Jag är biffen i varje småstad - slår först och pratar sedan. Fast för mig gäller - gör och berättar därefter. Ty, genomförde precis en intervju med ett universitet i (un-)Cool Britannia, dvs Wales. Del i ett forskningsprojekt som doktorand om tolerans sammanfattar det hela rätt korrekt. Intervjun gick dessvärre inte helt lysande. Det skall erkännas. Det började dåligt, men korrigerades nog mot slutet iaf. Jag kanske borde gå i intervjuträning. Tvi vale.
Framför en kamera via Skype. Fem äldre män i kostym runt ett bord. Blev nervös av bara åsynen. Kände mig som Claes Elfsberg (när han enligt utsago läste nyheter i bara kalsongerna) i mina shorts, långkalsonger och genomtrasiga Converse under bordet. Fast de syndes inte, och jag må erkänna, jag känner mig bra mycket mer bekväm såhär än i full finmundering. En av dem, Steve Nånting, såg ut som Wayne Coyne. Professor Steve Wayne Coyne? Tänkte ett slag på Yoshimi, sedan rabblade jag tolerans en stund. Fast mest kändes det som att jag babblade tolerans-gallimattias.
Skit samma. Jag har iaf gjort det, och bara det, att jag inte inför stundens hetta fick invärtes spel och ballade ur, det känns skönt. Jag betvivlar starkt att jag blir den utvalde. Men det skiter jag lite i för det var en seger likväl. En personlig vinst. Och jag tror inte man behöver vinna över andra än en själv.
ett bra trick när man har skypekonversationer är att flytta upp den lilla rutan i vilken man ser sig själv till positionen precis under webkameran. Då ser det ut som man tittar på de andra även om man sitter och glanar på sin egen frisyr och man uppfattas som mer närvarande.
Obs, detta löser inte eventuella problem med ämnesrelaterad gallimattias.
Grattis till segern btw.