Oops, they’re gonna do it again!
11 March, 2010, klockan 15:45
Etiketter: aidan moffat, animal collective, bear quartet, bill callahan, caribou, cass mccombs, eels, jónsi, m ward, musik, pj harvey, she & him, the wave pictures, xx
5 kommentarer
Snart kommer Volume 2, Zooey Dechanels och M. Wards andra som She & Him. Den ser jag varmt fram emot. Annat trevligt just nu är Caribous Swim som växer just nu. Likaså är det med Sigur Rós sångare Jónsis platta Go. Han kommer ju till Way Out West. Sedan ser jag fram emot Dr. Dogs Shame, Shame. Dr. Dog är årets hittills bästa upptäckt från Primavera Sounds lineup. Deras Fate från 2008 är helt klart bästa skivan jag missat de senaste tre åren. Ladda ner den här. Bästa gubbrocken sedan, erm, Felice Brothers, kanske. Jag missade Felice på Primavera för några år sedan, det grämer mig lite. Jää jää, just det, jag tänkte krypa lite till korset och här ge er min årsbästa-lista från förra året, som den såg ut då jag var på Rockcirkel-mötet, Crapify-länkar och allt:
1. Bill Callahan – Sometimes I wish we were an Eagle. (Drag City finns inte på Crapify)
2. M. Ward – Hold Time.
3. Animal Collective – Merriweather Post Pavillion.
4. Aidan Moffat & The Bestofs – How to get to Heaven from Scotland.
5. The Xx – Xx.
6. The Wave Pictures – If You Leave it Alone.
7. Cass McCombs – Catacombs.
8. The Bear Quartet – 89.
9. Eels – Hombre Lobo.
10. PJ Harvey & John Parish – A Woman a Man Walked By.
9/10! Inte illa, Spotify!
Visa kommentarer (5) »
Och nu kan man streama hela Volume 2 på underbara NPR (USAs SR): http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=124615798&sc=nl&cc=asc-20100315#playlist
Caribous plattor växer alltid. Denna inte så mycket än, men den får ta sin tid. Jag har tilltro till matematikern, men det känns dock lite väl abstrakt än så länge. Apan! Härligt! Den får jag plocka strax!
Och idag kom Bonobos nya. Whoopie!
Håller med dig om “Swim”. Inte alls så katastrofal som befarat! Alltid ett bra betyg.
tack
Tyckande och smak / Vinst-maximering i konsertvärlden.
31 January, 2010, klockan 1:02
Etiketter: animal collective, eels, Ekonomi, elliott smith, konsertvärlden, local natives, musik
11 kommentarer
Jag är lite lullig, har precis kommit tillbaka från en spelning med Local Natives på Sticky. Jag tänkte dela upp den här essän i två delar:
1. Identifikation ger dig din musiksmak?
Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.
Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.
2. Vinst-maximering i konsertlivet.
Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.
Visa kommentarer (11) »
du minns mycket väl! tom uttalsproblematiken återger du korrekt:
- vooluuum (jag)
- vålljum (lärare)
- våliym
- vålljum
- vooluum
hahahahahahaha (bakgrundsljud)
- vålljum
unt so weiter.
jag har inget minne av situationen och blånekar. kan dock höra/se humorn när du föröker uttala “volum”
Tja, jag är väl äldst, inte bara rent tekniskt utan nu kanske också i sinnet. Men det är väl det vår interna strid handlar om nuförtiden, vem som är mest/minst gubbe. Fast så kanske det alltid varit.
Oh, det var jag.
Blir man per automatik gubbe när man flyttar till Göteborg? Denna diskussionen hade jag väntat mig på ett PRO-möte.
Vem va mobbaren? Kommer ihåg att nån anklagat mig för nåt liknande, var det du?
Vem var det som var en av Hisingens yngsta gubbar, jag !? Ok, det var öppet mål. Jag gillar faktiskt inte heller voluminösa ljudmattor.
För övrigt tänker jag alltid (ALLTID!) på den gång under den inledande gymnasietiden då läraren insisterade 5-6 gånger i rad på att jag skulle uttala volume korrekt inför hela klassen, trots uppenbara nervositetstecken, då jag säger, tänker på eller skriver volym. En situation som traumatiserade min fortsatta engelskspråkliga undervisning under hela gymnasietiden. Mobbare!
Jag ska gå på Dagurfilmen idag. Ska vi gå tillsammen?
Instämmer, var på ett gött ställe igår där det lirades Blur och var allmänt trevligt och snygga folk. Men tvingades vräka i mig ölen (vilket jag i och för sig gillar) och evakuera p.g.a. just volymhelvetet.
Wel put! Hatar verkligen det där med volymen. Precis som du säger blir det ju ofta 2-3 kommunikations-bubblor vid ett bord oavsett hur litet det är.
Utmärkta förutsättningar för känslan av att partyt rasar en meter bort medan man själv sitter och, typ tittar på partyt och omar sig för att försöka se ut som om man på något sätt är delaktig och inte bara sitter där och blänger som en idiot.
Istället för att bara luta sig tillbaka och ha trevligt måste man ju anstränga sig i de där fallen. Förmågan att hålla igång konversationen med den enda människa som hör vad man skriker är avhängigt personen i fråga men också den egna sinnesstämningen. Helst skall båda två vara närmast uppvarvade och dela intressen. Blir ofta att man bara rättar sig i leden, håller käften och börjar fundera på en ursäkt att gå hem.
För det första, väl formulerade tankar! Det var Hanna som tipsade mig om LN, med just blandningen AC/Fleet Foxes som motiv. Och det är en fin blandning.
