Tyvarr funkar inte embed koden. Men misstrosta inte, denna lank fungerar alldeles utmarkt: http://www.ted.com/talks/hans_rosling_the_good_news_of_the_decade.html

Skojfriskt konto som driver med BP:

“The good news: Mermaids are real. The bad news: They are now extinct. #bpcares”

En son som delar med sig av sin citatmaskin till fars underbara asikter:

“A parent’s only as good as their dumbest kid. If one wins a Nobel Prize but the other gets robbed by a hooker, you failed.”

Bor sedan återkomsten till New York i min före detta chefs hus. Långt ut i Queens. Pendlingen är mördande, men oemotståndligt billig då kassan behöver tillskott efter det ofrivilligt långa arbetsuppehållet över jul. Väl hemma i Suburbia är det så tråkigt och mördande tyst att det klättrats på väggar. NHL-slutspelet en räddare i nöden. En skinande riddare i gratis rustning. Förstår för mitt liv inte hur folk kan leva så här? Radhus efter radhus i en tillsynes aldrig sinande bostadsöken. Deprimerande och isolerande.

Efter höst med påföljande vinter späckad av fest och resor har väggklättrandet fått mig i träning. Nästan varje dag i flera månaders tid. Som vanligt kunde jag inte göra något halvhjärtat. Självmedvetenhet till trots. Tränade för hårt och fick tillbaka en kronisk infektion. Magen gillade inte penicillinet och min andra kroniska åkomma återkom den med. En vecka in i pillertrillandet införlivades ytterligare en infektion i undertecknads tempel, en förkylning. Ödets ironi. Ät rätt, prioritera sömn, träna – sjuk. Sup, festa, skippa/ät skräp, sov när du hinner – frisk. Med det sagt mår jag på det stora hela bättre än på länge.

Att dagligen pendla två timmar eller mer leder till reflektion. Har funderats åtskilligt på den klassiska jobbintervjufrågan: Var ser du dig själv om fem år? En frågeställning svårt besläktad med: Vad vill du bli när du blir stor? Jag har alltid haft olika svar på det, och har så fortfarande. Lärare, psykolog, neurolog, journalist etc. Statsvetare var aldrig självklart. Svaret? Jag aldrig kommer att veta, kommer alltid att undra.

Ovanstående spörsmåls genesis återfinns i nuvarande tjänst. Jag trivs, har bra arbetskamrater. Saknar visserligen statsvetenskapen, politiken. Men sätt allt det åt sidan, det jag verkligen saknar är intellektuell utmaning. Att fixa jobbet var en sådan. Att ta hand om hemsidesbyggande, videoredigering, twitter likaså. Visste inte ens vad twitter var för ett år sedan och nu sköts inflytelserikt konto. Men utmaningen är borta, vardagen påträngande.

I torsdags var jag på ett andra möte om mobilteknologi som en australier på jobbet slängt ihop. Informellt barhäng för FN och NGO-folk. Alla med enormt driv. Konverserade länge med en som i dagarna utsetts till av världens 100 mest inflytelserika av Time, samt en annan som startar upp en helt ny FN-enhet på direkt order av generalsekreteraren. På fredagen gick de till sina utmaningar, jag till min vardag. Ingen avundsjuka, bara avsaknad.

Hur hittar jag en ny utmaning? Var är jag om fem år? Tålamod, tålamod och tålamod. Invänta den fasta tjänsten som ligger någon månad eller två fram i tiden, vilket ger gratis språkutbildning. Franska öppnar för humanitärt arbete i Afrika. Språk öppnar för SIDA:s sponsrade utbildning av professionell FN-personal. Språk öppnar för UD. Fast tjänst öppnar för ny tjänst inom UNHQ. Det öppnar helt enkelt dörrar. Desto fler öppna dörrar, ju fler potentiella utmaningar.

Det är logiskt, det är till och med ganska självklart, ganska elementärt. Det är vidare så jag alltid agerat, alltid tänkt. Men precis lika enkelt som tålamod är smart i teorin, lika svårt är det att idka i praktiken. Särskilt när du är mitt i det.

Ödets ironi att bli sjuk när hälsa prioriteras. Likaså när sunt och pengasparande beteende skapat utrymme till eftertraktad reflektion, som sedan missbrukats till överanalys. Att gå på spelningar, sport, after-work och så vidare är enkelt. Det är ligga i soffan, äta chips och kolla på TV. Det är mental kuvös. Men i rätt dos är mental kuvös sunt. Genom reflektion har sjukdom diagnostiserats, men också fallits offer för. Överanalys är lika förödande som dess motsats. I tålamodets tecken skall det omgående bokas in spelningar och after work. Balans mellan nuets förströelse och framtidsplanering hittas. Tålamod skapas.