Som sagt…

Låt oss dissikera hela min karriär av personligt skrivande på Internet, numera känt som bloggande, och stolpa upp det på en schysst tidslinje. Likt människans existens på denna arma jord, för de senaste två–åren en tynade tillvaro bland de sista procenten i slutet av skalan. Mina yttranden har varit sälla, och ofta förknippade med nya faser i livet. Tvångsaktiga redogörelser vid stora händelser. Inte som förr, då de spyddes ut så fort det var strålande väder, jag hört en låt, ätit en falafel, sett en film, var förälskad. På den tiden lät jag min kalv beta fritt, svansa runt och växa sig knubbig på det digitala konstanta grönbetet. Dels för att informera, dela med mig, interagera, kommunicera. Men också för att hävda mig, visa upp mig, gödsla med statusreferenser. Det var belönande och härligt, men som alla yttringar av osäkerhet och ytlighet håller det inte i längden. Lite som animaliskt djurfoder. Så när detta Creutzfeldt-Jakobs-tillstånd infann sig, lagom till att jag drog igång ett ganska tidskrävande yrkesliv, blev det helt enkelt knäpptyst. Bom stopp.

Och när det väl varit tyst ett tag, samtidigt som det riktiga livet marscherat på utan att manifesteras online, blev hoppet mellan min förra rapport och där jag befann mig där och då stort. Så stort att jag kunde skämmas för visa mig för dig, för att jag övergett en del av värderingarna och prioriteringarna som utgjorde min tidigare identitet där. Samtidigt blev jag äldre, och fann nya, större värden i livet. Någon lärde mig att leva för mig själv, i ögonblicket, släppa horisonten med blicken och fokusera mer på mina fotsteg. Vädret var fortfarande stundtals fint, bra musik fanns det gott om och jag blev förälskad – gosse, vilken förälskelse – men hade ingen som helst lust att berätta det för världen. Resultatet: än mer radioskugga.

Nu kanske du förstår mer, Heylisa. Och jag med. För jag har inte ägnat problemet någon djupare analys, utan bara kört på. Inte för att du, eller någon annan, kräver mina publicerade or. Jag kan väl skita i att skriva ett enda ord till om jag så önskar. Men jag känner att jag vill hitta någon sorts kanal där jag kan sätta ord på tankar. Och för att jag inser att du utgör en stor del av det folk jag värdesätter utbyte av tankar, kamratskap och vanligt skitsnack med.

För så här är det: Hej, jag heter David och när jag var yngre tvingade jag på Internet det jag tyckte var viktigt då – vilka skivor jag köpt, snygga bilder jag tagit, vilken grym dag jag haft. Idag är jag oftare glad och stolt över andra saker. Saker som för David anno 2004 skulle vara snäppet för vuxna, men som jag är så innerligt lycklig och nöjd med idag. Men jag håller nog det fortsatt mest för mig själv, eller mellan mig och de personer det berör.

När jag har något på hjärtat som jag vill dela med dig, då ska jag försöka skriva av mig det. Inte bara redogörelser för vad som hänt. Som att jag precis gift mig med mitt livs kärlek på ett fjäll i Grövelsjön, Dalarna. Som att vi köpt vår första lägenhet på Skräcklan i Vänersborg och flyttar från Göteborg i september. Men inte fan ska jag skämmas för att mitt liv är bättre än någonsin. Det vore bara urbota dumt. Det är vuxet att vara stolt över att vara vuxen. Jag är vuxen nu.

Edit: Jag glömde helt att vi vill tacka å det djupaste för bröllopets enda och i särklass mest välskaldade SMS-hälsning från Hallands skogar. Vi blev lite överraskade och väldigt glada!

Dessutom hade vi fått en gräddfilsschock full av ris levererad till vår dörr vid vår hemkomst, signerad Bob. Much obliged!

Hedersknyffel Anders och födelsedagsbarn Marcus var igår på plats vid undertecknads föräldrahem, tillika sommarresidens, för att hjälpa mig med produktionen av den film som jag egentligen skulle ha fått gjort i höstas. Koncentrationen räckte precis lagom länge innan det obligatoriska urartandet i trams var ett faktum. Här ovan: trams.

Jag är sommar-är i Göteborg! Sommaren 2010 handlar det mest om att vandra fram och tillbaka genom större delen av stan — med ömsom möten, ömsom portabelt jobb på närmaste bibliotek. Vandring, eftersom jag är en bil- och körkortslös loser med ryggsäck och effektiv deodorant. Möten, eftersom jag är en frilansande, nätverkande faktureringsskygg företagare med tveksam ekonomi. Bibliotek, eftersom jag har hem och liv i Linköping men degen till mitt levebröd här.

Men som jag precis sa till Majas mamma i Majas föräldrars lägenhet, där jag lyckligtvis får övernatta dagar som denna — sommaren handlar kanske lite om att dra upp rötterna och fladdra runt? Jag kanske beskrev det lite cyniskt här ovan, men sanningen är nog den att jag riktigt njuter av den här tillvaron just nu. I morgon är dock sista jobbdagen i Göteborg innan Maja flyger iväg till Kenya. Nu stundar 10 dagar av Uddevalla, Arvika, Linköping, Stockholm och Arlanda. Och de ämnar jag fylla med sommar på andra, mer hedonistiska sätt.

Idag har jag fotat Bob när han drack kaffe. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför, men en ursäkt till pintopinot av minimått ska aldrig negligeras. Han bjöd dessutom på mästerlig lasagne och den traditionsenliga Vattendrinken™. Jag köpte hutlöst dyra skitjordgubbar. Det är synd att det inte är sommar året om.

Jag vet inte riktigt om oljekatastrofen i Mexikanska golfen har fått uppmärksamheten den borde ha här i Sverige, men britterna spar inte på satirkrutet. Usch, det är så dumt på så många sätt.

Nyss hemkommen från en oförtjänt underbar solsemestervecka i Grekland med Majas familj. Förkyld och febrig som en kinesisk lykta, men välgjorda fläshmobs som den för Mukhtar här ovan lindrar mer än alla Esberitox i världen.

Sommaren närmar sig och Maja flyger bort till Kenya i sju veckor. Och två månader helt ensam i Lambohov, Linköping lockar inte (även om Andreas Ferm tydligen bor 150 meter från oss). Så jag ser fram emot några sommarmånader i Uddevalla och Göteborg med ömsom jobb, ömsom friluftsliv. Hoppas jag får träffa mig några Heylisor. God knows I’m svältfödd på sådan social lyx!