För det andra, Fuck Buttons och sedan Nattstadfest = stor komik!
Jag tänkte populistiskt ge er det ni vill ha. De av mina inlägg som mest brukar uppskattas här på Heylisa är när jag ger er musiktips (även om peppen inte alltid kommer i form av kommentarer här på sidan). Därför tänkte jag börja med en kvartalsrapport där jag skriver lite om de låtar jag lagt till under det senaste kvartalet och gett fyra eller fem i betyg. Hoppas ni tycker det är kul, här kommer kvartalsrapporten för fjärde kvartalet 2009. Torrent-filen finner ni här. I och med att det är en sådan fil kan man plocka russinen ur kakan eller ladda ner alltihop och göra en spellista som kanske kan kallas Bobs kvartalsrapport eller vad ni nu behagar.
Aidan Moffat & The Best-Ofs – Plastic Mistletoe
Aidan Moffat sjöng tidigare i ljuvliga Arab Strap där han nästan alltid sjöng om att supa och ha fyllesex, på ett tidigare en skådat vis. Under det här kvartalet köpte jag faktiskt en skiva, och den var av just Aidan, ett poesialbum där albumet bestod av andra delen i en historia, första delen fanns i text-form i boklet:en. Smart. Skivan med The Best-Ofs, How to get to Heaven from Scotland, finns även i en begränsad utgåva där det även ingår ett brädspel. Jag älskar Aidan. Läs gärna hans sex-upplysningsspalt på The Quietus.
Alan Vega – Jukebox Babe & Speedway
LCD Soundsystem släppte en cover på Alan Vegas Bye Bye Bayou så jag laddade ner dennes debut-album. Bra sit, Jukebox Babe är underbar no-wave rockabilly. Känn på den genre-clashen! Alan Vega var även sångare i Suicide, som ju ska öppna för The Stooges när jag och Johan ska se dem framför Raw Power. Suicide i sin tur spelar sin självbetitlade debut, den har sina stunder den med!
Alfie – People
Alfie är ett av 00-talets mest förbisedda engelska popband, denna låt hade Flaming Lips med på sin LateNightTales-blandning och jag insåg först nu att den ju låg på en skiva jag helt missat!
Animal Collective – Graze
Kollektivet följde upp underbara Merriweather Post Paviliion med en fin liten ep, Fall Be Kind. Jag älskar när flöjten hittar in i den här galna låten!
The Antlers – Two
Jag hade egentligen aldrig kollat upp Antlers och har ärligt talat ännu inte lyssnat på dem tillräckligt för att komma fram till om de verkligen platsar på allas årsbästa-listor.
Beach House – Master of None (från deras självbetitlade album), Heart of Chambers (från Devotion) samt Zebra, Norway, Walk in the Park och Better Times (från kommande Teen Dream).
Jag gav er Walk in the Park i julklapp, själv fick jag detta underbara band tillsammans med deras tre skivor och fina spelning av de som står bakom Primavera Sound/Club. Snart kommer de till Götet. Missa för guds skull inte!
The Black Heart Procession – Tropics of Love
BHP stod för en av de bästa spelningarna på Primavera Club, och innan den laddade jag än en gång ner deras underbara Amore del Tropico där denna låt är en höjdpunkt.
Blitzen Trapper – Black River Killer
Tills Blitzen får ur sig ett nytt album har de släppt en ep runt Black River Killer, fast tyvärr är den full med låtar från tidigare EPs. Bu för sånt, ge oss en ny Furr!
The Bobby Fuller Four – Let Her Dance
Fantastic Mr. Fox, Wes Andersons kommande film, har givetvis ett underbart soundtrack signerat alltid lika skicklige musikövervakaren Randall Poster, som alltid ger oss musik som gör även dåliga filmer bra. Ser mycket fram emot det här äventyret.
Built to Spill – Aisle 13, Hindsight
Jag gillar Built to Spill. Jag kommer ihåg på gymnasiet, då gillade folk dem, jag hade ingen aning om vad det där Byggd att spilla betyder. Jag har ännu ej lyckats se dem live, det är störande. Snart släpper Primavera lite fler band, jag håller tummarna.
Cat Power – Metal Heart, Minnie Riperton – Lovin’ You samt Elliott Smith – Let’s Get Lost
Alla dessa underbara låtar har Air med på sin LateNightTales. Tyvärr har jag glömt att betygsätta fler och således kommer varken Sabbath eller Cure med här. Riktigt spretande och rolig blandning. Ladda ner den vettja! Själv har jag starka relationer med dessa tre, Cat Power är ju som ni vet min musa, Minnies låt hade jag med på nåt blandband jag gjorde till Jessica för många år sedan (kanske det jag gömde under en båt?). Elliotts postuma skiva From a Basement on a Hill är för alltid starkt förknippat med en regnig kväll i San Martin de los Andes, enda kvällen den hösten då det kändes som höst, jag gick på en vacker kvällspromenad själv och Elliott, käre Elliott, jag hade gärna haft dig i handen, men du fick omfamna mina öron istället.
Chic – Everybody Dance
Jag såg Last Days of Disco, och man vill ju bara dansa!
Creedence Clearwater Revival – Bad Moon Rising
-Not much hope for the tape deck, though. -Or the Creedence.
Cut Chemist and Hymnal – What’s the Attitude?
Drew Barrymore är smart. Hur gör man en kult-indiefilm? Jo, man sätter nyligen nämnda Randall Poster på Soundtrack-uppgiften, Ellen Page i rollbesättningen och ha ett manus med nördar. Trots avsaknaden av Devo gillade jag soundtracket till Whip It, ikväll tror jag bestämt jag ska se filmen också!
