Arcade Fire – The Suburbs

Förrförra veckan satt jag och funderade på om man skulle ta en road-trip till Dalhalla, ni vet det stora kalkstensbrottet i Dalarna som den gamla operasångerskan Margareta Dellefors lade grunden till genom vad sägen säger, att de testade akustiken med att släppa en tändsticksask. Det låter lite väl skrockfullt, men men. Jag satt i vart fall här vid datorn och kollade, samtidigt fick jag ett mail med att en soffsurfare från Götet, Christian, skulle åka upp med en vän och hade platser kvar i bilen. Sicken flyt! Så vi trängde in oss, jag, Sofie och Josiah, som soffsurfade hos mig vid tillfället och drog iväg i den gula bilen, fick man slåss konstant i den då? Spelningen var suverän, bandet var dock lite obekväma med vallgraven till publiken så de hade byggt en provisorisk bro där sångaren kunde gå fram till publiken, en av de andra i bandet hoppade helt sonika i vallgraven. Jag tyckte de spelade lite väl högt för att akustiken skulle komma till sin fulla rätt, men som de själva sa “this is a rock concert”. Tja, jag hade hellre sett lite lägre volym, men när jag kom över det var det bara att luta sig tillbaka och njuta. De håller fortfarande klass och titelspåret från nya skivan växer. Resten av skivan borde läcka snart.

Atlas Sound – Walkabout (w/Noah Lennox)

Jag är inte så mycket för Atlas Sound, tycker det är väl tråkigt. Sånär som denna klockrena låt som David hade med på en spellista till sin syster, där Animal Collectives Panda Bear hjälper till.

Beach House – Play the Game (Queen cover) & The Arrangement

Beach House fortsätter att vara favoriten i Bobs hus. Här med en fin Queen cover och en b-sida från Zebra-singeln. Bör ej missas på WOW, Victoria Legrand head-bangar gärna med till sin musik. Det är fint.

Bob Dylan – Maggie’s Farm, It’s All over Baby Blue, If Not for You & Wigwam

Jag laddade ner lite mer Dylan. Wigwam är den där fina vi alla kommer ihåg från Royal Tenenbaums-soundtracket.

bob hund – Festen är över

bob hund är tillbaka med en fin ep där andra låten är allra finast. Fin video också.

Born Ruffians – What to Say

Kanadickerna i Born Ruffians är tillbaka med en ny platta, jag tycker de är mycket underskattade och det här är nog kvartalets allra bästa låt som i vart fall jag kan känna igen mig i. When I wake up I’m speaking slow, when I get drunk I’m speaking more, get to drunk and I don’t speak at all, get to close to you and I don’t know what to say…

Broken Social Scene – World Sick, Texico Bitches, Art House Director & Water in Hell

BSS är tillbaka med bravur, helt klart ett av årets album. De var dessutom skitbra på Primavera. Lite kasst var det dock att man fick välja bort bandets producent, John McEntires egna band Tortoise för att se BSS, men de förstnämnda har blivit för jävla tråkiga ändå…

The Chemical Brothers – Let Forever Be

Kommer ni ihåg den här suveräna låten där Liam Gallagher gästar ack så fint. Ah, svunna tider…

The Doors – Love Me Two Times & People are Strange

När jag jobbade på fiket i England gick jag alltid och sjöng på People are Strange när jag diskplockade.

Dosh – Airlift

Finfina beats.

Fol Chen – Cable TV

Jag laddade ner en skitbra spelning som Liars gjorde i Williamsburg och nånstans där tackar Andrew förbandet med att kalla dem för det bästa bandet just nu. Tja, jag håller inte riktigt med, men den här låten var riktigt skön.

Gregory & The Hawk – Oats We Sow

Ni har väl inte missat den här übersöta tjejen och hennes underbara röst?

Koop – Strange Love

Koop släppte en samlingsskiva där den här nya låten var med. Me like.

LCD Soundsystem – Drunk Girls

Vissa dagar gillar jag honom inte alls, vissa kan jag inte sluta dansa. Men nån New York, I Love You bjöd inte skivan på.

Magnolia Electric Co. – Leave the City

“Broke my heart to leave the city, I mean it broke what wasn’t broken in there already.”

