Goda grannar.

Ni har ju hört historien förut om mina grannar ovanpå. Nu kommer sista delen.

Eftersom jag har legat hemma sedan i tisdags kväll med frossa, svettningar, kroppsliga smärtor och en feber som har pendlat konstant mellan 38-39,5 grader har jag tagit del av “familjens” vanor in absurdum. Det har bidragit till en del frustration, utöver den monumentala frustration jag byggt upp genom det enkla faktum att bara sitta hemma och vara allmänt dödsröten.

Mamman tittar en del på TV. Volymen är givetvis absurt hög. Igår kväll gick jag upp och frågade om hon kunde sänka lite men det kunde hon inte, för “när man blir gammal så hör man dåligt och då blir det lite högt på TV:n ibland”. Dessutom lät hon meddela att hon under dagen varit hos audiologen och att hon hade skriftligt på det hela. Att jag varit ohyggligt sjuk hela veckan och börjat tröttna på att ta del av deras liv genom de ljud de avger var: “synd för mig”.

Den (most likely) psyksjuka tjugofemåriga någonting sonen fortsätter sitt pianospelande. Han över idogt fem-sex timmar om dagen på hela sitt register: dvs de fyra till fem kortare slingor/stycken som konstant upprepas. Han slutar alltid prick kl. 22, eftersom hyresvärden har låtit dem förstå att det skall vara tyst därefter och att lägenheten trots allt inte kan utgör replokal (på min begäran). Efter avslutat pianospel är han vaken fram till fyra halv fem och knallar omkring i rummet med tunga steg, duschar och har sig. Konsekvensen är att det inte går att ha sitt eget sovrum under hans, för då kan man inte sova. “Lösningen” är att ha sova i det andra rummet - det lilla sovrummet. Problemet är emellertid att mamman stiger upp strax efter det att sonen går till sängs. När hennes radioväckarklocka ringer dagligen kl 05.45 (med enorm volym placerad långt från sängen) så följer en oförklarlig konstant promenad fram till sju - kvart över sju då hon går (till jobbet?). Då räcker inte ens öronproppar eftersom det gungar i hela taket.

Sammantaget är man aldrig fredad från deras oljud, oavsett rum eller tid (förutom som mest mellan kl 04.00 - 05.45). Jag klarar faktiskt inte av det längre, och de visar ingen som helst förståelse för mig då jag vid flera tillfällen har framfört detta till dem. Följden är att vi kommer att försöka flytta så snart som möjligt även om det känns ledsamt att behöva göra det för att grannarna är helt orimliga att ha att göra med i sin närhet. Processen är redan inledd.

Nyårsafton!

Jag försökte få till ett skidåkningsarrangemang, men jag gav upp. Antingen går det att sy ihop en plan men så är den dyr, eller så är planen osannolikt meckig fast resonabelt prissatt. Man kan föreställa sig att det är rimligt, fastän tråkigt.

Jag är i Wien. Här utspelade jag historiens sletnaste nyår. I korthet (?) förlöpte den enligt följande:

1) Flyg från Landvetter 07.00, uppstigning 04.30. Dock försenat plan sedan resenärer tvingats invänta två sengångare, de kom 30 min sent till gaten. Väl inne i planet visar de sig vara analfabeter (!?), vilket visade sig genom att de gick längst bak i planet fastän de skulle sitta på rad 4, vilket en annan människa fick tala om för dem. De kunde emellertid ingen svenska, och ingen engelska heller. Hur konversationen gick till är fortfarande oklart. Därefter skulle de knö sig fram genom en överfull gång befolkad med personer som skulle till sina respektive platser. Förseningen kompenserade så att säga inte genom detta förfarande.

2) Missade tåget in till city med (max) fem sekunder (!) sedan en tjock gubbe inte förstod hur biljettautomaten kunde bemästras.

3) Gick på restaurant för att äta lunch och fick den äran att serveras av historiens sämsta kypare (maten var emellertid god!) varför jag tyckte synd om honom och gav extra dricks.

4) sov hela eftermiddagen ty tröttheten var enorm.

5) gick på restaurang för nyårssupe med Jo’s vänner (detta var bra).

6) gick till Jo’s kompis för att titta på raketer från deras terass. Startade fint genom att inför hälften av festens deltagare (som jag varken kände eller hade träffat) kindpussa hej till den enda jag kände. problemet var att det inte var den jag kände utan hennes tvillingsyster. hennes respons var att stå stel som en flaggstång och ge mig en blick som sa: vem fan är du? sedan kände jag mig som en idiot, ställde mig i ett hörn och följde upp med att dricka mig närmare kanon på vin.

7) gick på klubb. ville gå hem ganska snart (med anledning av massiv trötthet och lite pickalurv). då var min jacka borta. alla letade mycket, alla kom överrens om att den var stulen. blev sur, men mest less, och tyckte att murphys lag var den enda järnlag som var av järn.

—–

intermission, för läsaren. [det är nu det riktiga börjar].

—–

Del 1. Går från klubb (jo stannar kvar) i iskyla (utan jacka). får ej tag på taxi, men kommer på snilleblixt att tuben fortfarande kör. går ned i tub. åker åt fel håll. inser att jag åker åt fel håll och korrigerar mot ny linje som skall ta mig rätt. vid avstigningshållplats avser jag att byta till spårvagn som tar mig hem. går emellertid ur fel tubhål och känner inte längre igen mig (ser ingen spårvagnshållplats inom räckhåll trots avstigning vid rätt tubhållplats). tänker att: jaja, jag går i riktning hemåt och tar första bästa taxi som är ledig. går emellertid åt fel håll ty har orienterat fel. går länge. promenerar flera kilometer åt fel håll (notera: utan jacka i iskyla). inga taxibilar är lediga ty det är nyårsafton. har slutligen (bonn-) röta att en taxi släpper av folk precis där jag promenerar. hoppar in och åker hem.

ringer under tiden till jo och avser att meddela att jag har haft världens skitspektakel till hemfärd, men hon svarar inte ty hon är på klubb. går och lägger mig. eftersom jag är styrkt så sover jag hårt. väldigt hårt.

Del 2. Jo går från klubb. Åker hem. Ringer. och ringer igen. Och ringer en gång till. Och ringer 19 gånger till (tot. 22). Där emellan ringer hon på dörren. Enligt utsago 50 gånger. Jag vaknar inte utan sover som en stock. Jo åker tillbaka till city men ringer, istället för att sova hos sin kompis som avtalat om jag inte svarar (=sover), av oro till sin mamma som har extranyckel, som i sin tur sätter sig i bilen för att åka från sitt hem utanför Wien för att köra 30 minuter in till city och öppna dörren där jag ligger och sover. Väl inne är Jo well irriterad och får utlopp för sin okontrollerade känslostorm genom att mata slag på mig som sover. Jag vaknar i ett oerhört yrvaket tillstånd av att en människa (dvs Jo) står upp i sängen och matar mig med slag. Sen somnade jag igen. Och snipp snapp snut, så kunde sagan varit slut. Men nej. Dagen efter var det avtalat sedan tidigare att äta middag med Jo’s föräldrar. Den som har lite föreställningsförmåga kan föreställa sig hur mycket jag såg fram emot denna lila tillställning innan den drog igång framåt nyårsdagskvällen (middagen förlöpte väl).

Någon som vill byta nyår 2011?