Min nya kärleksaffär har startat med ett brak. Under förutsättning att ingen kidnappar honom, och hans linjära samt symmetriska former framöver, ja då, då kommer vi att vara varandra trogna i vått och torrt. Spelas korten korrekt kommer affären att extenderas och följa med över Atlanten. Med Cykelstefans rådgivande och underhållande hjälp kommer vår kärlek förlängas multipelt.
Jag maxade iPodvolymen och tog några fumlande tramp innan jag blev hans Master med bravur. Därefter var jag tyvärr inte ett med vinden eftersom Brooklyn Bridge bjöd på Älsvborgsbro:sk längd och Första Långgat:sk motvind. Emellertid var jag mer ett med New York än jag varit sammanlagt under de första tre månaderna i denna stad. Det var mäktigt, förskräckligt och fullständigt vansinnigt att kryssa mellan broflanerörer och ta sig över till Manhattan för egen maskin. Framförallt var det fullkomligt underbart.
Nästan ännu mer fantastiskt var det att därefter låta pedalerna, kändes det som, flyga fram längs Avenue A i en vansinnes hastighet och passera 10 gator utan att stanna för ett endaste rödljus.
En förSchwinnande hastighet [Johan Olers, e-post]
I stan mötte jag en praktiserande vän och drack en kaffe. Sedan cyklade sedan hem igen. Returresan var minst lika fascinerande.
Idag cyklade jag igen. Jag kunde inte hålla mig från att inte göra det.
Finns ju nån hardcore dokumentär om cykelbud i NYC, den borde du se. Fixed gears, gula taxibilar och ond bråd död!
Fan vad gött! Jag har sett en snubbe på CS som har fyra cyklar att låna ut. Lätt att jag ska försöka låna en så kör vi turer till Central park!