Oskyldigt nyväckt ur slummer. Litet barn skyldigt. Flinar åt okvädningsljud innan ögon åter sluts. Ögon öppnas för sparkar mot ben, för att möta blick av litet skyldigt barn. Nytt barn. Ler åt såväl ettåring som dennes ledsagare, tillika mamma. Mamma förstår varför, men förstår inte att flytta barnvagnen så att barnet slutar sparka på ben. En akrobatisk halvsittande snurr senare är ben utom räckhåll för nyfiken blå. Snart uppenbarar sig herr Blund för tredje gången. Säg den lycka som varar.
Kavalleriet intar vagnen. Gendarmeriet hade anat onåd och flytt. De har varit med förr. De vet att flytta på sig. Alla utav oss, såsom bokläsare, gör inte det. Drygt trettioåriga föräldrar med fyra små i åldrar två till sju. Mamma bär på halvbakad femte. Normalt sett barnbefriad resa bekräftar, i överväldigande antal, undantag. Pappa inleder grekisk tragedi med att titta stint på de platser han skall ha. Två vänliga, om än något förvirrade, själar flyttar på sig. En ung kvinna blir kvar i tresätet, ty hon läste bok och uppfattade aldrig olyckan som snart skulle drabba henne. Pappa tar genast av sig till bar överkropp. Tröjan placeras på golvet. Familjen intar sin plats i djungelriket. Bokläsaren, nu uppklämd mellan snuvig tre-fyraårig pojke och vägg, uppfattar situationen. Hon tittar vädjande runt i vagnen. Placerad i allas blickfång möts hennes vädjan utan bifall av samtliga “medresenärer”. Likt Serengetis svagaste gasell omringad av hyenor förlikar hon sig med sitt öde.
De två äldsta barnen tilldelas varsin öronsnäcka. Allsång inleds. Svårt att höra vad. Det begränsade antalet hörsnäckor hindrar inte tre-fyraåringen från att stämma in. Vi smygtittar inte längre, vi glor. Inte en hållplats passerad. Det måste vara ett socialt experiment. Var är kamerorna? Inga syns till. Minstingen börjar gråta. Äldste sonen erbjuder minstingen sin hörsnäcka. Pappa ingriper, det är hans tur. Ordning och reda. Pappa rycker med imponerande knyck hörsnäcka ur dotters öra. Behövde visst båda. Dottern frågar varför, pappan svarar därför. Sonen frågar varför, pappan svarar med hot om hurring. Flertalet passagerarhalsar rycker till. Mamma anar oråd och skipar rättvisa. Pappa och äldste son får dela. Helt sonika blir minsting och dotter utan. Dottern följer minstingen in i gråten. De överröstas snart av pappa som lär äldste sonen texten till vad han vid flera tillfällen upprepar vara deras sång. Det är en komplex text full av intrikata detaljer. Yeah, yeah, motherfucker. Yeah, yeah, motherfucker. Mamma ler. Pappa triumferar stolt när äldste sonen stämmer in. Tre-fyraåringen slår bokläsaren på axeln, om och om igen. Dottern och minstingen gråter.
Vid det här laget är min gräns nådd. En snabb glans avslöjar att jag inte är den ende. Likväl håller vi alla tyst. Civil kurage i inre tyst strid mot tabun. Jag har sällan några problem i att säga till folk att bete sig som, just det, folk. Men detta är större än så. Detta handlar om att berätta för folk hur de skall uppfostra sina barn. Denna dödssynder av dödssynder. Så självskriven att katolska kyrkan lämnade den utanför infamös lista. Berikad med familjs närvaro i fyra hållplatser lämnades vagn för matinhandling. Med kassar i hand var tabustriden en avgjord affär.
Insikten lika uppenbar som instinkten varit stark. Visst borde ord yttrats. Föräldrar, barn, uppmärksammas på oacceptabelt, sjukligt beteende. Om vi alla hade lite civil kurage, lite kruppstahl, lite råg i ryggen, så skulle aldrig situationer såsom denna uppkomma. Stridsberett gendarmeri. Patrull i varje hörn. Istället sitter vi fångar i tabun. Uteblivet motstånd är tyst godkännande. Barns framtid förlorad. Det senare kan tyckas överdrift, men ärligt talat, det är ytterst osannolikt att vi här talar om morgondagens samhällspelare. Vi talar om barn som aldrig kommer ges chansen att nå sin fulla potential. Fyra, snart fem, barns framtid offrades för rädsla. Vi lät pappa, visserligen med gängmössa, vinna. Vi lät pappa som på offentlig plats inte tvekar hota barn om stryk, vinna. Genom risk för våld vann en man mot fullbesatt tågvagn.
Framtida agerande utifrån erfarenhet tillgagnad via misstag skiljer dum från smart. Delgivande av erfarenhet förbereder omgivning. Låt min erfarenhet och nyss inmundigat delgivande förbereda dig. Nästa gång kan det vara du. Utmana dödssyndernas dödssynd. Begrav tabu, förlös framtid!
Jag hoppas att det framkom att det var precis darfor jag skrev detta inlagg, for att vi inte skall bli overraskade eller chockade i denna sitaution, utan faktiskt saga ifran.
Mycket snack, liten verkstad alltså. Folk, är, och kommer nog säkerligen alltid förbli idioter. Men vi är väl nästan lika idiotiska själva som sitter där och irriterar oss, men håller käften tills vi kan skriva ett blogg-inlägg…