilken emfas den bär i sitt sköte. För alla parter i detta emotionella mål finns förströstan. Efter regn kommer, förr eller senare, solsken.

Jag lämnar Yin därhän i en promenad genom Brooklyns underbara Park Slope. Klockan hinner slå tio men värmen uppskattas till dryga tjugofem grader. Fyrtiofem minuter senare är jag hemma. Det är tanken som jag lämnar kvar. Jag är bra på att ta farväl i tanken. Där stannar det också. Yin, vi syns när vi syns!

Washington

Med god bakfylla och sömnbrist i bilen jag åt min baguette

När jag till Washington åkte med fyra människor jag aldrig sett

Efter en trevlig fredagsmiddag i gott sällskap hissen till ny förfest vi tog

Mången gott skratt senare och utkastade av vakter mot klubblivet vi drog

Med blykepsen under armen inmundigades de ljuvaste frukostpannkakor med sirap

Till tonerna av Mew gick jag sedan omkring i tio timmar under lördagens långa etapp

g

Vita hus, Watergate, Arlington, Pentagon och parlament

Nyklassicism, museer, samt en stor uppsjö andra monument

Allt detta hann jag se på min alltför korta odyssé

Denna stad höjde sannerligen min livskvalité

En snabb vända i Philadelphia senare åter i New York jag var

Men via bilder på facebook görs känslan för alla förnimbar

Vem behöver fisk då?

Jag trillar rätt trots att jag trillar dit. Jag är inne i zonen. Mina hörsnäckor som fått trumpeter, bygelhästar och smedjeverktyg att vibrera i extas förolyckades mycket tragiskt i lördags. Kirurgen förkunnade domen med en torr, närmast raspig röst, samtidigt chippandes efter andan. Hörsnäckorna gick i graven medan undertecknad väntade på diligensen. Ty er pennförare, er samlingspunkt i natten, er själsliga kartläsare, ert moraliska rättesnöre skulle handla hörlurar. Jag trillade rätt trots att jag trillade dit.

Den senaste tiden har varit fin, närmast smäktande. En flytt ger alltid ett nytt perspektiv på omgivningen och vardagen. Utmanande projekt medför kreativitet och arbetsvilja. Trevliga besök bjuder förutom utökade snusförråd på trevliga, om än sena, kvällar. Nya bekantskaper föranleder i vanlig ordning mycket nyfikenhet, spänning och erfarenheter. Soliga helgdagar med en bok i parken garvandes åt knattar som lirar Baseball i alldeles för stora hjälmar höjer såväl batterinivån som D-vitaminreserven. Ibland räcker det med något ack så litet för att hjärtat skall lysa upp. Andra gånger krävs det delande av hav ackompanjerat av digra mängder fisk och vin. Jag trängde något ack så litet. Jag fick vandra på havsbotten under en vinprovning. Vem behöver fisk då?

Blogginlägget som censurerades

Vad är en typisk måndagsmorgon? Ibland kan det vara att få tandkräm på tröjan och inse på tuben att du glömt kavajen hemma. Andra gånger kan det vara att du doppar slipsen i gröten när du sätter dig till bords. Det är dock först när du prickar in alla tre som du vet att det är, just det, en typisk måndagsmorgon. Jag har lite svårt att inte gilla sådana mornar, visst blir jag förbannad, men resten av dagen blir ju då en nedförsbacke. Vad är en typisk måndagskväll? Ibland kan det vara när du skall tvätta i Laundromaten som är anpassad för rojalistiska plånböcker (läs: landets alla skattebetalare) och när du startat maskinerna inser att du glömt såväl handduken som sängkläderna. Det är då du förstår att det också finns, just det, typiska måndagskvällar. Jag har lite svårt att inte gilla måndagar, visst blir jag förbannad, men resten av veckan blir ju då en nedförsbacke.

Före måndagar kommer det lördagar och söndagar. Lördagar är fina, särskilt med några fina PBR i trevligt sällskap. Söndagar är fina, särskilt när du hämtar nya lägenhetsnycklar. Från och med slutet av mars byter undertecknad adress och flyttar hit. Lyan delas med en dryga 30 år gammal spansk professor och en 25-årig författare. Stort rum, samt ett gästrum borgar för goda tider. Det är möjligt att båda rummen kommer att användas redan till helgen då jag får besök. En svagt retarderad kusin (håller på såväl Färjestad som Liverpool) kommer på besök. Varför, släpper jag in sånt bös i min nya fina lägenhet? Den svagt retarderade kusinen kommer bärandes på gåvor. Snus som är en hårdvara i detta land räcker långt, hockeybiljetter för derbyt mellan Rangers och Devils i MSG räcker hela vägen. Nu vet du var jag befinner mig på söndag. Det är när du ser fram mot sådana söndagar som du inte heller bryr dig om du har haft en sådan där, just det, typisk måndag. Jag har lite svårt att inte gilla måndagar, viss blir jag förbannad när ett femtontal raka försök att publicera ett simpelt blogginlägg misslyckas, men resten av veckan blir ju då en nedförsbacke.