Cymbals Eat Guitars – Wind Phoenix (Proper Name)
Cymbals Eat Guitars är en av de få bokningar Way Out West släppt än så länge. Jag såg dem i Madrid för några veckor sedan och jag tyckte att de var sådär live, på skiva skiner de dock upp ibland.
Delphic – Counterpoint
Fransk electro, från England. Me like, tack Luger för tipset (de spelar med andra ord här snart, men tyärr bara i Stockholm).
Do Make Say Think – Fredericia & Horns of a Rabbit
Jag hade en dålig version av DMSTs platta Winter Hymn Country Hymn Secret Hymn så jag laddade ner en ny, då dyker den upp här på listan och jag kan passa på att tipsa om att ett av mina favoritmoment i hela postrock-scenen är när basen mullrar 8.18 in i låten (effekten kommer dock inte om du snabbspolar dit). David skickade den fina skärmdumpen ovan när jag funderade på att hälsa på honom och titta på dem, men bangade och såg Alkberg istället. Do Midget have night vision?
Dr. Dog – Hang On, The Old Days & My Friend
Dr. Dog är ett ruskigt dåligt bandnamn, men ett ruskigt bra band. De kommer till Primavera i vår och jag kollade upp dem på grund av det, helt klart största peppen av de band som jag inte hört talas om som kommer till Sound ’10. Bästa gubbrocken sedan, tja, Fleet Foxes?
Faithless feat. Cat Power – A Kind of Peace
Faithless är jag inte mycket för, men till och med den här rätt enkla klinkelilåten lyfter med världens vackraste stämma.
The Flaming Lips – The Ego’s Last Stand & Watching the Planets (feat. Karen O)
Jag mailade David en skärmdump med rätt mediokra betyg för Flaming Lips senaste verk Embryonic, men jag kände på mig att den skulle växa, det gör deras skivor alltid. För övrigt kan jag säga att deras The Soft Bulletin, som Johan Hallström lånade mig på gymnasiet nån gång. Den är en av anledningarna att jag är den musiknörd jag är idag, tack som fan, Johan. För det var du, väl? Eller var det Magnus? Förlåt som fan att jag inte kommer ihåg. Jag lånade även Travis, varpå jag gick på en spelning med dem på Kåren med Hanna Norlin, hon var en av de få som fyllt arton med mig, jag köpte en t-shirt. Den hade jag på mig första gången jag hånglade, det var med en schackmästarinna. Eller hur var det med det egentligen?
Harold Melvin & The Blue Notes – Don’t Leave Me This Way
Ah, den här gamle godingen, som Lambchop satte på under en spelning nån gång, antagligen den i Malmö, där jag lyckades somna stående!
Hefner – The Hymn for Alcohol
Delar av Hefner körde Hefner-låtar på Primavera för nåt år sedan, fan att man inte var där och kollade. Snart är det väl dags att spela The Day When Thatcher Dies och låta dagen hamna i nutid?
Ike and Tina Turner – All I Can Do is Cry samt John Prine and Iris Dement – In Spite of Ourselves
Laddade än en gång ner John Waters blandning A Date with John Waters, där dessa två låtar är höjdpunkterna, Tina Turner sjunger om när hon ser sin kärlek gifta sig samt den okända duetten som har textrader i stil med “[he] drinks his beer like it’s oxygen” och “convict movies makes her horny”. Det är en vacker kärleksförklaring.
Jim Ford – Linda Comes Running
Slangen och Figge gav mig Jim Fords Harlan County (vem som ska ha credden vet jag inte riktigt, ni var, med all rätt, eld och lågor båda två), en skiva så bra att jag en gång körde in i en annan bil när jag lyssnade på den. Den här låten är från en av de nya skivor med outgivna låtar som de hittat nånstans. Tyvärr går inget på skivan upp mot mästerverket Harlan County.
Jónsi – Boy Lilikoi
Sigur Rós sångare Jónsi släppte en skiva tillsammans med sin kille Alex, som Riceboy Sleeps förra året, en skiva jag aldrig riktigt fastnade för. Den här godbiten från kommande soloalbumet gör mig dock pepp på framtiden! En liten rolig grej jag läste nyligen är att de skrev deras underbara Gobbledigook som en direkt följd efter att bevittnat det hemska i Eurovision Song Contest. Jag skulle nog också vilja slänga av mig alla kläder och bara springa ut i naturen om jag skulle bevittna den skiten.
Local Natives – Wide Eyes
Nån som är pepp att se dem om två veckor?
Low – Just Like Christmas
Nån gång ska jag göra en spellista med bra jullåtar, den här är helt klart med. “On our way from Stockholm it started to snow and you said it was like christmas, but you were wrong, wasn’t like christmas at all, by the time we got to Oslo, the snow was gone and we got lost…”
M. Ward – Carolina
Jag hittade en fin liten ep med geniet Matt. Mums.
Malcolm Middleton – Marguerita Red
Malcolm hamnar lite i Aidans skugga efter Arab Strap nuförtiden, hans problem är att han släpper på tok för mycket skivor, kill your darlings, mate!
Mattias Alkberg BD – Ragnar
Märkligt nog har jag inte gett nån fyra till Visst vet du att jag skiter i allt eller Jag bara tänkte, liksom, att, men Ragnar han fick sig en fyra när han nu dök upp i mitt iTunes igen.