Micah P. Hinson – Beneath the Rose

Jag vet inte varför det tog mig så lång tid att kolla upp den här killen. Riktigt duktig.

Miles Kurosky – An Apple for an Apple

Han kom med än en gång nu när även albumet släpptes. Beulah, älskade Beulah, jag måste än en gång tipsa er om The Coast is Never Clear. Skaffa nu innan sommaren tar slut, en skiva jag ofta spelar i värmen!

The National – England & Sorrow

Helt klart de låtarna som jag älskade mest på nya plattan. Ingen Boxer, men den är ju mer eller mindre omöjlig att toppa.

Nina Simone – Since I Fell for You

Nina hade världens bästa röst. Men det visste ni redan.

Phantogram – Mouthful of Diamonds

Mmm, beats…

Pugh Rogefeldt – Love, Love, Love & Dä ä Bra, dä ä fint

Ja, dä ä dä! Jag respekterar Janne ‘Loffe’ Carlsson mer och mer ju längre tillbaka i tiden man går. Tänk resonemanget Jack Black har i High Fidelity om Stevie Wonder…

Ratatat – Neckbrace & Bob Gandhi

Helt klart årets bästa cykelplatta.

Youth and Student Travel – Summertime

Jag läste i Madeleines blogg om den här underbara, Girls-doftande dängan som några Stockholmare gjort. De var dessutom så snälla att de skickade mig en mp3a när jag mailade dem. Fint så. Man blir dessutom glad av videon.

Dessutom kan jag tipsa om att jag gjorde en lista med vika dagar band på Way Out West spelar här. Ses där!

Snart kommer Volume 2, Zooey Dechanels och M. Wards andra som She & Him. Den ser jag varmt fram emot. Annat trevligt just nu är Caribous Swim som växer just nu. Likaså är det med Sigur Rós sångare Jónsis platta Go. Han kommer ju till Way Out West. Sedan ser jag fram emot Dr. Dogs Shame, Shame. Dr. Dog är årets hittills bästa upptäckt från Primavera Sounds lineup. Deras Fate från 2008 är helt klart bästa skivan jag missat de senaste tre åren. Ladda ner den här. Bästa gubbrocken sedan, erm, Felice Brothers, kanske. Jag missade Felice på Primavera för några år sedan, det grämer mig lite. Jää jää, just det, jag tänkte krypa lite till korset och här ge er min årsbästa-lista från förra året, som den såg ut då jag var på Rockcirkel-mötet, Crapify-länkar och allt:

1. Bill Callahan – Sometimes I wish we were an Eagle. (Drag City finns inte på Crapify)
2. M. Ward – Hold Time.
3. Animal Collective – Merriweather Post Pavillion.
4. Aidan Moffat & The Bestofs – How to get to Heaven from Scotland.
5. The Xx – Xx.
6. The Wave Pictures – If You Leave it Alone.
7. Cass McCombs – Catacombs.
8. The Bear Quartet – 89.
9. Eels – Hombre Lobo.
10. PJ Harvey & John Parish – A Woman a Man Walked By.

9/10! Inte illa, Spotify!

1. Identifikation ger dig din musiksmak?

Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.

Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.

2. Vinst-maximering i konsertlivet.

Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.

Beach House

Imorn, juldagen, vad händer? Holler!

Animal Collective – My girls
Antony & the Johnsons – Another world
Béla Fleck – Kinetsa
Bill Callahan – Too many birds
Bonnie ‘Prince’ Billy – You don’t love me
The Books and José González – Cello Song (Nick Drake cover)
Danger Mouse and Sparklehorse – Just War (with Gruff Rhys)
Death Cab for Cutie – My mirror speaks
Eels – Tremendous dynamite
Fanfarlo – I’m a pilot
The Flaming Lips with Stardeath & White Dwarfs – Borderline (Madonna cover)
Hajen feat. Tvärvägen – Rats and Rifles
M. Ward – For beginners
Magnolia Electric Co. – It’s made me cry
Michachu & The Shapes – Golden Phone
Morrissey – That’s how people grow up
Pastels and Tenniscoats – Vivid Youth
Wilco feat. Feist – You and I
Yo La Tengo – Here to Fall