Så var själen såld, nu har jag en blogg

Det är säkert en och annan som tittar in här och förväntar sig att jag skall redogöra för min första månad i New York. Det har jag inte för avsikt att göra, men för att inte avskräcka alla nya läsare på en gång följer några random iakttagelser nedan. Naturligtvis i form av en imponerande formell punktlista!

• Att inte somna på flyget och vara vaken i 40 timmar för att sedan gå av på Bergen St hållplatsen med två resväskor och handbagage och få förklarat för sig att det finns två hållplatser med samma namn är tungt…
• Du kan få gratis öl under en timme samt tre livespelningar på en krog nära dig…
• Att jag, i likhet med Reservoir Dogs Mr. Pink (Steve Buscemi), anser att drickssystemet är åt helvete och bör skrotas…
• New Yorks sophantering är en hyllning till medeltidens motsvarighet…
• Skottlossning är roligare på film…
• Att armén har ett rekryteringscenter mitt i centrum av Times Square…
• Gnagare också inhyses på kontoret…
• En dollarkurs över 9 kr leder till budgetunderskott…
• Att en viss lägenhetsägare ALDRIG äter hemma, varför dennes hyresgäster, trots IKEA besök, använder hammare som konservöppnare…
• Ground Zero är en byggarbetsplats och inte värt en 40 minuters promenad…
• Att korpfotboll i staterna är värre än drickssytemet, skottlossning, insomnia, tveksam rekryteringspolitik och New Yorks sophantering saammantaget…
• Att öl efter korpfotboll i staterna är både trevligt och gott…

Den inledande tiden på jobbet innebar inte mycket arbete. Mer rutinerade interner påtalar att detta tycks gälla även de som inkasserar en löneutbetalning varje månad. Det gäller dock inte på min avdelning. Det kan bero på att vår enhet har en medelålder kring säg 35 år, uppskattningsvis omkring 15-20 år yngre än totalgenomsnittet. Så när jag tågade in i chefens bås och sade att jag ville ha mer att göra, samt ett par förslag på vad, så gavs både grundkrav och mina förlsag bifall. Sedan dess har det varit åka av. Jag har kul och chefen säger att han är nöjd.

På torsdag får vi besök. Bob trillar in. Det firar vi med en Soundtrack of Our Lives spelning. Den missar Oljares och Ipot som sticker in näsan i vår enkla boning på fredag. Jag ser fram mot att äta kött kring vår på gatan upphittade bordsskiva under deras vistelse. Kött är billigt i det här landet. Kött är det enda i det här landet som är billigt. Det skall också bli trevligt att bjuda hela herrskapet på en nybryggd Monster på Brooklyn Brewery.

Jag har fortfarande inte sett någon NHL-hockey. Det klarar helt enkelt inte min budget av. Om det inte vore för de svältande barnen i Afrika hade jag öppnat ett 90-postgirokonto. Det kan dock bli ändring på det innan månadens slut. Min gode kusin kommer på besök och har lovat att pröjsa en biljett åt mig om han kan bo hos oss. Det samtalet med lägenhetsägaren blir intressant, särskilt som Oljares och Ipot bor här precis innan.

Jag är inte civilingengör, ekonom eller kristen. Det kan man tycka vad som helst om. Det gör också majoriteten av alla stipendiefonder. Det tycker att man borde vara civilingengör, ekonom eller kristen. Det kan man tycka vad som helst om. Jag till exempel, tycker inte om det. Så när jag i mars månad söker stipendie från Ljungbergstiftelsen i Ljungskile så är det av stor betydelse, till och med avgörande för att kurera budgetunderskottet. När jag var i Australien sade de att jag fått 50000 kr, när jag ringde tillbaka ett par veckor senare och undrade när pengarna skulle sättas in visade det sig att det fanns en namne i landet som fått stipendiet. Nu är jag tillbaka på hästen. Jag gillar inte att rida, det faller mig så att säga inte i smaken, men pengar skulle smaka det.

Om du orkat läsa hela vägen hit så har du likt mig missförstått syftet med en blogg. Den skall vara kort och koncis. Detta inlägg är långt och har en träffbild som påminner om en toalettbesökare på krogen. Jag är villig att lära mig av mitt misstag, samtidigt som jag hoppas att du är oförmögen till detta. Ty då finns chansen att vi återses på en blogg nära dig. Annars fick jag inte mycket för själen min.