Nicolai Dunger – Can You
Ibland briljerar han, jag borde lyssna bra mycket mer på hans senaste alster, Play.
Peter Broderick & Machinefabriek – Homecoming
Svävande och vackert. Ett fint samarbete.
Samara Lubelski – Field The Mine
Varför gick jag inte på den där spelningen på Koloni?
Trans Am – The Film
När jag letade reda på allt Aidan Moffat någonsin rört vid hittade jag en samlingsskiva som den underbare konstnären David Shrigley stod bakom, Worried Noodles. På den fanns bland annat den här fina postrocken.
The Turtles – Happy Together
När var det senaste gången man såg en Wong Kar-Wai-rulle egentligen? Jag kommer väl ihåg när vi bodde i Camden och jag hade varit i den underbara videoaffären på Kentish Town Road, precis över gatan alltså, och hyrt Happy Together. Det var lite roligt när Chrille, Marcus och jag fick se första scenen, som är ett samlag mellan två män. Inte riktigt vad vi räknat med. Så kan det gå.
Yeah Yeah Yeahs – Maps (iTunes Originals Version)
En skitfin akustisk version av en av 00-talets bästa låtar. Wait, they don’t love you, like I love you.
Visa kommentarer (10) »
Trevligt initiativ, Marcus! Jag ogillar ju Spotify och kommer nog aldrig göra en lista där igen, mest för att som du säger, inget finns, men det är kul att det här gav upphov till att du tog dig tid att testa! För övrigt är det här låtar med fyror främst, av låtar som släpptes förra året fick bara tre låtar femmor (än så länge); Aidan Moffats Big Blonde, Bill Callahans Too Many Birds och Black Heart Processions Witching Stone. 2010 har dock börjat bra med Beach Houses Walk in the Park redan. Jag tror på det här med att låta musikskrivande grundas i ett betygsättande i iTunes. Bara nu inte datorjäveln kraschar… Bäst att backa upp iTunes Library-filen!
Bob: Damn shame. Har skaffat mig en “Don’t Leave Me This Way, Teddy Pendergrass”-tatuering i ansiktet.
för den som är mån om sitt hårddiskutrymme erbjuder jag härmed listan i spotify-format. Allt går ju inte och hitta så vissa saker har jag bytt och vissa pallade jag inte. Den som orkar kan fortsätta ändra i den för att få en korrekt version av bobs 5 stjärniga låtar, det är en kollaborativ playlist.
http://open.spotify.com/user/marcusmiljon/playlist/1FPsHulUvtUtLTffLXJDAd
Marcus & Chrille: Antagligen var alltihop ett jön, “hångla upp killen i Travis-tröjan”. Det kändes lite så när jag träffade hennes polare. Men det bjuder jag på! Till nästa kvartalsrapport kanske det kommer med nån låt med ett Album Leaf, som jag gjorde en annan premiär till, men hittills har deras nya, A Chorus of Storytellers, genererat nån fyra.
David: Du hörde att Teddy Pendergrass gick bort dagen efter jag lade upp den här listan, va? Bu. 
Johan: Jag håller med till fullo om Tony Leung. Än hellre ser jag Chan Marshall (Cat Power) i Blueberry Nights. Av de gamla Wong Kar-Wai-rullarna tror jag att jag gillar den där när de letar datumstämplar bäst. Kan inte erinra mig vad den heter nu…
Mullis (kul att du hittat hit): Menar du att en av de där reserverade biljetterna är till mig?
Jag hänger på den 30:e på Sticky. Jag har redan reserverat 2 biljetter på Bengans
Hörde the soft bulletin hemma hos fråssa för första gången. Han hade i sin tur fått tipset från nån indietopplista i slitz(tror de kom på andra plats och nån belle and sebastianskiva knep förstaplatsen), så i förlängningen skulle man kunna säga att det är Slitz som ligger bakom ditt musikintresse. Förövrigt kollade jag i min ensamhet Happy Together i våras. Blev lite besviken; föredrar att titta på när tony leong röker framför när han har myspysbögsex..
konfirmerar: hon var schackmästarinna med spelplats hammersmith eller motsvarande, och det var johan som var flaming lipsare. jag vet inte om det hade gått upp för mig att det tillfället utgjorde ett premiärgnisslande med tjej. det förklarar den, i våra ögon, något överilade returnen med destination schackmästerskapet dagen därpå. vackert.
“Don’t Leave Me This Way” — jävlar vilken vurm jag hade för den dängan på gymnasiet. Världens drivigaste refräng? Might be!
Grym lista!
Det var Johan och hon var mästerlig på schack! (Jävligt skum mening)
Mattias Alkberg
Tillfreds. Finns en mer härlig känsla? Det var länge sedan jag kände den, men idag, efter systersonspassning med Upp!, en liten slumrig titt på Badlands på Cinemateket och en trevlig promenad då jag dessutom stötte på Frans gick jag Vasagatan ner och bara njöt av stan och dess härliga doft. Mycket handlar om att ha nåt att se fram emot. Nu ser jag fram emot en liten weekend i Tyskland då Shelley ska göra thanksgiving-käk, Primavera Club i Madrid i början av december, Raw Power med Olers i London i början av maj och Pavement på Primavera Sound i slutet av samma månad. Yeah!
Ingen kommentar än.
Lennarts blandband
Jag försov mig till jobbet idag. Lennart kom och hämtade mig så jag tänkte jag skulle göra en blandskiva till honom som tack. Vi har länge pratat om att byta blandskivor, han, jag och Hasse. De andra vet dock inte riktigt hur de ska göra skivor. Rätt som det är kanske man får ett riktigt blandband! Jag tänkte att jag skulle dela med mig av dessa underbara låtar även med er (de flesta har ni kanske fått av mig redan, men ja, det här är ju en skiva till Lennart).
