På apokalypsens rand

En film om vår tids rädsla, brist på framtid(stro), brist på initiativ, om nuets ideologi, det kortsiktiga, och paradoxen om vår räddning.

Jag fattar inte hur man vrider bilder! Detta är i vilket fall en bild från andra lång föreställande en människa utan näsa och mun (kanske är han lite rädd ).

Efter september 2001 har vi skakats av en rad katastrofer, och dessa har kommit att forma vårt sätt att leva och förhålla oss till varandra. Jag tänker på terrorism, klimathot och finanskris. Det är ord som är laddade med många känslor, men framför allt rädsla. Ord som får en att sparka bakut och samtidigt känna vanmakt.
Framtid. Ett annat ord, som de senaste åren fått en annan klang, en annan betydelse.
Jag ser det som att även begreppet framtiden börjar glida över i rädslans sfär. Nuet regerar tillsammans med rädslan.
Paradoxen i hur man hanterar kriserna är uppenbar. Likt den blottade kejsaren går vi förbi med blicken i backen och hoppas på att hjulen snart kommer i rullning. Vi hoppas så innerligt på att folk där ute ska återfå sitt självförtroende och börja shoppa som förr. Snart händer det, snart är vi på fötter igen. Vi ska allt komma upp i samma hastighet som innan fartbegränsningen. Ingen fara. Samtidigt gnager något inombords, klimatnojan. En liten röst som påminner om konsekvenserna av vårt leverne, av vårt konsumerande. – Men jag köper ju kravmärkt iallafall! Vårt svenska duktiga och sunda förnuft är inte i närheten av att skapa det plåster som man hoppas ska täcka en liten bit av vårat såriga jordklot. Från ena hållet hör vi höjda rop som lovordar mammon, och från det andra hållet hörs en körsång bestående av en medial tsunami som utfärdar klimatvarningar kompat av det dåliga samvetet.
Och det är ett ljud som klär framtiden i rädslans skimmer. Eller? Håller framtidstron på att försvinna?

Jag vill göra en film om vad som händer med oss i denna hetsiga kamp om vår framtid. Vem har rätt? Och går det att bekämpa rädslan?