Matti.

Jag drömde under natten att Mikko flyttade tillbaka till Göteborg. Det lär han inte göra, däremot skall jag skicka honom en nyårshälsning. Denna goda finska man. Jag har dessutom förhoppningar om att kunna se Matti (2006) under dagen. Det känns vidare som om det är upplagt för att bli en finsk afton under venetianska förtecken, detta årets (detta tidens rektum) och tillika decenniets sista dag. Den förväntat maximerade dekadensen känns som ett gott avstamp inför ett nytt årtionde och en aktiv tillvaro där tankar inte förblir diffusa noteringar i ett block utan transformeras till genomförda projekt.

Under julen läste jag en bok. Det har jag inte gjort på länge. Roberto Saviano - Camorra. Jag kunde inte sluta läsa. Första kapitlet var en exposé över den napolitanska hamnen. Om arbetarna, verktygen, varorna och pengarna. Om syntesen av alltihop. Resten, förutom avsnittet Cement, var en odyssé över maffiakontakter, vendettor och mord. Egentligen rätt tråkig, men likväl fångande läsning. Den som inte har läst den, läs den. Iaf första kapitlet och det om Cement.

Alright, vi stryker ett streck över 2000-something och jag gör det genom att skicka den minsta och obetydligaste av kondoleanser till Lotta. Det är som Lars sa strax efter midnatt under natten till Julafton. Fritt återgett.

“Vi 80-talister antas veta vad vi vill hela tiden, vara oavbrutet karriärlystna, vilja ha inget annat än ett fritt jobb och inte bry oss om annat än pengar. Jag känner inte igen mig i det där, och jag känner ingen annan som gör det heller för den delen.”

Så jag säger. Reclaim att kunna vara vilsen. Reclaim det acceptabla i att visa offentlig sorg. Reclaim min generations självbild. Reclaim allt som är knas.

All we have is now. (W.Coyne, 2002)

The sum of all fears; Love. Aka, The sum of 2009.

Det är listastider. Nu skall allt skall listas. Årets skiva, mål, händelse, bok, maträtt, trams och sådär. Jag sammanfattar alla listor i en med följande konstaterande:

2009 var året som gud glömde. 2009 var året som gud glömde; 2009 var året som gud verkligen verkligen glömde. Hin håle fick fritt spelrum för en tid och jävlades utifrån hela sitt register. Och han kokade ihop en sjuhelvetes jävla soppa innan mer välvilliga makter tog över skapanderollen. That’s for sure. Men 2009 var också året som jag mötte Joanna för första gången på ett tåg från norr. Hon läste Bulgakov i restaurangvagnen; jag gjorde bort mig maximalt vid min entré. Det verkar ha varit ett lyckodrag.

Heja kärleken.