Clichés.zip
Det tar ett tag att ladda upp så om du läser det här kort efter jag publicerat det, vänta till imorn.
Visa kommentarer (3) »
Magnolia Electric var fina. Hör av dig om du måhända har en invite över till what cd.
Haha, syftar du på George Jackson måhända? Samlingen är kunglig, men ja, det är ju mest nutida klassiker för mig. Lennart är bättre på gammal musik och det här var tänkt att vara lite saker jag älskar som är säg max femton år gamla. Har ett nytt fint blandband på g. Det förra gav nämligen fin respons (även om den inte gavs direkt här på sidan) så jag blev pepp på att göra fler. Så kan det va. Nu ska jag sova, damn it.
Proper English Title Capitalization, man! Fin samling.
M. Ward – Chinese Translation. Videon är ok, låten är bättre. För övrigt fick jag ett mail från Luger häromveckan där jag fick reda på att M. Ward har bildat en “superfolkgrupp” med Conor Oberst m.fl. som de helt enkelt kallar Monsters of Folk. De kommer hit och spelar. Eller ja, i vanlig ordning kommer de inte till Götet, men denna gång inte heller till Malmö, utan bara till Filadelfiakyrkan i Stockholm.
Och om någon skulle ha missat det, så måste ni ju komma på vår dagsklubb (eller dagsfest som den kommit att heta numera).
Eventet på facebook (skriv upp er på leeeesta!).
Sthlm. Denna underbara stad.
20 July, 2009, klockan 22:52
Etiketter: emiliana torrini, modeblogg, musik, reseredogörelse, sthlm jazz, stockholm
3 kommentarer
I fredags morse for jag österut med Hanna Hedes vän Minna och hennes pojkvän Christian. Vi hade siktet inställt på Sthlm Jazz Festival.
En soulkonsert är som Chrilles observation om pizza på Bleecker Street. Att man kanske inte ska ha “extra allt” utan satsa på några, riktigt bra, råvaror. Det är därför Raphael Saadiq är suverän med sin fantastiska basist och en keyboardist som helt plötsligt visar sig vara en fantastisk sångare. Det är rätt långt ifrån Erykah Badus sena ankomst, tråkiga digitaltrummor och flöjtister, det!
Dessutom, är en soulkonsert ett musikaliskt arrangemang eller en väldigt trött striptease? Erykah börjar i en kappa med stor hatt och avslutar i nån sorts gördel med lackbyxor. Raphael börjar i stilig gul 60-tals kostym och avslutar i linne. Ok, jag fattar att de blir varma i rampljuset, men kunde de inte tänkt på det innan de valde kostym?
I fredags träffade jag Martin Wallström och vi drog till Rasmus, som snart ska springa Göteborg-Stockholm som protest mot SJ:s biljettpriser (gå med i facebookgruppen). Där styrdes det upp ostfondue. Flöd!? Överflöd… Det var gött i början, men blev lite tjatigt i längden att doppa bröd i flytande ost. Martin skulle hem och möta upp med frugan sin så jag slafade hos Razzmatazz (Guru gjorde tydligen en väldigt trött spelning sa Minna och Christian).
På lördagen mötte jag och Rasmus upp med Johannes, som visst sjunger i Cult of Luna. Vi gick sedan och spelade dodgeball med eliten inom sporten, givetvis var de sponsrade av American Apparel och hade kortkorta shorts på sig. A.k.a. såg ut som idioter. Trevliga idioter. Kul att spela, trots att jag vara totalt värdelös. Jag och Martin gick sedan och tog några folk vid Söder Mälarstrand. Trevligt. Han skulle möta frugan så jag tog mig tillbaka till den fina, sjukt stilrent inredda lägenheten på Folkungagatan och tog en dusch innan jag drog in till stan med en Estrella i näven och en till i påsen. Den fick jag öppnad av en engelsman som ordade väl om mitt ölval när hans tändare fick öppna flaskan. Det kom ett hällregn och jag var sådär pepp på att se Tallest man on earth uppe på Kulturhusets takterass i regn, men det duggade bara när han väl spelade. Mötte upp med Elin från Couchsurfing och tog några öl och snackade lite skit innan jag tog en promenad tillbaka till lägenheten.
Söndagen bjöd på dyr macka till frulle, chorizo, glass och kanelbulle samt en giro till nattamat. Och en latte på det. Dessutom trötta gubben Booker T, cut n’ paste-musiken från Joss Stone och lite annat. Älskade Emiliana Torrini (hennes fantastiska album Fisherman’s Woman är nummer tre i flest antal spelningar någonsin på min last.fm. Någonsin är väl bortåt fyra-fem år. Det har mycket med att jag nästan alltid somnar till den där fina plattan. Och när hon Summer Road kom det, rysningarna. Mmm. Härligt. Resten av spelningar var också finfin och hennes nervösa dans och blyga lilla mellansnack var bara så underbart älskvärt. Man vill ju bara krama henne. Jag hann även med att träffa en trevlig fransman, Benoît, som tagit fotot här uppe. Klicka för hans flickr. Fina grejer. Han jobbar för fransk radio och ska komma ner och lyssna på Fever Ray med oss andra. Dagsklubben kommer vara överbefolkad för övrigt. Alla är pepp på idén och vill komma. Ska vi få SMHI att flytta moln a la Sovjet?
