Att teatraliskt låtsas inte veta fast man redan vet, när en vän frågar, ligger nära att utgöra den ultimata likgiltigheten inför sig själv. But, I did it. Ty jag orkade inte, orkade inte ännu en gång. Inte just där och då. Sorry Frans, jag visste redan när du frågade i luren, men hade ingen lust att tala om det. Så jag bytade ämne. Well, now you know.
Jag fick inte det här jobbet heller. De ville ha någon som var mer specifikt kunnig inom tolerans och respekt och relationen där emellan. Själv ägnade jag ett år till att kritiskt granska sambandet mellan tolerans och respekt. Så är det något som jag kan, så är det att diskutera det problematiska i att basera och praktisera tolerans på basis av ett respektbegrepp. Men det är uppenbarligen otillräckligt. Det också.
Nu, iaf idag och säkerligen ett tag till, är all inspiration och motivation återigen bortblåst. Nästa projekt kommer att vara något med tämligen säker utgång ty jag är uppriktigt less på att göra och göra och göra och göra utan att nå något som helst resultat överhuvudtaget. Eller så blir projektet helt utsiktslöst där enbart vägen mot målet tillmäter mig och projektet dess värde, och där målet är fullständigt ovidkommande. Att försöka men ideligen misslyckas knäcker fett. Men enbart mig. Inget coolt över det.
jag tror på utsiktslösa projekt, skulle själv vilja ha ett
Fan, det är svårt att komma på något att säga förutom att hoppas att vårjäveln gör det hela lite lindrigare och kanske bidrar med någon uppenbarelse. Kämpa på, det lossnar snart?