I november åkte jag till Södra Tyskland, närmare bestämt en liten håla som heter Gernsbach där Shelley höll till för tillfället. Väl där skulle det göras Thanksgiving-middag som även en fotograf kom och fotade för nån mattidning. Hon tänker på det mesta, den där Shelley. För ungefär en månad sedan frågade hon om jag ville hänga med henne och driva en second hand-affär på Bali till förmån för utrotningshotade orangutanger. Låter som en rätt trevlig deal med fyra timmars arbetsdag i paradiset ett halvår. Ja, det låter som det är upplagt för en alkoholism.

Ett par veckor senare åkte jag och tittade på Primavera Club, Primavera Sounds lillasyster mitt i december när festivalångesten är som störst. Underbart. De allra flesta nätter bodde jag hos Gabriel och Kaylin. Det var sweet.

I Madrid hade de lustiga hattar.

Kaylin blev lite svartsjuk när jag och Gabriel rodde roddbåt i en park.

I samma park finns en av få statyer av Lucifer. På 666 meters höjd över havet naturligtvis.

I blue myself!

Nån som varken gillar handskar eller mode. Jag gillar denna någon.

Jag styrde upp ett CS-möte på en argentinsk restaurang och åt underbar biff och gjorde några nya vänner i Vlad och Nelly. Vi drog runt på stan och sedan hem till Marcos, min andra värd i Madrid. Han var sådär jättesnäll och osäker som man är när man får sin första soffsurfare på besök. Underbar man.

På vägen hem stannade jag till i London ett par timmar och köpte en ringklocka till cykeln samt fotade lite.

Nyår firades hos Otto med bland andra Alex.

Jag köpte mig en Iphone (sämsta köpet på år och dar om man lägger in allt meck kring) och tog lite ego- och streetart-bilder i Björlanda och Biskopsgården.

I slutet av mars fick jag en idé och lämnade den här skitfilmen på Södra Dragspelsgatan (det allra gråaste av Frölunda).

Jag hittade ett gammalt foto hos mormor. När jag var tio älskade jag allt som hade med USA att göra, nu vet jag bättre.

Jag åkte till Köpenhamn med gubbarna på jobbet. Det var… sådär.

Den här fina roboten regnade bort för en vecka sedan.

En rätt fin bugg måste jag säga…

Melvin fyllde åtta! Han fick Domino och fyra-i-rad jag köpt på Erikshjälpen. Glad började vi spela fyra-i-rad direkt. En fin dag där tre generationer njöt av solen.

Falk fyllde år och styrde upp en härligt testosteronstinn hemmafest där jag fick hybris efter att ha lyckats lyfta Martin T. Att försöka lyfta en tjej som lyfte en annan tjej, det gav mig ryggvärk i flera dagar.

Hang onto yourself, säger du? Jaja.

Förra helgen hängde jag i England. Torsdagen bjöd på cykel kring Manchester, ganska ointressanta museer där mina fingrar var roligare, en knasig kyrka, ett operahus som erbjöd kvalitativ underhållning och ett stort leende kring photoshoppande som grafikern gjort kring Steven Seagal-boxen. I Manchesters Chinatown fanns en katt, The Haçienda är idag lägenheter berättade Steve, som visade mig runt i stan på cykel, mot rödljus och enkelriktat. Ett härligt äventyr. Dagen efter stod körsbärsträden i blod, någon hade gjort ett verk de kallade Rain på väggen och vi blev alla spikrakt övervakade överallt.

Jag tog ett tåg från Manchester till Liverpool där jag träffade Olers och Oscar. Vi hade en fin kväll med öl och Olers blev påkörd när vi gick på gågatan. Gött att bli påkörd av en Escort. Top-notch.

Jag tog en promenad allena medan Olers gick till frisören.

Sedan tog vi en kaffe och kollade in Beatles-museet samt diskuterade om det nya museet har samma arkitekter som Oslos operahus. Jag har inte lyckats luska ut det. Vet ni?

Dagen efter bjöd på en lång bussresa till London där vi mötte upp med Greg, en av mina allra första soffsurfare. Vi slog alla följe och kollade när Suicide framförde sin självbetitlade LP samt Stooges köra Raw Power-plattan plus ett gäng andra låtar. Suicide var rätt kassa, det blir för monotomt att titta på live. Stooges var fullkomligt lysande när de körde Raw Power, efter det tyckte jag att det föll, det var inte lika tight på I Wanna Be Your Dog till exempel, men det var kul att det körde både Cock in my Pocket och I Got a Right, två favoriter bland de låtarna som inte hittat in på nåt album. Sedan var det då Iggy, som trots att han i NME nyligen sagt att han slutat stage-diva då det var några som inte tagit emot honom, flängde runt som den dåre han alltid gjort sken av att vara – och stage-divade flertalet gånger. Det var dessutom roligt att se att det var så många som publiksurfade, det var länge sedan man såg någon göra det. Här gjorde massvis med folk det och när de körde Shake Appeal bjöd de upp folk på scen och det var fullkomligt underbart. Men när den 63-årige Iggy dallrar runt på scen iförd endast jeans som i vanlig ordning visar hela det gamla arslet tycker jag att det är direkt osmakligt. Det är väl svårt att säga till någon som gjort samma grej i fyrtio år att inse sin ålder, så det var lite freakshow mot slutet. Nåväl.

På måndagen cyklade vi runt i London, Olers inte helt säker bland dubbeldäckare och all trafik, men det gick allt prima. Vi cyklade bland annat igenom Mayfair där de erbjöd “Snob food”. Inte illa. Vi cyklade vidare, men tyvärr hade de inga ringklockor kvar i Covent Garden så Greg fick få sig en liten bok istället. Jää jää. Olers begav sig till tåget mot Liverpool och vi firade Madeira Day med Portugiserna och deras delikata grillat innan jag tog det svindyra tåget ut till Stansted och blev sur när de hade slut på Ham & Greve på Pret.

Häromdagen på jobbet mötte jag en solbränd Chrille precis när jag skulle fota den här vid Kapellplatsen.

Någon hade tapetklistrat upp en tidning om båtar. Den satt inte uppe länge.

David var på besök i torsdags och vi cyklade runt för att hitta en basketplan, men hittade ingen i varken Bräcke eller Eriksberg, men istället hittade vi ett bord med gratis prylar på Slottsberget. Jag norpade en dinosaur som numera är en del av min T-Rex.

Jag fick en punka lagad av cykel-Stefan i torsdags, men han måste gjort nåt galet ty när jag i full fräs cyklade mot Clouzot-filmen på Cinemateket havererade de interna bromsarna och gav ett motstånd som gjorde det omöjligt att cykla så jag ledde den hemåt, men vid Vågmästareplatsen släppte det bara så jag tog mig till House of Win-Win och såg Hasse Appelqvist med Chrille, Jo och hennes Lule-polare. Jag gillar att Hans kör så mycket blockflöjt. Det är ett demokratiskt instrument var det någon som sa. Därefter mötte jag upp några belgare och tog dem på cykeltur upp till Ramberget, men sedan kom samma jävla punka tillbaka. Stefan klarar nog fan inte av nyare cyklar. Bu för det.