Efter den tråkiga Erykah-spelningen gick vi tillbaka till lägenheten och packade ihop kitet. Jag körde en liten stund, men var aptrött. Christian tog över och körde som en kung, jag hann sova tre-fyra timmar. Det behövdes då jag bara var hemma och vände i morse innan tio timmars jobb (vilotid, javisst!). Nu ska jag ta igen de där timmarna (kinda). Ta-ta.
Visa kommentarer (3) »
Bob: Latte är inte ok.
måhända. jag får se vad som händer med mig själv de närmsta. ger dig besked när vi talas vid härnäst. hepåre.
Hej Bob. Vill du haka till Båstad filmfestival? Vi har en gratisnatt på pensionat som festivalen står för från lördagen den 1.e aug till den 2.e. (då Livsmedel också går upp) Jag är i nuläget ensam resenär, vilket inte är att föredra. Tänkte att man kunde dra dit på fredan, men då är det tält som gäller. Festivalen har ett mkt gott rykte, liten och samtalsvänlig i svensk sommaridyll! O massor med svensk kvalitetsfilm.. Slå till!
Hockeyfrilla
4 May, 2009, klockan 4:19
Etiketter: Frisyr, hockey, musik, redigering, shoreline, video
5 kommentarer
Det var en söndag då solen stod i zenit, som jag klippte mitt hår. Det är en verksamhet som de flesta begagnar sig av från diverse salonger på någorlunda regelbunden basis. För mig var det första gången. Det är inte så att det var första gången jag klippte mig. Det var däremot första gången min mor inte klippte mig (hon är frisör). Det kan tyckas något märkligt, undertecknad är först att påpeka detta. Ibland har detta haft olyckliga konsekvenser som under min drygt fem månader långa vistelse i Australien (se den stora bilden nedan). Oftast har dock våra vägar mötts med några månaders mellanrum varför den värsta överväxten har avstyrts i tid.
Jag gick till närmaste salong. En billig historia som frigör dig från ditt ogräs för en hundralapp. Den opererades av en kvinna som bröt på ryska och äldre arabisk herre som omgående visade sig oförmögen att tala engelska. Då jag inte talar arabiska var det upplagt för missförstånd. Så blev också fallet. Han satte igång. Jag avbröt. Jag vet inte om han hade någon standardklippning, kanske till och med ett mästerverk på lager, men jag ville vara involverad i processen. Det hjälpte dock föga. Jag förklarade att jag vill ha det kortare upp i, samt lite längre i nacken, inte så att det blir en hockeyfrilla, men lite längre. Han replikerade:
- You want army?
- What? No, NO!
Slutresultatet blev kortklippt i nacken varpå han knappt klippte något upp i. Borde jag ha frågat tvärtom? Trots att slutprodukten inte blev alls vad jag tänkt mig har jag sett klart värre resultat efter språkförbistring med saxhållaren. Kinesiskan på jobbet erbjöd sig att klippa mig nästa gång. Jag tror att jag ger henne chansen. Nedan återfinns ett par kort på min frisyr under de senaste tre åren. Jag måste säga att i dagsläget ligger hockeyglamrockaren nere till vänster bra till för nästa gång. Vad tycker du?
I veckan studerades match sju mellan Caps och Rangers på en sportbar ett par minuter från min dörr i Brooklyn. Alla älskade Sjöström och Lundqvist. Näslund? Inte så mycket. Lundqvist räddade tre mål men det räckte inte. Jag var yngst med 25 fem år, men samtidigt äldst med 25 år. Gubbar som betedde sig som barn och pratade om sitt hat för Islanders, särskilt fokuserat till deras storhetsperiod under tidigt 80-tal. Alla köpte öl åt alla tills en stackare gick till baren och fick höra:
- For fucks sake Stephen, you’ve got no fuckin’ free beer, have you lost your head? You fuckin’ moron, this ain’t no open bar!
Han frös, men fann sig snart. Stephen vände sig lugnt om. Sedan röt han med en lungkapacitet som hade dragit ner stående applåder på vilken opera som helst. Hela sällskapet, på omkring tio herrar, fick sig en hårtork av episka mått. En ovetande Sir Alex blev mjuk i knäna då en bris av Stephens vibrationer sköljde över honom från andra sidan Atlanten. Stephen köpte inga mer öl den kvällen. Jag tror inte att någon riktigt visste vem som glömt köpa åt honom, bara att det inte fick hända igen. Jag kommer att frekventera denna sportbar så länge jag bor i Brooklyn.
Den senaste tiden har bjudit på underbart väder. Den 27e april slogs till och med det tidigare värmerekordet på, passande nog, 27 grader. Det måste varit omkring 40 grader i solen. Jag tror att vädret till mångt och mycket bidragit till mitt goda humör det senaste. Det finns dock fler variabler än hönan och ägget i den kråksången. Min mage har upplevt en storhetstid den senaste månaden. Detta har till min glädje fått mig att försaka en av mina specialiteter, överdrivet tunga bakfyllor. Det är en utveckling jag kan leva med. Vidare går fint beröm från höga chefer i god för att det går fortsatt bra på jobbet.
Jag har under de senaste tre veckorna drivit ett videoprojekt som skall visas på en presentation imorgon. Vår enhet jobbar normalt sett inte med visuell media, men då en annan avdelning drog sig ur projektet då de ansåg att de hade för lite tid tillfrågades vi. Min chef gick till mig då jag har erfarenhet av redigering och frågade om vi kunde ta oss an videon. I torsdags, en dag före utsatt tid, var videon klar. Alla mellanchefer och självaste högsta hönset på DPI tog sig en titt och blev mycket nöjda. Kul! Måste säga att det känts något märkligt att basa över projektet, då det inneburit att jag, med bara drygt två månader på FN, chefat över mina kollegor. Det gav mersmak på många plan, för samtliga inblandade. Mycket talar till exempel för att vi kommer att syssla mer med visuell media, med mig som huvudspindel.
Med sommar och fint väder kommer musik. Jag lyssnar nog egentligen mer på musik under vintern, men den känns mäktigare just då sommaren gör sitt intåg. Varje låt delger mig en känsla. Pearl Jams starka Marker in the Sand förde mig tillbaka till Brisbane, medan The Fall of Troys experimentella Semi-Fiction placerade mig på Åvägen i Gårda. Min kropp delas itu. Christians hemresa förde mig själsligt till Kings Head och till alla er som jag önskar kunde vara här med mig. Det fick mig osökt att spela Broder Daniels tidlösa klassiker Shoreline.
- This town kills you when you’re young … you die when you’re young … this town got the youth of me
Känslan för mig tillbaka till januari. Då satt jag på min kammare i Gårda och höll på att missa min praktik på grund av administrativt dravel. Jag jobbade för Academic Work, som inte hade några pass. Jag var arbetslös, utan pengar, utan framtid. Det värsta var dock att jag var så fruktansvärt trött på att snurra i samma hjulspår i Göteborg. Jag visste att jag var tvungen att lämna för att inte själsligt förtäras av vardagens tristess i en stad som inte längre erbjöd mig några nya upplevelser. En stad utan utmaningar. Ett par veckor senare var jag i New York. Inte längre en skugga i en gränd. När jag tar vagnen till jobbet på morgonen kan se jag frihetsgudinnan. Jag har Times Square i ryggen när jag passerar 5th Avenue på väg till FN. Det är en rätt hyfsad start på dagen även för en morgontrött jävel som mig själv. Känslan är lika god som varm, jag klarade det, jag lämnade, jag vann!
Visa kommentarer (5) »
Han hade varit en grymt bra farbror!
Man vill ju ha honom som farbror!
Dr Phil, aka. Rolf, var min handledare under en kortare period da min riktige handledare var pa semester. Du ser ju pa bilden att det var en fantastiskt rolig herre! Han var extremt trevlig, samt mycket noga med sin mustasch. Vidare ett stort fan av bush-walking, han fick aven med mig pa en exkursion.
Måste bara undra lite vem den skalliga Dr Phil-mannen som talar i tungor är.
Hej!!! Trevligt att du verkar så nöjd med livet!!!! Det är alltid bra! Solen skiner rätt bra här hemma i lilla Sverige med! Jag tycker frisyren blev bra. Men prova du kinesiskan så kanske det blir som du vill! Ha det gott!!!! Systern
Sedan urminnes tider, bortsett från 1980-talet, har den västerländska människan kunnat använda musik för att förhöja sin prestation på olika plan. Rätt musikval kan göra skillnaden mellan total koncentration och en hopplös kamp för tillgång till hjärnans mest grundläggande funktioner. Det är min övertygelse att det bakom varje kvinna som står bakom en framgångsrik man finns ett musikstycke ansvarigt för 90% av framgången. Vem som ligger bakom musikstycket, vad de har för kön och var deras partners står/ligger orkar jag inte gå in på, men min poäng är simpel: Alla goda kulturyttringar har förmågan att lyfta det mänskliga tänkandet lite över vardagshorisonten, och av dessa är musik den som lättast kan lägga grunden för en mini-trans, ett primitivt första stadie av zen. Vissa har säkert gåvan att sätta sig i ett sådant tillstånd helt på egen hand. Men i vårt brusande, sammarbetssjuka samhälle tror jag att det blir svårare och svårare. Så när det konstanta, kollektiva samtalet blir normaltillståndet gör i alla fall jag produktiva raider med hörlurarna på.
Musiken, eller i alla fall den ljudande delen av den, är också en av de där luriga, eterburna företeelserna som ingen äger men som är svår att skärma sig från. Ej ägbara saker som lever i det livsfarliga utrymmet mellan människor — och som dessutom är extremt utsatta för smak, status och humör — är ett garanterad upphov till sociala svårigheter (och därmed också Metro-krönikor).
Jag cirkulerar alltså runt den sovande björn som heter Musik På Arbetsplatsen. Nu har jag turen att verka på en arbetsplats med pinsamt låg medelålder och en rejäl social likriktning, så mina musikaliska våndor är säkert väldigt lindriga jämfört med hur det kan vara. Jag kan med fasa föreställa mig hur det är på arbetsplatser där det spelas radio. Radio är aldrig bra. Arbetsplatsens radio handlar om att fylla det tomma utrymmet mellan kollegorna med något som ingen gillar, men som väcker minsta möjliga irritation hos så få individer som möjligt så sällan som möjligt. I bräschen för förfinandet av denna konstart hittar vi de gäng av väldigt ljushyade typer som just nu, av någon anledning, bedömmer det viktigt att visa upp de ansikten som rösten kommer ut ur på var och varannan abribus.
I vår ateljé spelas som tur är aldrig radio. iTunes-bibliotek delas ut och folk vet vilka preferenser annat folk har. Den musik som spelas ligger nästan konstant innanför gränsen för vad jag skulle kalla “bra”. Men oavsett hur bortskämd man är med onormalt bra, kollektiv musik kan den aldrig ge den individuella zen-effekt jag (ibland) söker i arbetsmusiken, kanske för en person men inte för kollektivet. Alltså har den endast ett syfte som Bakgrundsmusik™. Den får skvala på i bakgrunden och ge en trevlig känsla, men den som söker göra en musikstödd produktiv raid får linda in sig i två lager musik — högtalare + hörlur. Det är väl egentligen inget fel med det, och jag känner att jag inte riktigt vet var jag vill komma här, men… jo! Det jag finner intressant är rädslan för tystnaden.
På lördagarna brukar jag och Maja spendera ett par timmar på biblioteket, hon pluggandes och jag jobbandes. Ge mig två minuter med den stillsamma tystnaden där och jag jobbar snabbare, bättre och mer fokuserat än jag någonsin varit i närheten av på jobbet. Givetvis spelar sällskapet och sinnelaget in, men jag hävdar ändå att den positivt laddade, respektfulla tystnaden hos biblioteket är det idealiska arbetsklimatet. För mig då, för så tänker fenomenologen. För andra är tystnaden tydligen motsatsen. När hela ateljén är så försjunken i intensivt arbete att ingen märkt att musiken tystnat kommer vår chef till slut ut och undrar varför vi det är så lugnt –- har vi inget att göra?
Bakom varje prestation finns en utsökt bit tystnad och/eller ett par slutna hörlurar med helt rätt låt i.
Den bästa jobbmusiken just nu:
-
Dosh.
Martin Dosh har aldrig släppt en dålig skiva — alla är de grymma att jobba till. Instrumentell musik har ett försprång vad gäller lämplighet, det är uppenbart. Dosh lyckas också med den delikata balansen mellan en mjukare, mer svävande ljudbild och ett något högre tempo, mellan repetitiva loopar och konstant stimulans.
-
Hauschka.
Den konstiga tysken Volker Bertelmann som tagit över preparerat-piano-facklan efter John Cage har tillsammans med Dosh varit det säkra kortet under några år nu. Med samma repetitiva kvaliteter som Dosh, men ännu simplare och med piano/stråkar — klassiskt meditativt!
-
Four Tet.
Fasiken, jag får uppdatera här. Glömde helt av Four Tets oumbärliga “Rounds” som varit med länge i gemet, men fortfarande är praktiskt taget perfekt att jobba till.
-
Fever Ray.
The Knife har alltid funkat bra att jobba till. Rent allmänt har det varit mer dansmusik tidigare, men just nu är den lite ute i kylan. Fever Ray har ändå ett lugn och en försynt, heltäckande ljudmatta som löper mellan låtarna. Det är också en viktig kvalitet: ett homogent album –- inga samlingsskivor!
-
Bon Iver.
När all ork är slut och man ropar på mamma finns alltid Bon Iver där som tröst och lugnande medel. “Re: Stacks” är universalmedicinen för brist på ro, harmoni, lycka eller hopp. Den kommer med bundlad med en doft Maja och en mörk, mysig julkänsla. En motande gatekeeper till galenskapens karga stäpp.
-
Beirut.
Bobblare: Beirut, framför allt den elektroniska halvan av den senaste dubbelskivan, kan vara lite för påträngande som ackompanjemang ibland, men när man vill ha liv, fart och fläkt — då jävlar!
Visa kommentarer (8) »
För jävla old-school att lägga till musiken sådär. Ge mig en spotify playlist så jag kan lyssna på musiken på jobbet då!
Har lagt till en bobblare nu, damn it!
Vad var det du ersatte med Four Tet? Ah. Beirut var det ju inser jag nu. Ett av de som jag ville lyssna på. Ge mig klippet, damn it!
Väl talat!
Personlig smak och tycke är intressant. Vi reagerar nästan alltid på samma sätt inför fysisk smärta men inte inför en Svenne Rubins- dänga . Det är mycket mystiskt. Bergman har sagt att musiken är ett bevis på att det finns en gudomlighet för ingen människa kan skapa något så vackert.
Tystnaden kom som ett brev på posten. Nyligen avskydde jag musik. Så jäkla trött på skiten va. Detta gällde samtliga skivor i mitt stall. Nästan det enda jag kunde lyssna på var en tysk operasångare. Det höll i sig i kanske ett halvår lite drygt. Mycket konstigt. Har fortfarande kvar lite symptom. Men jag gillade att lyssna på ljud, typ Ganz Graf. Kanske är det rytmen som ställer till det? Rytm brukar ju vara rätt så förutsägbart.
Till sist en filosofisk tankenöt. Om Haddaway dönar ur radion på din ateljé men alla är på lunch. Hörs det då?
Förresten. Bra kollektiv musik är marschmusik.
Mm, helt sant. Att jobba ostört är ännu viktigare än att jobba med musik. Cubicles kanske är vägen att gå?
håller fullt med crille. Nu till din musik. Själv har spotify varit helvetet för mitt musiklyssnande, jag lyssnar bara på fucked upp musik nu, typ The Kristet Utseende (innan spotify reducerade biblioteket).
Men en teori om din tystnad på biblioteket. Kan den inte också bero på miljöombytet? Slippa sitta bredvid kollegor kan ibland vara ganska befriande…
Tack, Christian! Det där var precis vad jag was going for.
Hur gör ni i generalförsamlingen — vem sköter musiken? Har Banky Moon ett Spotifykonto?
vackert uttryckt.
jag uppskattar ditt återupptagna skrivande. det ger forumet en ytterligare dimension. på samma nivå, minst, uppskattar jag den uppdaterade heylisaversionen. vacker, användarvänlig och allmänt potenshöjande för skrivlusten. all cred till dig och bob för er insats. tack.